Gordon B. Hinckley:En profet med optimism och visioner
När du studerar Kyrkans presidenters lärdomar: Gordon B. Hinckley i prästadömet och Hjälpföreningen i år, får du lära av en profet med gränslös optimism, kärlek och framsynthet.
”Jag måste plantera några träd varje vår”, skrev president Gordon B. Hinckley i sin dagbok vid 82 års ålder. ”Jag tror jag har gjort det åtminstone de senaste 50 åren. … Det är något underbart med ett träd. Det börjar så litet och växer genom årstiderna. Det skänker skugga från den heta sommarsolen. Det bär ljuvlig frukt. Det utnyttjar fotosyntesens underbara process. … Ett träd är en av den Allsmäktiges fantastiska skapelser.”1
President Hinckley fortsatte att plantera träd tills han var över 90. På många sätt återspeglas hans kärlek till trädplantering i hans tjänande som apostel och kyrkans president. När han planterade var det ett uttryck för optimism, en egenskap som också genomsyrade hans undervisning och umgänge med andra människor. Han gav varje träd näring, så som han gjorde med människor. Och han såg långt in i framtiden och såg vad trädet kunde bli – så som han såg vars och ens eviga möjligheter och Guds verks storslagna framtid.
”Vi har all anledning att vara optimistiska”
”Jag är optimist!” förkunnade president Hinckley ofta. ”Min vädjan är att vi slutar söka upp stormar och njuter helt och fullt av solskenet.”2 Hans optimism var djupare än bara en optimistisk attityd, även om han hade det också. Urkällan till hans optimism – källan som gjorde den till en kraft – var hans tro på Gud och hans vittnesbörd om Guds plan för sina barns lycka och frälsning.
Ett uttryck för president Hinckleys optimism var hans fasta tro att ”det ordnar sig”3. Det uttrycket, sa äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum, ”skulle mycket väl kunna vara president Hinckleys mest upprepade försäkran till familj, vänner och bekanta. ’Försök igen’, kommer han att säga. ’Tro. Var glad. Bli inte missmodig. Allt kommer att ordna sig.’”4
Men det budskapet var inte bara till andra. ”Jag säger det till mig själv varje morgon”, sa president Hinckley vid ett möte. ”Om du gör ditt bästa kommer allt att ordna sig. Förtrösta på Gud och gå framåt med tro och tillförsikt på framtiden. Herren överger oss inte.”5
President Hinckleys optimism höll honom uppe genom prövningar, känslor av otillräcklighet och överväldigande bördor. Och han höll fast vid sin övertygelse att ”det ordnar sig” också när han upplevde bakslag och besvikelser, sorg och ensamhet.
Men trots sin optimism minimerade president Hinckley inte problemen. Han förklarade: ”Jag har sett en hel del av denna värld. … Jag har varit i områden där strider rasar och hatet brinner i människors hjärtan. Jag har sett den förfärliga fattigdomen i många länder. … Jag har med stor oro bevittnat hur vårt samhälles moral upplöses.
