Sista dagars heliga berättar
Räddad i foajén
Illustration Allen Garns
Min man måste ofta arbeta på söndagar vilket innebär att jag själv har ansvaret för att ta med våra fyra söner till kyrkan. En söndag under sakramentsmötet kivades de två minsta pojkarna med varandra. Om jag fick en av dem intresserad av en bok så ville hans bror ha den. Jag försökte med snacks, leksaker och färgläggning, men inget fungerade. Mina pojkar överväldigade mig – de kunde helt enkelt inte hålla sig lugna i en timme.
Jag tog fram en liten leksak ur väskan och gav den till min ettåring. Genast började min treåring Tyson skrika medan han kastade sig över sin lillebror och försökte ta leksaken. Det kändes förnedrande att behöva bära ut två skrikande, bråkande små pojkar till foajén.
Mitt ansikte blev genast vått av varma tårar. Varför behövde det vara så svårt? Jag gjorde ju det som min himmelske Fader ville genom att ta barnen till kyrkan, eller hur? Men nu klarade jag inte av det längre. Det var så tröttsamt och pinsamt att försöka hålla pojkarna lugna på sakramentsmötet varje vecka. Jag ville aldrig komma tillbaka.
Jag satt med de här tankarna i omkring 15 sekunder och sedan kom en syster jag knappt kände ut i foajén efter mig. Hon hette syster Beus. Hon satt oftast ensam eftersom hennes man var i biskopsrådet och hennes barn var vuxna. Hon sa: ”Du är alltid här ensam! Jag ser hur mycket du kämpar. Får Tyson sitta hos mig?” Jag kunde inte ens komma på ett svar! Jag bara nickade, och hon tog honom i handen och ledde honom, nu lugn och glad, tillbaka till sakramentssalen.
Jag torkade tårarna, tog upp minstingen och gick ödmjukt tillbaka in i sakramentssalen för att njuta av resten av mötet i lugn och ro.
Söndagen därpå när vi gick in till sakramentsmötet så tittade Tyson efter sin nya vän. På kvällarna bad han: ”Tack, himmelske Fader, för syster Beus. Jag gillar henne så mycket!”
Det har gått över tre år och Tyson söker fortfarande i sakramentssalen efter syster Beus. Förra året kallades hon till att bli Tysons primärlärare. Han var så glad som en liten pojke kan bli.
Jag är så tacksam för syster Beus och hennes villighet att älska och tjäna andra. Jag vet att vi kan välsigna andra när vi tjänar som Frälsaren gjorde.