Budskap från första presidentskapet
En lärjunges liv
President Dieter F. Uchtdorf
andre rådgivare i första presidentskapet
Doe Kaku vid tiden för hennes omvändelse till kyrkan. SIster Kaku i dag, tillsammans med sin man Anthony.
För trettio år sedan i Ghana gick en ung högskoleelev som heter Doe in i ett av kyrkans möteshus för första gången. En vän hade bjudit Doe att följa med henne, och Doe var nyfiken på hur kyrkan var.
Människorna där var så trevliga och varma att hon inte kunde låta bli att undra: ”Vad är det här för kyrka?”
Doe blev så imponerad att hon bestämde sig för att lära sig mer om kyrkan och människorna där som var så glada. Men så fort hon började göra det fick hon hela tiden mothugg av välmenande släktingar och vänner. De sa hemska saker om kyrkan och gjorde allt de kunde för att avskräcka henne.
Men Doe hade fått ett vittnesbörd.
Hon hade tro, och hon älskade evangeliet som fyllde hennes liv med glädje. Så hon gick ner i dopets vatten.
Efteråt fördjupade hon sig i studier och bön. Hon fastade och sökte den Helige Andens inflytande i sitt liv. Som ett resultat blev Does vittnesbörd och tro allt starkare och djupare. Så småningom bestämde hon sig för att verka som heltidsmissionär för Herren.
När hon kom hem från sin mission dejtade hon och gifte sig med en återvänd missionär – just den som hade döpt henne flera år tidigare – och de beseglades senare i Johannesburgs tempel i Sydafrika.
Det har gått många år sedan Doe Kaku för första gången fick känna glädjen i Jesu Kristi evangelium. Under tiden som gått sedan dess har livet inte alltid varit lätt. Hon har upplevt stor sorg och förtvivlan, bland annat när två av hennes barn gick bort. Den djupa smärtan från de upplevelserna tynger fortfarande hennes hjärta.
Men hon och hennes man Anthony har strävat efter att komma närmare varandra och sin himmelske Fader, som de älskar av hela sitt hjärta.
I dag, trettio år efter att hon gick ner i dopets vatten, har syster Kaku avslutat ännu en heltidsmission – den här gången tillsammans med sin man, som var missionspresident i Nigeria.
De som känner syster Kaku säger att det är något speciellt med henne. Det lyser om henne. Det är svårt att vara med henne utan att själv känna sig gladare.
Hennes vittnesbörd är säkert: ”Jag vet att Frälsaren ser mig som sin dotter och vän (se Mosiah 5:7; Eth. 3:14)”, säger hon. ”Och jag lär mig och försöker verkligen att vara hans vän också – inte bara genom det jag säger utan också genom det jag gör.”
Vi är lärjungar
Syster Kakus berättelse liknar många andras. Hon hade en önskan att få veta sanningen, hon betalade priset för att få andligt ljus, hon visade sin kärlek till Gud och sin nästa, och under tiden upplevde hon svårigheter och sorger.
Men oavsett motgången, oavsett sorgen, fortsatte hon framåt i tro. Och lika viktigt är att hon fortsatte känna glädje. Hon upptäckte ett sätt att inte bara uthärda livets svårigheter utan också att blomstra trots dem.
Hennes berättelser liknar din och min.
Vår resa är sällan smidig eller utan prövningar.
Vi får var och en uppleva sorger, besvikelser och bedrövelser.
Vi kan också känna oss nedslagna och ibland överväldigade.
Men de som lever en lärjunges liv – som förblir trofasta och går framåt i tro, som litar på Gud och håller hans bud1, som följer evangeliet dag efter dag och timme efter timme, som tjänar andra på ett kristligt sätt, en god gärning i taget – är de vars små gärningar ofta har stor inverkan.
De som är lite vänligare, lite mer förlåtande och en aning barmhärtigare är de barmhärtiga som ska få barmhärtighet.2 De som gör den här världen till en bättre plats, en omtänksam och kärleksfull handling i taget, och som strävar efter att leva en Jesu Kristi lärjunges välsignade, tillfredsställande och fridsamma liv, är de som så småningom får uppleva glädje.
De får veta att ”Guds kärlek som utgjuts i människobarnens hjärtan … är … det mest begärliga av allt … och det mest glädjande för själen.”3