Något uppmanade mig att stanna

Ronald D. Colby, Utah, USA

Illustrationer Bradley Clark

Ett övernattningsläger med alla slags utomhusaktiviteter hade planerats för fredag och lördag och jag var ivrig att följa med min son. Carl hade ett deltidsjobb och var tvungen att jobba på fredagen, så jag föreslog att jag skulle hämta honom på fredagskvällen efter jobbet. Vi planerade att parkera vid en bro ovanför lägerplatsen och sedan vandra ner.

När vi kom fram till bron var det mörkt. Bara en månskära och några stjärnor lyste upp himlen. Leden som gick ner till lägret hade huggits ut ur klippan som löpte längs floden. Vi var omkring 275 meter ovanför floden när vi började vår vandring.

Vi hade inte kommit långt när ljuset från ficklampan börjande bli svagare, och stigen verkade försvinna ibland i det dåliga ljuset. Plötsligt sade något till mig att stanna. Jag stannade tvärt men tog sedan ytterligare två steg framåt. Känslan eller rösten upprepade då: ”Stanna!”

Jag stannade upp igen. Carl som var precis bakom mig, snubblade nästan på mig.

”Vad är det, pappa?” frågade han.

Jag berättade om maningen och sade att vi borde åka hem och att vi skulle komma tillbaka morgonen därpå.

”Pappa, jag kan se lägerelden”, sade han. ”Det kan inte vara mer än en och en halv kilometer dit.”

Men eftersom jag förstod att maningen kom från den Helige Anden insisterade jag på att vi inte skulle ta ett steg till. Ficklampan hade slocknat så vi gick försiktigt tillbaka längs leden. Carl var besviken och sade inte mycket på vägen hem.

Tidigt morgonen därpå återvände vi till bron och påbörjade vandringen igen. Carl skulle i alla fall kunna vara med på lördagens aktiviteter. Vi skyndade fram tills leden plötsligt försvann. Då slog det oss. Vi hade kommit fram till samma plats där vi hade stannat kvällen innan.

”Pappa, det är nästan hundra meter rakt ner till floden”, sade Carl. ”Vi skulle ha dött!”

Klippan stupade rakt ner i floden nedanför oss. Framför oss fanns en klyfta i leden, bortåt fyra meter bred, resultatet av en storm nyligen.

Carl och jag kramade om varandra med tårarna rinnande. Sedan klättrade vi upp till en annan led och fortsatte till lägerplatsen. Vi kom fram precis i tid till frukost.

En varningsskylt borde ha placerats på den första leden, men det fanns ingen. Tack och lov kom en varningsskylt till oss från den Helige Anden.

Vi hade inte kommit långt när ljuset från ficklampan börjande bli svagare, och stigen verkade försvinna ibland i det dåliga ljuset.