En bro till hopp och läkedom
Med bra hjälp kan offer för sexuella övergrepp få den läkedom som de så innerligt vill ha.
Illustration Cristina Bernazzani
Tänk dig att du står vid kanten av en klippa och vill komma till andra sidan av en djup dalgång där du har fått veta att stor glädje väntar dig. När du letar efter ett sätt att ta dig över hittar du en hög delar som, om de sätts ihop på rätt sätt, bildar en bro över dalgången.
Om du inte vet hur man bygger en bro är delarna oanvändbara och du känner dig frustrerad och hjälplös. Men om du får hjälp av någon som har erfarenhet av att bygga broar kan din kunskap och insikt öka och ni kan genomföra uppgiften tillsammans.
Under de senaste 18 åren har mitt jobb varit att tillhandahålla redskap och vägledning för att hjälpa personer ta sig över avgrunden av känslomässigt eller mentalt lidande. Av alla personer som jag har hjälpt är det inga patienter som kommer till mig så skadade som de som har utsatts för sexuella övergrepp. Jag har sett vilken inverkan den här prövningen har på offrens förmåga att uthärda väl till änden.
Men jag har också lärt mig att varaktig lindring från våra svårigheter och lidanden är möjlig genom vår Frälsare. Hans kärlek lyfter människor upp ur mörkret till ljuset.
Varför orsakar sexuella övergrepp sådan skada?
Offer för övergrepp berättar för mig om ett liv präglat av depression, självtvivel och annan djup känslomässig smärta. President Gordon B. Hinckley (1910–2008) hjälpte oss förstå varför sexuella övergrepp orsakar sådan oerhörd skada:
”Och så har vi den hemska och brutala sexuella misshandeln. Det är bortom all fattningsförmåga. Det är en skymf mot den anständighet som borde finnas hos varje man och kvinna. Det är ett brott mot det som är heligt och gudomligt. Det ödelägger barnens liv. Det är klandervärt och förtjänar den strängaste fördömelse.
Vanära över den man eller kvinna som sexuellt förbryter sig mot ett barn. När missdådaren gör detta, förutom att den allvarligaste skada sker, står han eller hon också under Herrens fördömelse.”1
Förmågan att skapa liv är en helig och gudomligt kraft som vår Fader i himlen har gett sina barn. Äldste David A. Bednar i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Fortplantningsförmågan är av stor andlig betydelse. … Vår himmelske Fader och hans älskade Son är skapare och har anförtrott var och en av oss en del av sin skaparkraft.”2 Då är det inte att undra på att brott mot den här heliga kraften ”förtjänar den strängaste fördömelse” och orsakar ”den allvarligaste skada”.
Att förstå smärtan
Illustrationer © nuvolanevicata/iStock/Getty Images
Sexuella övergrepp omfattar olika beteenden där beröring eller ickeberöring förekommer, vilket offret inte samtyckt till, i avsikt att ge förövaren sexuell tillfredsställelse. Alltför ofta drabbas offer för sexuella övergrepp av förvirring och känslor av ovärdighet och skam som kan vara nästan för tunga att bära. Den smärta och det lidande som offer upplever förstärks ofta av andras kommentarer som är rotade i missförstånd om sexuella övergrepp och deras inverkan. Vissa offer beskylls för att ljuga eller får höra att övergreppen av någon anledning var deras eget fel. Andra leds felaktigt till att tro att de måste omvända sig, som om de på något sätt syndade när någon förgrep sig på dem.
Många patienter som jag har arbetat med som drabbades av sexuella övergrepp som barn eller ungdomar får höra att de ska ”ta sig i kragen”, ”lämna det bakom sig” eller bara ”glömma och förlåta”. Sådana kommentarer – särskilt när de kommer från nära vänner, familjemedlemmar eller ledare i kyrkan – kan göra att den drabbade blir mer tystlåten och känner större skam i stället för läkedom och frid. I likhet med en allvarlig fysisk skada eller infektion försvinner inte de här känslomässiga såren om man ignorerar dem. I stället växer förvirringen som börjar under övergreppen, och tillsammans med de åtföljande smärtsamma känslorna kan tänkesättet förändras och i slutändan leda till en utveckling av osunda beteenden. Det är inte ovanligt att offer för övergrepp undgår att inse att det som hände dem var övergrepp men ändå utvecklar osunda beteenden och smärtsamma känslor.
