Det som verkligen betyder något
”Han lever, Fader vår, och älskar alla små. Ty Anden viskar det till mig och säger det är så” (”Han lever, Fader vår”, Barnens sångbok, s. 8.)
Femman var ett svårt skolår för mig. Jag hade haft samma vänner i flera årskurser och trodde att vi alltid skulle vara vänner. Men strax efter att jag hade börjat i femman började mina vänner att använda fula ord och uppföra sig på ett sätt som jag visste att vår himmelske Fader inte tyckte om. De började också bli elaka mot andra barn i vår klass och prata illa om andra bakom deras rygg.
Till slut blev jag en av dem som mina vänner retade. De gav mig till och med ett öknamn: Charlotte fläskläpp, eller ”CF” som förkortning. Jag blev jätteledsen. Jag började försöka undvika mina vänner i skolan, men det var svårt eftersom vi gick i samma klass.
”Hej på er!” sade jag en dag på lunchen och försökte vara vänlig och glad.
”Hej CF! Charlotte fläskläpp!” ropade de i kör och gjorde grimaser åt mig.
Jag sprang iväg och försökte hålla tillbaka tårarna. Jag åt lunch för mig själv och räknade minuterna tills jag kunde gå hem.
”Vad är det som har hänt, raring?” frågade mamma när hon lade märke till mitt förgråtna ansikte efter skolan.
”Barnen som brukade vara mina vänner har börjat kalla mig något hemskt. Jag förstår inte varför de är så elaka mot mig.” Jag började gråta igen.
”De borde inte uppföra sig på det sättet. Men det har egentligen ingen betydelse vad andra tänker om dig. Du är vacker, och du har ingen anledning att lyssna på vad de där elaka barnen säger.”
”Men mamma”, sade jag. ”Jag träffar dem varje dag. Jag bryr mig om vad de tycker om mig. Och andra lyssnar på vad de säger om mig. Hur kan jag bara strunta i alla?”
”Charlotte, det enda som betyder något är vad du och Herren tycker. Om du tycker att du är okej och att det du gör är okej, och om vår himmelske Fader tycker att dina val är okej, så spelar det ingen roll vad andra kallar dig eller säger om dig. Jag lovar.”
När jag gick till skolan under veckorna som följde, skrattade mina gamla vänner fortfarande åt mig och använde öknamnet de kommit på. Men jag upptäckte snart att jag kunde gå omkring med frid i hjärtat. Jag visste att om min himmelske Fader tyckte att mina stora läppar var okej, så kunde jag också tycka det.
Jag kunde klara av resten av femman. Det slutade med att jag fick nya vänner som inte kallade mig öknamn och som hjälpte mig att tycka om mig själv. Men viktigast av allt var att jag lärde mig att om min himmelske Fader tycker om den jag är så behöver jag inte oroa mig för vad någon annan tycker.
Charlotte Wood Wilson bor i Oregon i USA.
Charlotte i femte klass …
och på hennes bröllopsdag.
Illustrationer Shawna J. C. Tenney; nedan: fotografier med tillstånd av Charlotte Wood Wilson