pionjärer i varje land
Kyrkan i Korea— Evangeliets ljus lyser genom svårigheterna
De första koreanska medlemmarna lade en grund av tro på vilken tiotusentals av vår tids medlemmar har byggt.
Missionsarbetet i Korea började på 1950-talet efter Koreakriget. Men kyrkans första kontakt med Korea skedde i januari 1910 när Alma Owen Taylor, nyligen avlöst president för Japanmissionen, och äldste Frederick A. Caine, en missionär som verkade i Japan, tillbringade flera veckor i Korea och Kina. Första presidentskapet godkände deras resa till de här länderna för att bedöma möjligheterna till missionsarbete. President Taylor märkte att det fanns ett växande intresse för kristendom bland koreanerna medan deras land kollapsade under japanskt styre. Men han undrade om koreanerna var mer intresserade av kristendomen av politiska anledningar än för att de ville ta emot Kristus som sin evige Frälsare.
Dr. Kim Ho Jiks omvändelse
Under årtiondena efter president Taylors besök genomled koreanerna fruktansvärda prövningar, bland annat den japanska kolonisationen och militära ockupationen, kriget i Asien-Stilla havet, förtryck under Ryssland och Kina, kommunismen som tog över Nordkorea, samt Koreakriget.
Men tack vare gudomlig försyn tändes en gnista av hopp för koreanerna i New York. Syngman Rhee, Koreas president, skickade Kim Ho Jik, chef för Suwon agrikulturella experimentstation, till Förenta staterna för att lära sig hur de kunde förbättra näringsinnehållet i den koreanska mathållningen. Ho Jik valde Cornell University som hade ett utmärkt program i näringslära. År 1949 började han arbeta på en doktorsexamen, och han började också gå på olika kyrkomöten runtom i Ithaca, New York för att hitta den ”sanna kyrkan”.1
Ho Jik blev vän med en man som hette Oliver Wayman. Oliver varken rökte eller drack, till skillnad från Ho Jiks andra bekanta, och han svor aldrig. Han arbetade inte heller på söndagar. En dag frågade Ho Jik Oliver: ”Vad är det som gör att du lever på det sättet?” Som svar på den frågan gav Oliver honom en bok med titeln Trosartiklarna av äldste James E. Talmage (1862–1933) i de tolv apostlarnas kvorum.
Ho Jik läste Trosartiklarna på en vecka och sedan läste han Mormons bok. Han trodde på båda böckerna och sade till Oliver att Mormons bok var ”mer fullständig och lättare att förstå än Bibeln”.2 Ho Jik tog emot evangeliet som torr mark tar emot ett länge efterlängtat regn. Hans tro växte för varje dag. Han började få missionärslektionerna och bestämde sig för att döpas.
Den 29 juli 1951 döptes 46-årige Kim Ho Jik i Susquehannafloden. Han ville döpas nära den plats där profeten Joseph Smith och Oliver Cowdery döptes över 100 år tidigare. När han kom upp ur vattnet hörde han en tydlig röst som sade: ”För mina får på bete.” Det intrycket gjorde att han ägnade resten av sitt liv åt att hjälpa evangeliet slå rot i Korea.
I september 1951 befann sig Koreakriget i ett dödläge, så dr. Kim återvände till Korea. Han hade en stor önskan att predika det återställda evangeliet. Han gick i kyrkan på en militäranläggning i Busan där han undervisade i kursen Evangeliets lära och bar sitt vittnesbörd för koreanska besökare. Amerikanska soldater undervisade ungdomarna om evangeliet på engelska och dr. Kim var vänlig nog att översätta åt dem. Det här var ett bra sätt att sprida evangeliet på, och eftersom koreanerna litade på dr. Kim, påverkades många av hans exempel.
Efter att ha lidit under Koreakriget tog folket ivrigt emot Jesu Kristi evangelium. Dr. Kims hängivenhet bar slutligen frukt den 2 augusti 1952 när de fyra första personerna döptes i Busan.