Hannah (namnet har ändrats) drabbades av sexuella övergrepp tidigt under barndomen. Liksom andra offer växte hon upp och kände att hon var en hemsk person utan något värde. Hon tillbringade större delen av sitt liv med att försöka tjäna andra så mycket att det kompenserade för känslan av att inte vara värdig hennes himmelske Faders eller någon annans kärlek. I sina relationer var hon rädd att om någon verkligen lärde känna henne så skulle de tycka att hon var lika hemsk som hon trodde att hon var. Hon var oerhört rädd för att bli avvisad vilket ledde till att hon blev rädd för att pröva nya upplevelser eller göra sådana enkla saker som att ringa någon på telefonen. Hon var välsignad med en talang för konst men gav upp det för att hon vara rädd att inte kunna hantera kritik.
I över 50 år vägledde hennes känslor av hjälplöshet, maktlöshet, rädsla, ilska, förvirring, skam, ensamhet och isolering hennes dagliga beslut.
Ersätta smärta med frid
Frälsaren led ”smärta och bedrövelser och frestelser av alla slag”. Han gjorde det för att han ”i köttet [skulle kunna] veta hur han skall bistå sitt folk” (Alma 7:11–12). Hans lidande var inte bara för våra synder utan också för vår läkedom när någon annans synder gör att vi får lida.
Om Frälsaren var här i dag föreställer jag mig att han skulle gråta med och välsigna dem som har utsatts för sexuella övergrepp, liksom han grät med och välsignade nephiterna (se 3 Ne. 17). Även om han inte är här personligen så kan hans ande vara med oss, och han har berett ett sätt för oss att bli botade, att känna frid och att förlåta.
För många som har blivit skadade är tanken att smärtan de bär på kan ersättas med frid nästan omöjlig att föreställa sig. Ofta går det många år utan att de drabbades skador märks eller erkänns av andra. Offren döljer smärtan med leenden, en villighet att hjälpa andra och genom att låtsas att inget är fel. Ändå är smärtan ständigt närvarande.
Låt oss jämföra den känslomässiga läkningsprocessen med att ta hand om och behandla en fysisk skada. Anta att du bröt benet som barn. I stället för att gå till en läkare för att rätta till problemet haltar du omkring tills den djupa smärtan är borta, men det finns hela tiden en mindre smärta som kommer med varje steg du tar. Åratal senare vill du att smärtan ska försvinna, så du går till en läkare. Läkaren måste lägga benet tillrätta, rensa bort eventuell benvävnad, spjäla benet och låta dig gå till sjukgymnasten för att stärka benet.
Processen med att botas från övergrepp är likadan på så sätt att offret först måste inse att smärtan är verklig och att något måste göras åt den. I processen ingår att erkänna det som har hänt och tillåta sig att känna smärtan, rädslan och sorgen, samt att erkänna känslorna och uppmärksamma dem. Det hjälper ofta att arbeta med en yrkesman som har erfarenhet av den här läkningsprocessen. (Hör med din prästadömsledare om Kyrkans familjeservice finns i ditt område.)
