Star lyser
Författaren bor i Colorado, USA.
”Det är roligt att vara här med er i Primär” (se Children’s Songbook, s. 254).
Star drog i kläderna. Det kändes fortfarande konstigt att ha klänning på sig i kyrkan. I hennes gamla kyrka hade flickorna byxor eller shorts på sig på söndagarna. Men inte i hennes nya kyrka. Hon och hennes mamma hade precis blivit döpta in i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Star suckade när hon såg sig i spegeln. Hon var glad att komma till kyrkan för första gången som riktig medlem, men hon var nervös också. Innan hade hon varit med mamma hela tiden i kyrkan. Men den här gången skulle hon vara med på Primär.
Star blinkade mot spegelbilden. Tänk om hon inte passade in. Tänk om de andra barnen inte tyckte om henne.
”Star? Är du klar?” ropade mamma.
Star gick nerför trappan. ”Ser jag okej ut?” frågade hon.
Mamma log. ”Du är jättesöt!”
Star gjorde en grimas. ”Du måste säga det. Du är min mamma.”
”Du har rätt. Jag måste säga det. För det är sant.”
Star log lite. Mamma kunde alltid få henne att känna sig bättre till mods. Men hon hade fortfarande fjärilar i magen. Tänk om inget av de andra barnen ville prata med henne? Hon hade vänner i skolan, men de tillhörde inte hennes nya kyrka. Hon önskade att hon åtminstone hade en vän som följde med henne till kyrkan.
”Jag kom just på något som jag måste göra”, sa hon till mamma.
Hon sprang tillbaka upp och knäböjde vid sängen. ”Käre himmelske Fader, snälla, hjälp mig att få vänner. Jag tror att det som missionärerna har lärt mig är sant, men jag är rädd.”
Star stannade kvar på knäna och lyssnade. Efter en stund fick hon en fin, fridfull känsla, och hon var inte så nervös längre.
I kyrkan satt Star och mamma bredvid en familj med tre små flickor. Föräldrarna presenterade sig och började prata med mamma innan mötet började. Star hjälpte flickorna att färglägga en bild av Jesus.
Biskop Andrews kom fram till dem. ”Syster Cunningham! Star! Vad trevligt att se er i dag.” Han log varmt mot dem båda och tog i hand. Star hade glömt hur snälla alla i kyrkan var. Kanske skulle hon få en vän trots allt.
Efter sakramentsmötet gick Star till Primär. Hon tittade snabbt på de andra barnen när hon nervöst satte sig ner. De pratade med varandra och verkade inte lägga märke till henne. Star började känna sig missmodig. Hon skulle vara för sig själv trots allt.
Just då kom en flicka i Stars ålder in i rummet. ”Hon ser också nervös ut”, tänkte Star. ”Jag kan prata med henne.”
Star drog ett djupt andetag och gick sedan fram till flickan. ”Hej, jag heter Star. Jag är ny. Vill du sitta hos mig?” Star höll andan. Skulle flickan vilja bli vän med henne?
Flickan log lite. ”Jag heter Sarah. Jag är också ny. Min familj flyttade precis hit från Ontario.”
”Min mamma och jag döptes för två veckor sedan”, sa Star. ”Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.”
Sarah log lite mer. ”Vi kan ta reda på det tillsammans.”
Star och Sarah satt tillsammans med sin klass. Ibland fångade Star Sarahs blick och log. Sarah log tillbaka. Star kände sig lugn och glad. Hon visste att hennes himmelske Fader hade besvarat hennes bön och hjälpt henne att få en vän.
På lektionen bad läraren Star och Sarah att presentera sig.
Star ställde sig upp. ”Jag heter Star Cunningham. Min mamma och jag döptes för två veckor sedan.” Hon gjorde en paus och log sedan ännu mer när hon tittade på sin nya vän. ”Och det här är min nya vän Sarah.”