Varför är det en större synd att inte förlåta än att handla illa mot någon?

Herren lärde: ”Ni bör förlåta varandra, ty den som inte förlåter sin broder hans överträdelser är fördömd inför Herren, ty den större synden vilar på honom.

”Jag, Herren, förlåter den jag vill förlåta, men av er krävs det att ni förlåter alla människor” (L&F 64:9–10).

När vi vägrar att förlåta sätter vi vårt eget begränsade omdöme ovanför Herrens fullkomliga dom. Han har en fullkomlig bild av människors hjärtan och omständigheter och domen tillhör honom ensam. Till sist ska han skipa fullkomlig rättvisa och fullkomlig barmhärtighet för alla – både dem som har felat mot andra och dem som har felats mot.

Genom att kräva att vi ska förlåta hjälper Herren oss dessutom att välja glädje i stället för elände, att överge vårt bittra agg och vår harm och ta emot helande genom hans nåd. Då ska vi upptäcka att, som äldste Kevin R. Duncan i de sjuttios kvorum har påmint oss, ”Frälsarens försoning … inte bara [är] till för dem som behöver omvända sig, den är också till för dem som behöver förlåta” (”Förlåtelsens helande salva”, Liahona, maj 2016, s. 35).