Förvärva förstånd för allt du äger
Äldste Gary E. Stevenson
i de tolv apostlarnas kvorum
Från ”Lean Not unto Thine Own Understanding”, ett tal som hölls vid Brigham Young University den 14 januari 2015. Hela talet på engelska finns på speeches.byu.edu.
Verklig insikt kommer till dig när du inser vikten av samverkan mellan studier och bön, när du är fast besluten att tjäna och förtjäna, och litar till Herren Jesus Kristus.
Illustrationer Robert Hunt
Mycket av mitt liv på universitetet kretsade kring biblioteket. Varje gång jag kom in möttes jag av en skylt över ingången som löd: ’Förvärva förstånd för allt du äger.’ [Ordspråksboken 4:7].”
Vi vet alla att vi minns genom upprepning. Därför har jag det här skriftstället i Ordspråksboken outplånligt inpräntat i mitt sinne, då jag läste det varje gång jag gick in i biblioteket under mina fyra år av förberedande studier.
Jag ger er samma uppmaning: ”Förvärva förstånd för allt du äger.” Jag inbjuder er också att tänka på innebörden av det här skriftstället och hur det kan gagna er. Det har jag gjort. Jag tänkt på det gång på gång, och min uppfattning om dess innebörd har utvecklats avsevärt. Kanske kan ni ha nytta av det jag har observerat.
Ett förstående hjärta
När jag som ny missionär i Japan kämpade för att lära mig ett svårt språk, var det vissa ord som jag hörde tidigt och ofta. Hälsningar som ohayo gozaimasu (god morgon) eller konnichiwa (god dag) var två av dessa. Ett annat uttryck var wakarimasen, som betyder ”jag förstår inte”. Det här ordet tillsammans med handrörelsen från sida till sida tycks vara ett mycket vanligt svar från japanska kontakter till unga missionärer när de försöker att inleda samtal.
I början när jag tänkte på innebörden av ”förvärva förstånd för allt vad du äger”, tänkte jag att förstånd innebar det här slagets förståelse: det jag hörde med öronen och förstod med hjärnan. Jag tänkte på när japanerna sa wakarimasen. Förstår jag, eller förstår jag inte?
När jag har studerat och observerat hur ordet förstå används i skrifterna och i de levande profeternas ord, har jag emellertid kommit fram till en djupare innebörd. Tänk på de här orden av äldste Robert D. Hales i de tolv apostlarnas kvorum när han var kyrkans presiderande biskop:
”Vi har från början den intelligens vi föddes med. Till intelligensen lägger vi sedan den kunskap vi får genom att söka efter svar, studera och utbilda oss. Till kunskapen lägger vi sedan erfarenheter, vilka borde ge oss en viss grad av visdom. Förutom visdomen lägger vi till den hjälp vi får av den Helige Anden, när vi med tro ber om andlig vägledning och styrka. Då, och först då, kan vi förstå med våra hjärtan – vilket motiverar oss att göra ’vad är rätt vad än följderna bliva’ (Psalmer, nr 160). Känslan vi har när vi förstår med hjärtat är en ljuvlig känsla av förvissning om att vi inte endast vet vad som är rätt utan också gör det som är rätt oavsett omständigheterna. Att förstå med våra hjärtan blir möjligt genom samverkan mellan studier och bön.”1
Tänk igen på det: ”Förvärva förstånd för allt du äger.” Förstånd i det här sammanhanget följer på intelligens, kunskap, erfarenhet, visdom och maningar från den Helige Anden – och alltsammans leder oss till att veta och göra det rätta.
De flesta av er närmar er eller lever i en kritisk tid av era liv. Ni blir mer självständiga för varje år som går, och ni kommer djupare in i ”för allt du äger”-fasen av livet. Vad är det ni ska bli och äga? Ni kanske får en man eller hustru, en egen familj, ett jobb, för att nämna några saker.
För att handskas med de här viktiga sakerna som vi ”äger” måste vi också få ”förstånd” som skriften lär. Det här förståndet kommer genom samverkan av studier och bön. Med andra ord måste vi lita på och tro på Herren Jesus Kristus. Alma beskrev det här när han jämförde ordet med ett frö. Som han sa: ”Det börjar upplysa mitt förstånd, ja, det börjar bli välbehagligt för mig” (Alma 32:28; kursivering tillagd).