Dr. Kim sade senare till en grupp medlemmar: ”Jag skulle inte bry mig om ifall jag miste mitt liv, mina pengar eller min titel, om jag bara fick vara tillsammans med min Frälsare.”3 Hans liv var ett bevis på det beslutet att tjäna Gud.
Trots att det inte fanns någon mission i Korea spreds evangeliet snabbt. Tillväxten förbluffade bröderna. När äldste Harold B. Lee (1899–1973) i de tolv apostlarnas kvorum återvände till Utah efter Koreakriget i september 1954, uttryckte han förhoppningen att kyrkan snart skulle börja predika evangeliet officiellt i Korea. Han beskrev de koreanska heligas tro och entusiasm.4 Den 7 april 1955 delade första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum Japanmissionen och bildade Fjärran Östernmissionen Nord och Fjärran Östernmissionen Syd. Korea blev en del av Fjärran Östernmissionen Nord. De koreanska medlemmarna ville att missionärer skulle skickas till Korea, men den politiska situationen i Korea var instabil så de väntade och bad ivrigt.
Missionsarbetets början
Den 2 augusti 1955 stod president Joseph Fielding Smith (1876–1972), då president för de tolv apostlarnas kvorum, på den vackra Jang-Choong Dan-kullen i Seoul och invigde Korea för missionsarbete samt bad för att landet åter skulle få åtnjuta fred och framgång.5 Den kvällen organiserade han Korea distrikt med Kim Ho Jik som president. Senare besökte han Busan och organiserade Busans gren.
Trots att den politiska situationen i Korea var instabil inspirerades den nyligen kallade presidenten för Fjärran Östernmissionen att skicka äldsterna Richard Detton och Don Powell till Korea i april 1956. Amerikanska militärer som tillhörde kyrkan och de 64 koreanska medlemmarna, bland andra dr. Kim, hade berett vägen för solljuset och vattnet, och missionärerna bidrog med näringen. Ett flertal personer döptes och kyrkan började växa.
De första medlemmarnas tro
De koreanska medlemmarnas tro växte oupphörligt men prövades ofta. Broder Chun Nak Seo som efter sitt dop tog värvning i armén för att fullfölja sin militärtjänst, minns de svåra tiderna: ”Under mina tre år i militärtjänst prövades min tro och mitt vittnesbörd. En dag var kompaniets befälhavare onykter och hade med sig en hel del alkohol som han pressade kompaniets deltagare att dricka. Eftersom mina kolleger visste att jag tillhörde kyrkan tömde de alltid muggen åt mig. Men den kvällen iakttog befälhavaren mig noga och beordrade mig att dricka ur muggen. Jag sade att jag inte drack alkohol, men han beordrade mig att göra det. Jag lydde inte. Då tog han fram sin pistol och riktade den mot mig och befallde mig att dricka. Alla höll andan medan de iakttog oss. Ännu en gång sade jag tydligt och klart: ’Jag dricker inte alkohol.’ Det kändes som om det ögonblicket var en evighet. Till slut sade han ’Jag ger upp’, och sänkte pistolen. Alla drog en suck av lättnad och kom tillbaka till barackerna. Morgonen därpå sökte kompaniets befälhavare upp mig och bad om ursäkt för vad han hade gjort kvällen innan. Senare började han komma till mig för att få råd om personliga angelägenheter.”6
Broder Chun verkade som heltidsmissionär i Korea och senare som biskop för Alameda församling i Maryland, USA.
Broder Jung Dae Pan var också bland dem som fick undervisning om evangeliet av de första missionärerna som verkade i Korea. Han slutade gå på Seuols nationella universitet för att studera vid en teologisk skola. Hans dröm var att bli pastor och leda det kristna samfundet i Korea.
En dag gav en vän honom en Mormons bok på engelska eftersom en koreansk översättning inte hade publicerats än. Han kände sig manad att läsa boken. Han läste till och med under en lektion. När hans klasskamrater frågade honom vad det var så sade han att det var en bok som liknade Bibeln och rekommenderade att de köpte en.
