Sista dagars heliga berättar
En scoutledares bön
Illustration Allen Garns
Jag var scoutledare över 20 unga män och två ledare på en aktivitet i södra Utah.
När vi kom till avfarten som skulle ta oss till lägerplatsen stannade jag och tittade på öknen framför mig. Jag hade åkt hit många gånger, men av någon orsak såg jag inget jag kände igen. Jag tittade till höger och till vänster och sökte efter något välbekant.
Alla vägar jag svängde in på var återvändsvägar.
Det höll på att bli mörkt. Till sist stannade jag och sa till alla att stanna kvar. Jag tog en ficklampa och sa att jag skulle hitta vägen till fots och signalera när jag hade hittat vägen.
Vad jag gjorde var i själva verket att knäböja och vädja till min himmelske Fader att hjälpa oss ur den här besvärliga situationen. Jag utgöt mitt hjärta till honom och berättade om mina förberedelser, min kärlek till pojkarna, min tacksamhet för papporna som kommit med oss och min orubbliga tro på att han skulle besvara min bön snabbt. Jag avslutade bönen och ställde mig upp. Jag väntade mig att kunna stå där, rikta ficklampan ut i mörkret och att strålen genast skulle falla på den rätta vägen.
Men inget hände.
Jag tittade över hela horisonten så långt min ljusstråle nådde.
Fortfarande ingenting.
Jag kunde inte tro det. Jag visste att jag så snart jag hade ställt mig upp skulle få syn på vägen. Jag visste att Herren inte skulle svika mig, särskilt när så många människor var beroende av mig.
Nu hade jag två frustrerade fäder med skåpbilar fulla av busiga unga män, och alla frågade: ”Är vi framme snart?”
Jag bad om ursäkt och försäkrade dem om att jag hade gjort den här resan 20 gånger i mitt liv och visste att vägen var där. Jag såg den bara inte.
Till sist beslöt vi att köra till ett samhälle och hyra två motellrum. Vi skulle börja om igen på lördagsmorgonen.
Eftersom vi inte kunde tända eld och laga den lägermat vi tagit med, åkte vi till en pizzeria som vi hade sett i utkanten av samhället.
Pizzan var god och pojkarna var glada, men jag kände mig ändå skyldig för motellet och matkostnaderna.
Medan vi åt undrade jag varför min himmelske Fader inte hade besvarat min bön. Då hörde jag plötsligt en kraftig åskknall.
Jag ställde mig upp, öppnade dörren till pizzerian och såg det värsta skyfall jag någonsin varit med om. Det blixtrade i nordväst – just åt det hållet jag hade bett för att få svar för mindre än en timma sedan. Just då kom Anden över mig, och jag insåg att Herren hade besvarat min bön!
Nästa morgon var himlen blå, och när vi vände tillbaka till labyrinten av grusvägar körde jag rakt till just den avtagsväg jag letat efter kvällen innan. Jag vet nu att böner ibland besvaras med ett nej, men att de alltid besvaras.