Ändå är jag optimist. Jag hyser en enkel, högtidlig tro på att det rätta kommer att triumfera och att sanningen kommer att segra.”6
Under en intervju med en reporter för New York Times i Nauvoo, Illinois, medgav president Hinckley förekomsten av tragedier och problem, och tog sedan exempel ur kyrkans historia för att undervisa om optimism:
”Vi har all anledning att vara optimistiska … Se på Nauvoo. Se vad man byggde här på sju år och sedan lämnade … Vad gjorde de sedan? Lade de sig ner och dog? Nej! De satte igång att arbeta! De flyttade halvvägs över den här kontinenten och förvandlade ökensand till mylla och fick den att blomstra som en ros. På samma grundval har denna kyrka vuxit och blivit en världsomfattande organisation som har god inverkan på människors liv i över 140 nationer. Man kan inte bygga något, och gör det inte heller, på pessimism eller cynism. … Har du en optimistisk syn, och arbetar med tro, så händer saker och ting.”7
President Hinckleys optimism påverkade också hans sinne för humor – en glad, sympatisk kvickhet som skapade kontakt med andra. En gång övernattade han hos en stavspresident vars familj bodde i en gammal skola som de konverterat till ett hem. Den natten var ett klassrum sovrum åt president Hinckley. Under stavskonferensen nästa dag skämtade han: ”Jag har ofta sovit i klassrum förut – men aldrig i en säng.”8
”Vår omsorg måste alltid gälla den enskilde”
I sitt första generalkonferenstal som president för kyrkan, talade president Gordon B. Hinckley mycket om kyrkans tillväxt. ”Vi håller på att bli ett världsomspännande samfund”, sa han. Sedan bytte han fokus till den här väsentliga principen: ”Vårt intresse och vår omsorg måste alltid gälla den enskilde. …
Vi [talar] om siffror, men allt vårt arbete måste ägnas den enskildes utveckling.”9
När president Hinckley var medlem i de tolv apostlarnas kvorum, färdades han till några av de mest avlägsna delarna av världen, även krigszoner, för att betjäna enskilda människor. Ingen grupp var för långt borta eller för liten för hans uppmärksamhet. Han fortsatte på det sättet som kyrkans president och reste över 160 000 mil till över än 60 länder. Ibland hade han möten med stora grupper, ibland med bara en handfull.
Bakgrund © iStock/Thinkstock; till vänster: foto Busath Photography; till höger: fotografi i Kina, Gerry Avant, Deseret News; nederst till höger: foto med tillstånd av kyrkans historiska bibliotek och arkiv
1996 gjorde president och syster Hinckley en 18 dagar lång resa till åtta länder i Asien och Stilla havet. Med början i Japan och i högt tempo träffade de tusentals människor som fyllde varje arena. ”Det här är en känslosam upplevelse för mig, skrev president Hinckley under tiden i Sydkorea. ”Jag ser saker som jag knappt vågade drömma om när jag kom hit första gången 1960.”10 Under den här resan invigde han också templet i Hongkong.
De sista anhalterna på schemat var i Filippinerna. Efter att ha talat till 35 000 personer i Manila skrev president Hinckley: ”Jag stod och vinkade till dem med starka känslor i hjärtat. Vi for därifrån med tårar i ögonen.” Tidigare på dagen hade han återvänt till den plats där han uppsände en invigningsbön 1961 för att påbörja missionsarbetet i Filippinerna. ”Vi lyckades bara hitta en enda infödd medlem i Filippinerna”, minns han. ”Från den enda medlemmen har kyrkan vuxit till över 300 000 medlemmar.”11
När paret Hinckley skulle resa hem fick de veta att planet skulle tanka på ön Saipan. President Hinckley frågade om det fanns några missionärer på Saipan, och fick veta att det fanns några få. Fastän han närmade sig slutet på en tröttande resa ville han träffa missionärerna: ”Jag frågade om vi kunde få ett bud till dem om att vi skulle landa i Saipan omkring 19.00 och skulle försöka komma ut på flygplatsen för att hälsa på dem.”