Till slut råkade broder Jung illa ut på skolan. Administratörerna kallade in honom och sade att han fallit till föga för Satans frestelse att anta en irrlära och tvingade honom att välja antingen skolan eller Mormons bok. Det var inget svårt beslut för honom eftersom han redan visste att Mormons bok var sann.
Men när broder Jung hade blivit medlem i kyrkan utsattes han för sociala och ekonomiska svårigheter. Stipendiet från skolan och det ekonomiska stödet från den tidigare kyrkan upphörde, och alla hans vänner lämnade honom. Dr Kim tog väl hand om honom. Senare bidrog broder Jung storligen till kyrkans tillväxt i Korea genom att översätta Läran och förbunden och redigera psalmerna. De vackra texter han översatte berörde de koreanska medlemmarnas hjärta.
Antalet starka medlemmar ökade gradvis. I juli 1962 organiserades Koreamissionen officiellt. Gail E. Carr, en återvänd missionär som hade verkat i Korea, kallades som den nya missionspresidenten. Den här nya presidenten gjorde översättningen och publiceringen av Mormons bok på koreanska till en av sina främsta prioriteter. Efter mycket begrundan och bön gav han äldste Han In Sang, en av heltidsmissionärerna, i uppdrag att översätta boken. Efter att ha granskat två tidigare översättningar,7 genomförde äldste Han en ny översättning och Mormons bok trycktes på koreanska för första gången 1967.
När Mormons bok nu fanns på deras språk började många koreaner undersöka kyrkan på inbjudan av sina vänner. Det kom så många besökare att missionärerna inte behövde söka upp undersökare, och vissa missionärer undervisade hela dagarna.
De koreanska medlemmarnas entusiasm för missionsarbete hade stor betydelse för kyrkans tillväxt. En fenomenal missionär var Lee Sung Man från Jamsils församling som blev medlem i kyrkan på 1950-talet. Han upplevde många upp- och nergångar i livet men han hade alltid en positiv inställning i sitt religiösa liv. Han var skomakare och lade flera Mormons bok på hög i sin butik och erbjöd kunderna att ta en gratis, om de tänkte läsa den. Över femtio personer, bland annat släktingar till honom, blev medlemmar i kyrkan tack vare honom. Han läste standardverken dussintals gånger. De låg bredvid honom när han dog.8
Koreas första stav och tempel
Mormon Helping Hands-volontärer gör tonvis med kimchi, en traditionell koreansk rätt, under en festival i Seoul. Kimchin distribueras till fattiga av olika kyrkor och samhällsorganisationer.
År 1973 började många koreanska medlemmar hoppas att de snart skulle ha en stav. President Spencer W. Kimball (1895–1985), då medlem i de tolv apostlarnas kvorum, organiserade den första staven i Korea den 8 mars 1973. Omkring 800 personer var närvarande på mötet. Den historiska första staven i Korea organiserades med åtta församlingar och två grenar. Kyrkans medlemmar i Korea kunde nu följa Jesus Kristus under ledarskap av koreanska ledare i kyrkan och få välsignelser av en ordinerad patriark.
Missionsarbetet blev ännu mer intensivt. Nästan 1 200 personer döptes 1973. Det totala antalet medlemmar i Korea översteg snart 8 000, med bland annat 700 bärare av melkisedekska prästadömet i 31 församlingar och grenar.
Tolv år senare, efter konstant tillväxt, välsignades de koreanska medlemmarna med det länge efterlängtade templet. President Gordon B. Hinckley (1910–2008), då förste rådgivare i första presidentskapet, invigde templet i Seoul den 14 december 1985. Det här templet var särskilt meningsfullt för president Hinckley som hade ett speciellt band till de koreanska medlemmarna. Han sade: ”Det koreanska folket har utstått ett våldsamt krig men de älskar fred och är ett vänligt folk. Jag har fällt fler tårar i Korea än på någon annan plats i världen.”9 President Hinckley uppsände invigningsbönen, och många av de närvarande grät. Det var en kall vinterdag men Herrens varma Ande rådde i templet den dagen och berörde allas hjärtan.
