Ett vinnande beslut
Det här var hennes chans att få spela i det vinnande laget – hur kunde hon tacka nej?
”Kom ihåg sabbatsdagen så att du håller den helig” (Mosiah 13:16).
Miranda skyndade sig in i genom dörren, tacksam för att hennes hus var svalare än det heta sommarvädret där ute. Hon var svettig efter att ha spelat sin sista fotbollsmatch för säsongen och frustrerad över att Teal Turbos hade förlorat. Igen.
Mamma kom in i rummet med en vattenflaska och en påse överblivna apelsinskivor från matchen. ”Du spelade jättebra. Det är ett tufft jobb att vara målvakt.”
Miranda hade spelat bra – hon hade räddat massor av bollar och sparkat hårdare än vanligt. Men de flesta av de andra flickorna i hennes lag hade aldrig spelat fotboll förut, och nu var det ett faktum: De hade förlorat alla matcher den här säsongen.
”Jag önskar bara att jag kunde spela i ett lag som vann då och då, du vet.” Några tårar rann från Mirandas ögonvrår och droppade ner på hennes blågröna tröja. Hon knep ihop ögonen och då ringde telefonen.
Mamma svarade och sa efter ett ögonblick: ”Det är till dig.”
”Hej Miranda. Det är Tom, tränaren för Chili Kickers. Jag tittade på matchen idag. Du gjorde bra ifrån dig där ute.”
Mirandas hjärta började slå fortare. Chili Kickers var det bästa laget i ligan!
”Vårt lag ska spela i regionturneringen nästa månad. Du spelade så bra idag att jag vill att du följer med oss som vår extramålvakt.”
Miranda satte nästan hjärtat i halsgropen. Det här var hennes chans att få spela med ett vinnande lag!
”Jag följer gärna med!” sa Miranda. De pratade i några minuter om detaljerna innan hon lade på och sprang in i rummet intill för att berätta för mamma. Tillsammans började de skriva in datum för träningar och matcher i familjekalendern.
Plötsligt slutade mamma skriva och pennan stannade över en av kalenderrutorna.
”Åh nej. Miranda, de här matcherna är på söndagar. Titta här.” Hon pekade på matchschemat och vände sig mot Miranda med ett bekymrat veck i pannan. ”Vad tycker du att vi borde göra?”
Miranda blev missmodig och bet sig i läppen medan hon funderade över alternativen. Mamma skulle kanske låta henne spela om hon frågade, men när hon tänkte på att spela på en söndag – och speciellt på att missa kyrkan – fick hon en klump i magen. Hon visste att söndagar var till för att gå i kyrkan och hedra vår himmelske Fader, och hon kunde ju inte göra det och samtidigt spela fotboll.
”Jag borde nog ringa tillbaka till honom och säga att jag inte kan spela”, sa Miranda. Hon ansträngde sig för att inte gråta. Även om hon visste att det var det rätta valet, var det svårt att ge upp något som hon önskat sig så mycket.
”Och vet du vad jag tycker?” frågade hennes mamma och gav henne en stor kram. ”Jag tycker att du är en fantastisk tjej.”
Den söndagen när Miranda satt i Primär, tänkte hon på vilket bra beslut hon hade fattat. Tränaren hade blivit förvånad när Miranda ringde och sa att hon inte kunde spela på söndagar. Han hade försökt få henne att ändra sig, men hon hade hållit fast vid sitt beslut. Nu, när hon lyssnade på primärsångerna och lektionerna, log Miranda. Den fridfulla känslan i hjärtat sa henne att hon var på rätt plats. Hon hade trots allt fattat ett vinnande beslut.
Illustration Brad Teare