Odlade jag blommor eller barn?
Paula Schulte, Missouri, USA
När våra barn var små flyttade vi till ett litet hus med en vacker trädgård. På båda sidor om ytterdörren fanns två tomma rabatter, och fastän jag inte var så bra på trädgårdsskötsel ville jag gärna plantera blommor där. Jag köpte en bok om trädgårdsskötsel och beställde plant- och frökataloger och studerade dem noga.
Under de fem månaderna som följde planerade jag min trädgård, förberedde jorden och planterade över 200 blomsterlökar. Jag visste att det skulle ta några månader innan jag kunde se något resultat, men jag gick ändå ut ofta för att se om det hade kommit upp något. Tidigt på våren började blommorna slå ut, först små lila iris och sedan påskliljor. Lägre fram på våren var blomlådorna fulla av härliga tulpaner. Jag älskade min trädgård och satt ofta på trappan utanför ytterdörren och tittade på blommorna.
En eftermiddag var en vän till min fyraåriga dotter Emily hos oss och lekte. Precis innan vännens mamma kom för att hämta henne kom flickorna in genom köksdörren med armarna fulla av tulpaner. ”Titta vad vi har plockat åt dig”, sade de glatt. De hade plockat nästan alla blommor.
Tulpaner blommar bara en gång om året. Jag var helt förkrossad – allt arbete, all väntan var förgäves. Vi fyllde mina vaser med blommor och gav resten åt Emilys vän att ta hem. Senare när jag beklagade mig för mamma om eländet, sade hon: ”Det är ju tur att barnen är viktigare än blommorna.”
Jag insåg att jag behövde ändra perspektiv. Jag kom att tänka på primärsången som jag hade sjungit med mina flickor som handlar om att plocka blommor:
Jag plockar … [blommor] till min lilla mamma.
Å mamma, jag ger dig av hjärtat min gåva.1
Jag såg en förstörd trädgård, men två fyraåriga flickor såg en kärleksfull handling.
Det hade krävts tålamod att plantera blommorna, och att ta ett steg tillbaka och titta på den här händelsen genom mitt barns ögon krävde ännu mer tålamod. Men jag har kommit närmare Herren genom att lära mig om tålamod som mamma.