Vårt hem, vår familj
Pappas ursäkt
David Hixon bor i Texas i USA.
Den var mer kraftfull än tusen predikningar.
Jag var 16 år och spelade min nya rock-and-roll-skiva för första gången. Medan jag lyssnade blev jag besviken över att höra ett vulgärt ord i den sista sången. Jag blev generad. Jag visste att mina föräldrar inte skulle tycka om det — skivan uppfyllde inte vår familjs normer. Men jag tyckte om resten av sångerna, så när jag spelade skivan skruvade jag ner volymen just innan det fula ordet sjöngs.
Min välmenande syster berättade för pappa om min skiva. Senare, när han och jag var i matsalen, nämnde han sin oro för det olämpliga ordet. Fastän han sade det på ett vänligt sätt så tog jag åt mig och försvarade envist min ståndpunkt.
Jag använde alla argument jag kunde komma på för att övertyga pappa om att få behålla skivan. ”Jag visste inte att det ordet fanns med på skivan när jag köpte den”, sade jag, ”och när den sången spelas så sänker jag volymen.”
När han ändå sade att jag skulle göra mig av med skivan, sade jag: ”Om du tycker det så borde jag sluta skolan också! Jag hör det ordet — och värre ord — varje dag i skolan!”
Han började bli frustrerad. Han påpekade på nytt att vi inte borde ha vulgär musik i vårt hem. Bråket blev värre när jag sade att det fanns värre synder jag kunde begå och att jag aldrig använde det ordet.
Jag försökte vända på det hela: ”Jag anstränger mig verkligen för att göra rätt, men du fokuserar på den här lilla saken och tycker att jag är en orättfärdig syndare!”
Men pappa gav sig inte ändå. Det gjorde inte jag heller. Jag marscherade upp till mitt rum på övervåningen, stängde dörren med en smäll och lade mig kokande av ilska på sängen. Jag gick igenom mina argument om och om igen i huvudet. Jag förankrade mig ytterligare i min bristfälliga logik och övertygade mig själv om att jag hade rätt.
Tio minuter senare hördes en svag knackning på dörren. Det var pappa. Hans sinnesstämning hade förändrats. Han var inte där för att bråka. ”Jag ber om ursäkt för att jag blev arg”, sade han. ”Kan du förlåta mig?” Han talade om hur mycket han älskade mig och att han hade höga tankar om mig. Han predikade inte. Han gav mig inga råd. Sedan vände han sig om och lämnade tyst rummet.
Tusen predikningar om ödmjukhet skulle aldrig ha kunnat vara mer kraftfulla. Jag var inte längre arg på honom, bara på mig själv för att jag hade varit så envis och besvärlig. Jag tog skivan, knäckte den på mitten och kastade den. Jag vet inte om jag någonsin talade om för pappa vad jag gjort, men det hade ingen betydelse. Det som betydde något var att jag hade lärt mig att pappa värderade vår relation mer än sin stolthet trots att det var han som hade haft rätt.
Illustration Sam Lawlor