Sista dagars heliga berättar
Hjälpte Mirta att återvända
Jag kallades att verka som rådgivare i hjälpföreningspresidentskapet i familjens nya församling. Under våra presidentskapsmöten gick vi igenom listor över namn på hjälpföreningssystrar i vår församling och samtalade om hur vi skulle hjälpa dem och deras familjer.
Jag lade märke till en syster i församlingen som heter Mirta. Mirta hade varit medlem i kyrkan i många år, men av någon anledning hade hon inte kommit till kyrkan på flera år.
Jag såg att hennes man var äldstekvorumets president, men deras barn, som var medlemmar, kom inte heller till kyrkan. Varje söndag såg jag maken ensam i kyrkan.
Jag kände att vi behövde hjälpa den här familjen återvända till kyrkan tillsammans och ta del av de välsignelser som Herren ville ge dem. Under presidentskapsmötena som följde berättade jag om min förhoppning om att Mirta skulle komma tillbaka till kyrkan. Vi planerade aktiviteter i vilka vi kunde inkludera henne på något sätt, och vi kom fram till några uppgifter som vi kunde ge henne.
När vi besökte henne tackade hon ja till alla uppgifter och hon genomförde dem exemplariskt. Vi märkte att hon ivrigt väntade på att bli hämtad av en av oss för att vara med på hjälpföreningsaktiviteter.
När vi som presidentskap organiserade besökspar inom besökslärarverksamheten bad jag de andra att överväga att göra Mirta och mig till kamrater. Mirta och jag gick ut på våra besök varje månad, utan undantag. Varje gång vi besökte systrarna var ett tillfälle att prata och lära känna varandra bättre.
Varje gång jag frågade om hon ville komma till kyrkan, sa hon bara: ”Jag kommer när jag känner att jag är redo.” Jag förstod inte men respekterade hennes beslut. Så småningom ändrades hennes svar till: ”Jag kanske kommer på söndag.”
Varje söndag väntade jag ivrigt på henne. Hon kom aldrig, men jag fortsatte att be för henne. En plötslig flytt gjorde att min familj återvände till den plats där vi bodde tidigare, och jag fick inte chans att säga hej då till Mirta. När vi lämnade församlingen hade hon fortfarande inte börjat komma till kyrkan.
Några månader senare fick jag veta att Mirta hade börjat komma och att hon var rådgivare i Hjälpföreningen.
President Gordon B. Hinckley (1910–2008) sa: ”Ni kanske aldrig får veta hur mycket gott ni åstadkommer. Någons liv välsignas genom ert arbete” (”Till kyrkans kvinnor”, Liahona, nov. 2003, s. 115).
Många gånger blir resultaten inte vad vi räknar med och kommer inte när vi väntar det. Låt oss fortsätta arbeta. Det här är Herrens verk och vi är redskap utvalda att förändra många människors liv.