Oavsett om offret har tillgång till professionell hjälp eller inte är det bra att be, studera Frälsarens liv och hans försoning samt att regelbundet prata med en prästadömsledare. Han kan lätta på offrets börda och få inspiration om hur han ska hjälpa honom eller henne förstå deras gudomliga värde och relation till sin Fader i himlen och Frälsaren. Som syster Carole M. Stephens, andra rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap, nyligen sa: ”Läkningen [kan] vara en lång process. Ni behöver under bön söka vägledning och nödvändig hjälp, bland annat genom att rådgöra med vederbörligen ordinerade prästadömsbärare. När ni lär er att kommunicera öppet, sätt då lämpliga gränser och sök eventuellt professionell rådgivning. Att bibehålla andlig hälsa under hela processen är livsviktigt!”3
För Hannah blev hennes liv så obehagligt att hon sökte hjälp. Hon visste tack vare sitt vittnesbörd att hon kunde uppleva frid och förnöjsamhet i livet, men det var inte något hon kände regelbundet. Genom bön och samtal med biskopen blev hon ledd till att få hjälp av en terapeut. Då kunde hon ta till sig de redskap hon behövde för att föra fram sanningen ur mörkret och berätta om den ohyggliga börda hon ensam hade burit på. När hon gjorde det kunde hon släppa taget om smärtan och finna den frid som Frälsaren har utlovat (se Joh. 14:27). Tillsammans med friden och trösten kom en önskan och förmåga att förlåta.
Behovet av att förlåta
Tanken om att förlåta är ofta svårt för offer för övergrepp att höra och missförstås ofta. Om förlåtelse uppfattas som att låta förövaren komma undan eller att säga att det han eller hon gjorde inte har någon betydelse längre så känner offret sig inte bekräftat. Vi är visserligen befallda att förlåta (se L&F 64:10), men i situationer där skadan är djup måste läkningen påbörjas innan offret helt och fullt kan förlåta förövaren.
De som lider av smärtorna som orsakats av övergrepp kan få tröst av det här rådet i Mormons bok: ”Jag, Jakob, vill tala till er som är renhjärtade. Vänd er till Gud med ståndaktigt sinne och be till honom med överflödande tro, så skall han trösta er i era bedrövelser, och han skall tala för er sak och sända ned rättvisa över dem som eftersträvar er undergång.” (Jakob 3:1). Behovet av rättvisa och rätten till upprättelse kan överlämnas åt Herren så att han kan ersätta smärta med frid.
Hannah insåg så småningom att hon kunde lämna över behovet av rättvisa till Frälsaren och i stället uppleva en frid som hon aldrig tidigare hade känt. Tidigare hade hon varit rädd för att vara med på familjesammankomster där förövaren skulle vara närvarande. Tack vare hennes villighet att bemöta svåra känslomässiga sår på hennes väg mot läkning är hon nu inte längre rädd för att vara i hans närhet och kan till och med känna medlidande med honom på hans ålders höst.
Fri från onödiga bördor
Äldste Richard G. Scott (1928–2015) i de tolv apostlarnas kvorum sa att ”den fullständiga läkedomen kommer genom din tro på Jesus Kristus och hans kraft och förmåga att, genom sin försoning, läka ärren efter det orättvisa och oförtjänta. …
Han älskar dig. Han gav sitt liv för att du skulle kunna bli fri från onödiga bördor. Han kommer att hjälpa dig med det. Jag vet att han har kraften att läka dig.”4
Motståndaren vill hålla människor bundna av smärta och lidande eftersom han är olycklig (se 2 Ne. 2:27). Med hjälp av vår Frälsare Jesus Kristus kan smärtan verkligen ersättas av en frid som bara Frälsaren kan ge, och vi kan få leva med glädje. ”Adam föll för att människorna skulle kunna bli till, och människorna är till för att de skall kunna ha glädje” (2 Ne. 2:25). När vi känner glädje blir våra prövningar mer uthärdliga och lär oss att växa och bli mer lika vår Fader i himlen.
Jag känner mig ödmjuk tack vare välsignelsen jag har haft att prata med personer som skadats av övergrepp och se helbrägdagörelsens underverk som bara kan komma genom Frälsaren. Om du lider så be om hjälp. Du behöver inte bära den tunga bördan ensam. Jag vet att Herren botar för jag har sett det oräkneliga gånger.