President Thomas S. Monson citerar ofta ett skriftställe ur Ordspråksboken som lägger en dimension till det här förståndet: ”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd” (Ords. 3:5).2
När vi har tillit och tillförsikt till Herren ger han våra hjärtan större förståelse.
”Herrens hand är över oss”
Låt mig ge ett exempel på en stark kvinna som spelade en nyckelroll i återställelsen, som litade på Herren och som inte förlitade sig på sitt förstånd.
Kort efter att kyrkan hade organiserats i Palmyra, New York, stannade Joseph Smiths mor, Lucy Mack Smith, kvar i Waterloo, New York, med en stor grupp heliga medan hennes man, Joseph Sr och några av deras söner, däribland Joseph Jr, reste före henne till Kirtland, Ohio. Hennes ansvar var att föra den här gruppen till Ohio när hon fick bud från sin son, profeten.
Budet kom tidigt på våren 1831. Lucy började med hjälp av några av bröderna föra gruppen till Buffalo, New York, med tanken att de skulle ta sig till Ohio med båt över Lake Erie. Hon sa: ”När bröderna ansåg att sjön var tillräckligt öppen för att resa över vattnet, började vi alla bereda oss för flyttningen till Kirtland. Vi hyrde en båt …, och … vi var åttio själar.”
När de hade kommit ut på Erie Canal på färden mot Buffalo, sa hon: ”Då kallade jag samman bröderna och systrarna och påminde dem om att vi färdades på Herrens befallning, lika mycket som Lehi när han lämnade Jerusalem, och om vi är trofasta har vi samma anledning att förvänta oss Guds välsignelser. Jag bad dem sedan att de skulle vara vördnadsfulla, och att ständigt lyfta hjärtat till Gud i bön för att vi skulle få framgång.”
Omkring halvvägs mellan Buffalo och Waterloo blev kanalfärden omöjlig. Tillståndet för de 80 heliga var obekvämt och knotandet började nästan omedelbart. Lucy, som litade på Herren, behövde förena dem i tro. Hon sa till dem: ”Nej nej … ni kommer inte att svälta, bröder, eller något sådant. Var bara tåliga och sluta klaga. Jag tvivlar inte på att Herrens hand är över oss.”
När de kommit till Buffalo på femte dagen efter att ha lämnat Waterloo, hade hamnen in till Lake Erie frusit till. De steg ombord på en båt med kapten Blake, en man som kände Lucy och hennes familj.
Förhållandena på båten var inte var lämpliga för att alla skulle stanna ombord i väntan på avfärd. Efter ett par dagar skriver Lucy: ”Kapten Blake begärde att passagerarna skulle stanna ombord eftersom han önskade att från och med då vara redo för avfärd utan dröjsmål. Samtidigt sände han ut en man att mäta isdjupet. När han återvände rapporterade han att packisen låg 6 meter hög och att vi enligt hans åsikt skulle få stanna kvar i hamnen i minst två veckor till.”
Det här var förödande nyheter för gruppen. Förråden sinade och omständigheterna var svåra. Lucy Mack Smith skrev vidare ner sin uppmaning till de heliga: ”Ni påstår er sätta er lit till Gud. Hur kan ni då knota och klaga så som ni gör! Ni är ännu mer oresonliga än Israels barn var. Här är mina systrar som längtar efter sina gungstolar, och bröder av vilka jag förväntade mig beslutsamhet och energi är helt övertygade om att de ska svälta ihjäl innan de kommer till resans slut. Och varför är det så? Har någon av er saknat något? … Var är er tro? Var är er tillit till Gud? Inser ni inte att allt har blivit till genom honom och att han regerar över sitt verk med sina egna händer? Tänk om alla de heliga här skulle lyfta sina hjärtan i bön till Gud om att vägen ska öppnas för oss, hur lätt vore det inte för honom att låta isen bryta upp så att vi kunde vara på väg om ett ögonblick!”
