Våra hem, våra familjer
Jag vill alltid vara med er!
Författaren bor i Santo Domingo, Dominikanska republiken.
En sexårings tro hjälpte mig att hitta tillbaka till min tro.
När jag var 22 tog mitt liv en oväntad vändning. Min mamma gick bort. Hon och pappa var starkt troende och de hade uppfostrat mig i evangeliet. Efter hennes död flyttade pappa ifrån vårt land till Förenta staterna. Med tiden började jag känna mig mycket ensam eftersom jag är mina föräldrars enda barn. Jag hade mamma med mig här på jorden och pappa bodde långt borta. Jag träffade honom bara tre veckor om året.
Det var med de känslorna som jag allt mer började söka mig till mina ”vänner” från högskolan och på kontoret där jag arbetade. Så småningom började jag finna en falsk glädje i timliga saker. Jag slutade gå i kyrkan, och jag blev gradvis helt inaktiv. Senare gifte jag mig med en underbar ung man som visserligen levde efter bra principer, men han kände inte till evangeliet. Vi fick tre barn: Leah, Isaac och Ismael.
Illustration Kelley McMorris
I oktober ett år kom pappa för att hälsa på och träffa det minsta barnet. Under hans besök frågade sexåriga Leah sin morfar varför han aldrig tog med sig mormor. Pappa förklarade att hennes mormor fanns på en särskild plats, nära vår himmelske Fader. Så snart pappa hade åkt sa Leah ivrigt till mig: ”Mamma, jag vill träffa mormor. Jag vet att hon är i himlen, men jag vill att vi också ska vara där en dag – mormor och morfar, pappa, Isaac, Ismael och du och jag. Jag vill alltid vara med er! Jag vill att vi ska vara samma familj där uppe som vi är här nere, så vi kan leka med mormor!”
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag rörde vid hennes lilla oskyldiga ansikte och gick sedan ut från sovrummet. Jag föll på knä och grät tills jag inte hade några tårar kvar. Jag bad min himmelske Fader om förlåtelse. Jag visste att jag hade lämnat den väg som skulle göra så att vi kunde leva tillsammans som en evig familj. Jag hade svikit mitt ansvar att leda dem längs den rätta vägen, och jag hade underlåtit att prata med min man om evangeliet.
När jag kunde ställa mig upp kontaktade jag en ledare i kyrkan, och han hjälpte mig kontakta äldsterna i min församling. Kvällen därpå kom de och undervisade min man. Efter den kvällen förändrades våra liv för alltid. Nu går vi i familjen i kyrkan varje söndag. Jag har ett ämbete som gör att jag hjälper mindre aktiva systrar. Vi förbereder oss också för att besöka templet.
Guds ande leder oss ibland genom personer som vi minst väntar oss. Den här gången hände det genom min sexåriga dotter. Jag vet nu att jag genom att bli beseglad i templet kan få leva med min familj för evigt.