Institutet är till för oss
Hur kan kyrkans religionsinstitut välsigna dig?
Vi har mycket att göra. Några av oss studerar. Några arbetar långa dagar. En del av oss är borta från vänner och familj, eller har ansvar som tynger oss. Några av oss försöker anpassa oss efter att ha kommit hem från en mission, eller har just gått ut gymnasiet och är osäkra på vad som ska hända nu.
Det kan verka kontraintuitivt att gå på institutet dessutom. Många av oss har någon gång undrat: Kan institutet verkligen hjälpa mig?
Svaret är ja.
Tusentals ungdomar världen över, många i situationer som liknar din, får styrka, stöd, vänskap och andlig uppbyggelse på institutet. Här är bara två exempel på otroliga unga vuxna som trots alla sina utmaningar vet att institutet är till för dem.
Institutet är bra för hjärtat
Arics berättelse, Toronto, Ontario
Aric (längst upp till höger) läser till en doktorsexamen vid University of Toronto och studerar hjärtvävnad och regenerativ medicin.
Han förklarar angående sin forskning: ”Vissa typer av stamceller kan bli vad som helst i kroppen. Vi kan lägga stamceller i en petriskål och så blir de en hjärtcell. Efter två veckor börjar de slå av sig själva. Sedan använder vi dem för att studera sjukdomar och testa olika mediciner. Mitt mål är att en dag odla ett hjärta i en laboratoriemiljö som denna.”
Aric upplevde själv en hjärtats förvandling under sin tid som missionär i Belo Horizonte i Brasilien. ”När jag var missionär lärde jag mig att lyssna på och följa Anden. Det hjälpte mig att studera och göra mitt allra bästa.” Han förändrades så mycket att han var bekymrad över att åka hem. ”Jag visste inte hur jag skulle bete mig eller vad jag skulle göra”, medger han. ”Jag fick på nytt lära mig hur jag skulle bete mig i vissa situationer. Det hjälpte att vara med på institutet.”
Det sociala nätverket i institutet är viktigt för Aric. ”Jag har kunnat bli vän med personer som behövde vänner. Jag har kunnat trösta personer som behövde bli tröstade. Det är viktigt för mig att hjälpa andra, men det är också viktigt för mig att få vänskap av andra.”
Han skojar om hur länge han har varit med på institutet, men han fortsätter komma. ”Varje gång jag kommer känner jag Anden som finns där. Och det hjälper mig att bli en bättre människa, hålla mig till bra platser och göra bra ifrån mig i mitt jobb.”
Aric drar en parallell mellan sitt arbete och institutet. ”Om vi lägger en cell i en bra miljö sker det interna förändringar i cellen som gör den mer mottaglig för de positiva förändringar eller positiva signaler som vi vill ge den. Med tiden förändras cellen till något bättre, något större än sig själv. Det tycker jag är mycket anmärkningsvärt. Om jag sätter mig i rätt miljö så blir jag mer mottaglig för de här andliga aspekterna av livet och mindre mottaglig för de negativa inflytanden som finns i världen.”
Han säger avslutningsvis: ”Gud är verklig. Det är något som jag känner djupt inom mig. Jag har inte alltid känt hans kärlek i mitt liv. Jag börjar inse att det är på grund av beslut som jag har fattat. Jag inser att han är där för att hjälpa mig, att han verkligen vill att jag ska bli så bra jag kan bli.”
Institutet hjälper mig att minnas Kristus
Veronicas berättelse, Madrid, Spanien
När Veronica (nedan) var 17 dog hennes tvillingsyster i hennes armar. Tre år efter systerns död var Veronica ensam och kämpade med livet. Hon började ta promenader för att hantera sin sorg. Hon hade alltid trott på Gud, så en dag på en promenad, bad hon: ”Herre, varför gör du allt det här mot mig?”
I samma ögonblick tittade hon upp och såg en av kyrkans byggnader som hon alltid hade gått förbi. Det var första gången hon egentligen lade märke till den och hon blev nyfiken. Hon gick in och presenterade sig för två kvinnliga missionärer som undervisade henne senare under veckan.
Veronica säger att efter första lektionen ”ställde jag mig upp och sa: ’Ni är alla galna’, och sedan gick jag.” Hon ville inte ha något av det, men så småningom började hon tänka om.
”Jag tror det var första gången jag bad så mycket. Det kändes som om Gud sa: ’Jag ger dig den här möjligheten så att du kan lära känna mig bättre. Vill du inte det?’”
Hon bestämde sig för att hon ville det. Trots att hon förlorade sitt hem och sitt jobb på grund av evangeliet, döptes hon. Fastän hennes liv fortsatte att vara svårt ibland, litade hon på Herren. ”Innan jag kände till kyrkan brukade jag gråta eller bli arg om jag inte visste hur jag skulle kunna betala hyran. Men nu vet jag att Herren hjälper mig.”
I Veronicas patriarkaliska välsignelse står det att hon ska verka som missionär, men hon hade inga kjolar och kunde inte köpa några. En medlem i de sjuttios kvorum och hans fru var på genomresa i området och fick höra om hennes behov. Frun hade känt sig inspirerad att packa ner några kjolar extra, och hon gav flera av dem till Veronica. Hon uppmanade också Veronica att vara med på institutet. När Veronicas biskop startade ett institutprogram i området började hon gå dit regelbundet.
Institutet har gett henne frid och glädje. ”Jag tror att det jag tycker mest om med institutet är att vi har många olika saker att göra under veckorna. Vi har söndagarna när vi förnyar våra förbund med vår himmelske Fader. Men vad har vi på måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag? Jag är tacksam för att vi har institutet minst en gång i veckan, för det är ett sätt att minnas Jesus Kristus. Han hjälper mig att utvecklas genom institutet.”
Och Veronica gick ut som missionär. I oktober 2016 åkte hon för att tjäna i Chilemissionen Osorno.
Hon säger: ”Jag vet att jag är här i dag tack vare Herren. Jag vet att han har berett en plan som är fullkomlig för var och en av oss. Han ger oss möjligheter under hela livet. Jag kan känna hans kärlek varje dag, även när jag ibland säger: ’Fader, varför händer det här mig?’ Men innan jag somnar, svarar han: ’Det här händer på grund av det här. Sov nu.’ Och jag älskar honom också. Kanske behövde jag gå igenom allt jag har gått igenom för att kunna få så stor kärlek till honom.”