Observera här mor Smiths stora tro – hur hon valde att lita på Herren och hur hon bad att de heliga som var med henne inte skulle förlita sig på sitt eget förstånd:
”’Bröder och systrar, om ni nu alla framför er önskan till himlen, att isen ska brytas upp och vi släppas fria, lika säkert som Herren lever så ska det ske.’ I samma ögonblick hördes ett ljud, som en åskskräll. Kaptenen ropade: ’Alle man till sina platser.’ Isen rämnade och lämnade en smal öppning för båten, så trång att när båten passerade slets hjulskovlarna på vattenhjulen av med ett brak, vilket tillsammans med kaptenens kommandon, sjömännens hesa gensvar, oljudet från isen samt rop och förvirring bland åskådarna, framkallade en i sanning fruktansvärd scen. Vi hade knappt passerat genom öppningen förrän isen slöt sig samman igen, och Colesville-bröderna var kvar i Buffalo, oförmögna att följa oss.
När vi lämnade hamnen utropade en av de kringstående: ’Där far mormongruppen! Båten låg två decimeter lägre i vattnet än någonsin tidigare, och sanna mina ord, hon kommer att sjunka – det är helt säkert.’ Ja, de var så säkra på det att de gick raka vägen till tydningskontoret och lät publicera att vi sjunkit, så när vi kom fram till Fairport läste vi i tidningarna nyheten om vår egen död.”3
”Förlita dig inte på ditt förstånd”
”Förvärva förstånd för allt du äger” eller med andra ord: ”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd” (Ords. 3:5).
Jag har själv bevittnat de sorger och personliga katastrofer som drabbat dem som inriktat sig på världsligt ”förvärv” och inte på Herrens ”förstånd”. Det verkar som om de som litar till sin egen förståelse eller på köttslig arm oftare utvecklar ett omåttligt begär efter materiella ägodelar, prestige, makt och ställning. Men att hålla ”förvärvet” i harmoni med detta råd ur skriften om ”förstånd” håller dina timliga begär i schack. Det ger ett rimligt sammanhang åt din verksamhet som produktiv medborgare i samhället och Herrens rike.
Som ung studerande, full att ambition, minns jag att jag lyssnade på en respekterad och framgångsrik mentor som föreslog att vi skulle handskas med våra ambitioner genom att följa ordningen ”lär, förvärva, tjäna”. President Gordon B. Hinckley (1910–2008) lärde oss ett mönster som leder till att vi litar på Herren och förtröstar på honom i stället för på oss själva. Han sa: ”Var och en av oss har ett fyrfaldigt ansvar. För det första har vi ett ansvar mot vår familj. För det andra har vi ett ansvar mot vår arbetsgivare. För det tredje har vi ett ansvar att utföra Herrens verk. För det fjärde har vi ett ansvar mot oss själva.”
Vi måste ha balans. President Hinckley föreslog att vi bör fullfölja detta fyrfaldiga ansvar genom familjebön, hemaftnar, skriftstudier i familjen, ärlighet och lojalitet mot vår arbetsgivare, uppfyllandet av våra ansvar i kyrkan, personliga skriftstudier, vila och motion.4
Den amerikanske filosofen och poeten Ralph Waldo Emerson sa: ”Den här tiden, liksom all tid, är en mycket bra tid om vi bara vet vad vi ska göra med den.”5
Som väl är behöver sista dagars heliga aldrig leta länge för att veta vad de bör göra. Med er kunskap om en kärleksfull himmelsk Fader och den stora lycksalighetsplanen har ni ert roder djupt ner i vattnet. Sätt nu ner årorna också, och ro hårt och jämnt.
I ett generalkonferenstal citerade president Monson ur Ordspråksboken, som han gjort tidigare: ”Förtrösta på Herren av allt ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd. Räkna med honom på alla dina vägar, så skall han göra dina stigar jämna.” Sedan sa han: ”Så har det varit i mitt liv.”6 Vilket härligt liv att efterlikna.
Jag har stora förväntningar på er, liksom Fadern och Sonen har. Jag slutar där jag började – med uppmaningen ur Ordspråksboken: ”Förvärva förstånd för allt du äger.”
Förvärva verkligt förstånd. Det kommer till dig när du inser vikten av samverkan mellan studier och bön, när du är fast besluten att tjäna medan du lär och förtjänar, och inte litar till dig själv utan till Herren.