En av målningarna i templet skildrar syster Ho Hee Soon som döptes i augusti 1970. Hon började utföra tempelarbete när hon hade fyllt åttio. Hon tog emot begåvningar för minst 1 500 personer. Enbart under 2007 utförde hon ställföreträdande förrättningar för över 600 personer. En amerikansk konstnär som berörts av hennes tjänande målade hennes porträtt och donerade målningen till templet i Seoul för att hedra minnet av hennes oupphörliga arbete för att rädda själar.
Många andra koreanska medlemmar var hängivna tempelarbetet. Masans stav (nu Changwons stav) började med regelbundna besök till templet 1995. Andra fredagen varje månad plockade en chartrad buss upp medlemmarna i städerna Jinhae-gu, Changwon, Jinju, Sacheon och Geoje på vägen till Seoul. Bussen anlände till templet klockan två eller tre på morgonen och medlemmarna sov i ett par timmar innan de började delta i de förberedande förrättningarna klockan fem. Sedan deltog de i begåvningssessioner till sent på kvällen innan de återvände hem efter klockan tio. Dagen därpå gick de till kyrkan och besökte medlemmar hela dagen. Broder Kim Choongseok som då var stavspresident minns: ”De var utmattade men glada.”
Kyrkan i Korea som nu är flera årtionden gammal har mognat. Lokala ledare i kyrkan ger starkt stöd åt familjevärderingar och andra profetiska prioriteter. Fler koreanska medlemmar ser vikten av att tillbe tillsammans – att ha hemaftnar, familjebön och skriftstudier som familj. Och fler koreanska tonåringar verkar som heltidsmissionär än någonsin tidigare. Tack vare evangeliets ljus bygger de koreanska medlemmarna en framtid som är lika ljus som deras tro.
Tidslinje
-
1910: Japanmissionens president Alma Owen Taylor besöker Korea
-
◄ 1951: Kim Ho Jik döps i Pennsylvania, USA
-
1952: De första koreanerna döps i Korea
-
◄ 1955: President Joseph Fielding Smith inviger Korea och organiserar Korea distrikt.
-
1956: Kim Ho Jik arbetar med regeringen för att de ska låta de första missionärerna komma till Korea
-
1960-talet: Grenar organiseras i Seoul, Busan, Incheon och Kwangju
-
1962: Koreamissionen organiseras
-
► 1967: Mormons bok publiceras på koreanska
-
1973: Första staven i Korea – och på Asiens fastland – organiseras i Seoul
-
1974: Kyrkans första informationscenter i Korea öppnas i Kwangju
-
◄ 1980: President Spencer W. Kimball är den första av kyrkans presidenter att besöka Korea
-
► 1985: Templet i Seoul invigs av president Gordon B. Hinckley
-
1988: Folkdansare från Brigham Young-universitetet framträder under öppningsceremonierna för sommar-OS i Seoul
-
◄ 1991: Äldste Han In Sang kallas som generalauktoritet; det miljonte exemplaret av Mormons bok på koreanska säljs i Korea
-
2001: Äldste Dallin H. Oaks träffar Sydkoreas premiärminister Lee Han-Dong
Som apostel och chef för kyrkans militärgrupp besöker äldste Harold B. Lee (i mitten, utan keps) Korea 1954.
Foto Hyun-Gyu Lee och Dean Martin Andersen; foto av Busan, SeanPavonePhoto/iStock/Thinkstock
Foton av militärer, Kim Ho Jik och president Joseph Fielding Smith med tillstånd av kyrkans historiska bibliotek
Foto av Spencer W. Kimball med tillstånd av kyrkans historiska bibliotek