Några timmar senare på Saipan var 10 missionärer och omkring 60 medlemmar där för att hälsa på paret Hinckley. ”De slog armarna om oss”, skrev president Hinckley. ”De var så tacksamma för att få träffa oss, och vi var tacksamma för att träffa dem. Vi hade bara en kort stund med dem eftersom det inte tog så lång tid att tanka planet. Vi gav dem vår välsignelse och gick tillbaka till planet.”12
Ett annat typiskt exempel på att president Hinckley brydde sig om den enskilde inträffade under olympiska vinterspelen 2002 som hölls i Salt Lake City. Nästan varje dag träffade han presidenter, ambassadörer och andra dignitärer. En dag, strax innan han skulle träffa Tysklands förbundskansler, var han hos en 13-årig ung kvinna på hennes födelsedag. ”Hon lider av aplastisk anemi, en mycket ovanlig sjukdom”, skrev han. Vi hade en fin stund tillsammans. … Jag sa till henne att vi skulle komma ihåg henne i våra böner.”13
President Hinckley hyste en särskild kärlek till kyrkans barn och ungdomar, och känslan var ömsesidig. Efter att ha hört honom tala i Brasilien, sa en ung kvinna: ”Jag kände Guds ande starkt. När president Hinckley avslutade sitt tal, sa han: ’Ni kan lämna det här mötet, åka hem och glömma allt jag sagt här i dag, men glöm aldrig att jag älskar er.’ Jag ska aldrig glömma de orden.”14
Bakgrund © iStock/Thinkstock; till vänster: foto Busath Photography; till höger: fotografi i Kina, Gerry Avant, Deseret News; nederst till höger: foto med tillstånd av kyrkans historiska bibliotek och arkiv
President Hinckleys fru Marjorie var hans kamrat och medverkande i hans omsorg om den enskilde. Han skrev: ”Alla hon känner tycks älska henne därför att hon har ett äkta intresse för människor. Hon bryr sig om deras problem och behov. Jag har haft tur som fått en sådan livskamrat.”15
När paret Hinckleys fem barn var vuxna brukade de resa tillsammans, och syster Hinckley visade kärlek världen över. När hon hade träffat missionärer ringde hon ofta ett överraskningssamtal när hon hade kommit hem. Hon hade också gåvan att få kontakt med stora åhörarskaror. ”[Marge] vet hur man säger sådant som gläder och hjälper människor”, skrev president Hinckley efter en regionkonferens. ”Vi andra predikar medan hon bara talar med dem.”16
Vid begravningen för president Hinckley sammanfattade en av hans rådgivare, president Henry B. Eyring, något av det han åstadkommit. Han framhöll att allt han hade åstadkommit hade en sak gemensamt:
”Han hade alltid som mål att välsigna individer med möjligheter. Och han tänkte alltid på dem som hade minst möjligheter, på vanliga människor som kämpade med att hantera vardagens svårigheter och utmaningen att leva efter Jesu Kristi evangelium. Mer än en gång tryckte han fingret mot mitt bröst när jag gav ett förslag och sa: ”Hal, glöm inte dem som har det svårt!”17
Vision för framtiden
Förbunden med president Hinckleys optimism och fokus på den enskilde var hans profetiska vision av framtiden. Det viktigaste i den visionen gällde templen. Tempelförrättningarna, betonade president Hinckley, ”är höjdpunkten på de välsignelser som kyrkan har att erbjuda”18.
När han blev kyrkans president 1995 fanns det 47 tempel i drift över hela världen. Under hans ledarskap mer än fördubblades det antalet på lite över fem år. Hans vision om templen var djärv och omfattande, men hela avsikten var att välsigna den enskilde, en och en.
