Ett underverk i sista minuten
Författaren bor i Aragua, Venezuela.
Jag var ung, oerfaren och hade ont om tid. Kunde en enkel bön verkligen åstadkomma ett underverk?
När jag var 16 gick jag en teknisk utbildning på gymnasienivå för att kunna ta examen i elektronik. Ett krav för att kunna ta examen var att jag skulle arbeta som praktikant i 30 dagar i en lokal butik för att visa mina tekniska kunskaper.
Praktikplatsen var i ett företag som sålde pappersvaror. Min önskan att verka som heltidsmissionär hade börjat växa, och det här jobbet skulle hjälpa mig att få tillräckligt med pengar för det. Men det fanns tre praktikanter, och företaget skulle bara erbjuda en av oss en heltidstjänst.
Företaget hade en maskin som inte fungerade. När maskinen fungerade rätt kunde den göra lika mycket arbete som tre andra liknande maskiner. Det var en del av maskinen som inte hade fungerat på länge, och företaget hade beställt ersättningsdelar från ett annat land för att fixa problemet, men den fungerade ändå inte. Jag antog utmaningen att få den att fundera.
Illustration David Curtis
Dag efter dag tillbringade jag timmar med att studera maskinen. Men den var komplicerad och det skulle inte bli lätt att ta reda på problemet på bara 30 dagar, särskilt för någon som var så oerfaren som jag. Men jag kände ändå att jag skulle klara det. Varje morgon före jobbet läste jag artiklar från Liahona och bad till min Fader i himlen. Jag blev också vän med min chef, en erfaren elingenjör som ordnade så att jag fick med mig kopior av ritningarna hem på helgerna. Jag studerade dem noga.
När praktiktiden närmade sig sitt slut avslutade mina två kolleger sina tilldelade projekt och jag kände hur pressen ökade. Men trots negativa (och hånfulla) kommentarer runt omkring mig tvivlade jag aldrig. Fredagen som markerade slutet på praktiktiden kom snabbt. Fastän jag hade löst en del av problemen fungerade maskinen fortfarande inte. Jag var säker på att jag snart skulle få maskinen att fungera, så jag sa till chefen att om jag fick tillåtelse att arbeta på lördagen så skulle maskinen vara fixad på måndagen.
Chefen blev så förvånad över det jag sa att han personligen bad företagets president om tillåtelse. Sedan sa han att dagen därpå skulle vi alla tre – företagets president, min chef och jag – arbeta till klockan 12.00. ”Alla tre?” frågade jag. Han förklarade att företagets president, som var elingenjör, var intresserad av min begäran eftersom de hade misslyckats med att laga maskinen så många gånger att han hade gett upp hoppet.
Nästa dag kändes det väldigt nervöst att arbeta bredvid två vuxna ingenjörer. Jag var ung och saknade erfarenhet. Men de erbjöd sig att arbeta som mina assistenter. Jag kände mig obehaglig till mods, men samtidigt mycket privilegierad.
Bara några minuter före klockan 12 insåg presidenten och min chef att våra ansträngningar var förgäves. Jag ursäktade mig och gick in på toaletten. Jag knäböjde och bad innerligt till min Fader. Jag kände att jag fick en oförklarlig, underbar styrka. Jag bad honom hjälpa mig att få jobbet eftersom jag behövde det för att kunna betala för min mission.
När jag kom ut från toaletten var jag mycket entusiastisk, men vid det laget hade mina assistenter redan stängt ner kretsarna och samlat ihop verktygen. Jag startade maskinen igen och studerade noga de 15 kretskorten inuti. Jag lade märke till att ett enda stift bland över 4 000 stift i systemet inte var kopplat till kortet. Jag kopplade det, satte det på plats och satte på maskinen. Den fungerade! Det var ett underverk.
Det var ett oförglömligt och rörande ögonblick. Min chef kramade om mig och presidenten tog mig i hand och gratulerade mig energiskt.
Jag kunde arbeta för det företaget i nästan två år, spara pengarna jag behövde, och åka iväg på min efterlängtade mission. När jag förklarade anledningen till att jag skulle sluta, tog presidenten för företaget farväl och sa: ”Du vet redan var du ska komma tillbaka och arbeta när du är klar med din mission. Jag önskar dig stor framgång.”
Den här upplevelsen visade mig att inget är omöjligt för Gud. Om vi inte tvivlar får vi se underverk, men inte förrän vår tro har prövats – ända till sista minuten. Ja, underverk inträffar verkligen.