Ifrågasätt våra samtalsfrågor

Ted Barnes

Kyrkans prästadöms- och familjeavdelning

Den viktigaste frågan kan vara den som lärarna frågar sig själva innan de kommer till lektionen.

Tänk dig att du äter lunch med några vänner och samtalar om en film som ni har sett tillsammans. En av dina vänner säger: ”Vem kan säga vilken som var den viktigaste scenen i filmen?”

Lite förvirrad av frågan tänker du ett ögonblick och föreslår att den sista scenen troligen var den viktigaste. ”Jaha, det var ju en bra kommentar”, säger din vän. ”Men det var inte riktigt det jag tänkte på. Någon annan? Låt oss få höra från någon som inte har sagt något än.”

Du skulle inte prata på det sättet bland vänner, men av någon anledning verkar det här hända ofta på söndagens lektioner. I stället för att samtala om evangeliesanningar på ett naturligt och ledigt sätt, säger vi som lärare ofta sådant som i andra situationer skulle kännas konstlat och kanske göra samtalet krystat. Vi hoppas att klassdeltagarna ska känna att de är bland vänner och att det ska kännas bra att framföra tankar och upplevelser som gäller principerna som de studerar. Sådant deltagande kan inbjuda Anden och berika allas upplevelse.

Hur kan vi se till att våra frågor leder till naturligare och mer meningsfulla samtal? Det finns några råd som många lärare funnit vara till nytta: Ställ inte frågor där svaret är uppenbart. Ställ frågor som har mer än ett svar. Ställ inte frågor som är alltför personliga.

Innan vi börjar planera frågorna vi ska ställa i klassen kan det också vara bra att fråga oss själva: Varför ställer jag frågor över huvud taget?

Varför frågar du?

Motivationen bakom våra frågor spelar stor roll. Ställer vi till exempel ibland frågor därför att vi har något att säga men vill att en klassmedlem ska säga det i stället? Det är rätt att vi inte vill prata själva hela tiden, men vi vill att en viss sak ska sägas, så vi ställer ibland en fråga som vi vet framkallar det svar vi vill höra. Det här sättet att tänka leder till frågor som i själva verket är förklädda påståenden, till exempel: ”Hur kan vi få hjälp att hålla tankarna rena genom att undvika pornografi?” eller ”är det viktigt att be varje dag?”

Det finns tillfällen när det är helt okej att ställa frågor som är avsedda att få fram ett visst svar. De kan tjäna till att betona något eller hjälpa läraren komma vidare i lektionen. Men sådana frågor uppmuntrar sällan till meningsfulla samtal.

Om vi å andra sidan ställer frågor för att vi verkligen vill veta vad som sker i klassdeltagarnas sinnen, hjärtan och liv, så märks det i de frågor vi ställer.

Frågor som inbjuder eleverna till djupt kända samtal som främjar andlig undervisning kan vara: ”Vad lägger ni märke till när ni läser den här versen?” eller ”vilka upplevelser har lärt er lita på Herrens löften?” eller nästan alla frågor som börjar med ”vad anser ni … ?”

Tänk på de här exemplen:

Anden frågade Nephi: ”Vad önskar du?” (1 Ne. 11:10.
Frälsaren frågade sina lärjungar: ”Vem säger ni att jag är?” (Matt. 16:15).
Och han sa till Marta: ”Jag är uppståndelsen och livet. … Tror du detta?” (Joh. 11:25, 26).

Alla frågorna inbjöd någon att säga vad som fanns i hans eller hennes hjärta. Och i alla fallen följde en mäktig andlig upplevelse.

Frågor är ett uttryck för kärlek

Tro det eller ej, men att ställa frågor som främjar samtal är något naturligt för nästan alla – också för människor som inte anser sig själva vara bra lärare. Vi gör det spontant varje gång vi har ett meningsfullt samtal med vänner eller släktingar, eller bara pratar om en favoritfilm på lunchen. Men när vi står framför rader av förväntansfulla elever, glömmer vi plötsligt allt om det som är naturligt.

Så en del av hemligheten med att ställa bra samtalsfrågor är att tänka: ”Hur skulle jag fråga om vi inte var i ett klassrum – om vi bara satt hemma och pratade om evangeliet som vänner? Hur skulle jag inbjuda dem att berätta om sina insikter och känslor?” Undervisning är inte precis som ett avspänt samtal vänner emellan, men de har en sak gemensam: de bör motiveras av uppriktigt intresse och äkta kärlek.

Så oroa dig inte om du inte är skicklig i att skapa välformulerade frågor. Även om du inte kan göra mer än älska dem du undervisar, leder Anden dig och du blir bättre och bättre på att veta vad du ska säga. ”Kärleken upphör aldrig”, förkunnade Paulus (1 Kor. 13:8), och det gäller även något så enkelt som en lärare som ställer frågor till en klass.