Inspiration för denna nya era av tempelbyggande kom 1997, när president Hinckley reste till Colonia Juárez, Mexiko, för att fira 100-årsjubiléet av en skola som ägdes av kyrkan. Efteråt, under en lång, dammig körsträcka, tänkte han djupt. ”Det blev tyst”, minns hans sekreterare, Don H. Staheli. ”Och sedan, som jag minns det, började uppenbarelsen komma. Han hade tänkt på mindre tempel tidigare, men inte på det sätt som han tänkte på dem nu.”19
President Hinckley beskrev senare processen: ”Jag började fråga mig vad som kunde göras för att de här människorna skulle kunna ha ett tempel. … När jag mediterade över det här, kom tanken till mitt sinne att … vi kan bygga in alla de väsentliga elementen av ett tempel i en relativt liten byggnad. … Jag skissade på en plan. Hela bilden kom till mitt sinne mycket tydligt. Jag tror av hela mitt hjärta att det var inspiration, att det var uppenbarelse från Herren. Jag kom hem och pratade med mina rådgivare om det, och de godkände det. Sedan presenterade jag det för de tolv, och de godkände det.”20
Fyra månader senare under generalkonferensen gjorde president Hinckley det historiska tillkännagivandet att kyrkan skulle börja bygga mindre tempel i områden där det inte fanns tillräckligt med medlemmar för att motivera större tempel. ”Vi är fast beslutna … att föra templen till folket och ge dem alla möjligheter till de mycket dyrbara välsignelser som kommer av gudsdyrkan i templen”, sa han.21
Vid nästföljande generalkonferens gjorde president Hinckley ännu ett historiskt tillkännagivande, att planerna gick vidare för att ha 100 tempel i drift vid slutet av år 2000. ”Vi [går] framåt i en skala som vi aldrig sett tidigare”, sa han.22 När han rapporterade om framstegen med tempelbyggandet i april 1999, använde han en välbekant mening: ”Detta är ett oerhört företag, med många problem, men trots svårigheter fungerar allt och jag är säker på att vi kommer att nå vårt mål.”23
Bakgrund © iStock/Thinkstock; till vänster: foto Busath Photography; till höger: fotografi i Kina, Gerry Avant, Deseret News; nederst till höger: foto med tillstånd av kyrkans historiska bibliotek och arkiv
I oktober 2000 reste president Hinckley till Boston, Massachusetts, för att inviga kyrkans 100:e tempel – ett av de 21 han invigde det året i fyra världsdelar. Vid slutet av hans liv var 124 tempel färdigställda och ytterligare 13 tillkännagivna eller under uppförande.
President Hinckleys vision om framtiden fick honom att söka inspiration om andra sätt att välsigna Guds barn. Han våndades över det lidande och den fattigdom han såg, så han ledde en kraftig expansion av kyrkans humanitära arbete, främst bland dem som inte är medlemmar. Han instiftade också Ständiga utbildningsfonden för att hjälpa kyrkans medlemmar i fattiga länder. Ur den här fonden kan de få lån och betala för den utbildning de behöver för att få bättre jobb, vilket kan hjälpa dem att bryta fattigdomens kedjor och bli oberoende. 2016 hade över 80 000 personer fått tillfälle till skol- eller yrkesutbildning som möjliggjorts genom den här fonden.
Många andra exempel på president Hinckleys profetiska vision, till exempel ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen” och byggandet av Konferenscentret, finns nämnda i Kyrkans presidenters lärdomar: Gordon B. Hinckley.
”Mitt vittnesbörd”
Några dagar före sin nittioårsdag skrev president Hinckley: ”Jag behöver inte plantera mer, men det ska jag. Det är min natur.”24 Oavsett ålder, om han var en ung missionär eller en 97-årig profet, var det likaså hans natur att så evangeliets frön och plantera ungträd i hjärtat hos världens människor. Han verkade i 20 år som medlem i de tolv apostlarnas kvorum. Därefter var han i 14 år rådgivare i första presidentskapet När han blev kyrkans president vid 84 års ålder ledde han den genom nära 13 år av dynamisk tillväxt.
Kärnan i president Hinckleys liv av tjänande var hans vittnesbörd om Jesus Kristus och hans evangelium som återställts genom profeten Joseph Smith. I ett generalkonferenstal med titeln ”Mitt vittnesbörd”, uttryckte han följande vittnesbörd, delvis genom tårar:
”Av allt det jag är tacksam för denna morgon står en sak framför alla andra. Det är ett levande vittnesbörd om Jesus Kristus …
Han är min Frälsare och min Återlösare. Genom att ge sitt liv, i smärta och outsägligt lidande, har han sträckt sig ner för att lyfta upp mig, och var och en av oss, och alla Guds söner och döttrar, från det eviga mörkrets avgrund som följer på döden. …
Han är min Gud och min Kung.. Från evighet till evighet ska han regera och styra som konungarnas Konung och herrarnas Herre. På hans herradöme ska ingen ände vara. På hans härlighet ska ingen natt följa. …
Tacksamt, och med oförminskad kärlek, bär jag vittnesbörd om allt detta i hans heliga namn.”25