Välsigna dem som är mindre aktiva

Äldste Terence M. Vinson

i de sjuttios kvorum

När vi lever i harmoni med Anden och söker Herrens hjälp, välsignar han våra ansträngningar att föra hans förlorade får tillbaka till fållan.

Vi upptäcker många av livets härliga sanningar genom våra andliga sinnen i stället för genom våra fysiska sinnen. Faktum är att mycket av det som är viktigt – bland annat det som är av evig natur – kan kännas men inte ses.

Aposteln Paulus undervisade de heliga i Korint om den här principen: ”Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt” (2 Kor. 4:18).

Kärlek är något som vi främst lär och känner genom andliga förnimmelser. På liknande sätt är Andens frukter medlidande, vänskap, tålamod och tro (se Gal. 5:22). Vår himmelske Fader använder de här känslorna från Anden till att välsigna sina barn, även de som har gått vilse.

Under större delen av mitt liv har jag bott i Stillahavsområdet. Många människor i Stillahavsområdet har en djup kunskap om vikten av det osynliga som Paulus beskriver, och det är tydligt att många prioriterar det som är andligt framför fysiska behov.

Det här området i kyrkan är mångskiftande, med välutvecklade och sofistikerade nationer som Australien och Nya Zeeland, och med jordbruks- och fiskenationer som Tonga och Samoa där kyrkans medlemmar utgör en stor del av befolkningen. Sedan finns det utvecklingsländer som Papua Nya Guinea och Salomonöarna, där folket har avsevärda utmaningar.

Den här mångfalden erbjuder möjligheter att lära.

Brådskande att besöka mindre aktiva

Jag minns särskilt en sådan möjlighet. Som områdessjuttio hade jag fått i uppdrag att presidera vid en stavskonferens i Nya Zeeland. Bara några månader tidigare hade president Thomas S. Monson hållit ett mäktigt tal till alla sjuttio i världen. Hans tal handlade om att vi ska rädda dem som har drivit bort från evangeliets förrättningar.

Till följd av president Monsons tal och den påföljande uppmaningen han gav oss, kände jag att det var brådskande att jag besökte dem som inte var helt engagerade i evangeliet att återvända till frälsningens förbund och förrättningar. Jag bad stavspresidenterna ta med mig under stavskonferenshelger och besöka mindre aktiva medlemmar. De besöken var alltid härliga.

En lördag under en viss stavskonferenshelg besökte stavspresidenten och jag flera familjer. Mannen och hustrun i en av familjerna hade varit gifta i omkring tio år och var beseglade i templet, men nu var de mindre aktiva. De hälsade oss varmt välkomna och vi hade ett andligt samtal. I slutet av besöket kände jag mig manad att fråga mannen om han ville ha en välsignelse, och sedan be honom att ge sin fru en välsignelse.

Det var en ovanlig maning. Jag hade fått lära mig att jag som gäst i ett hem skulle underordna mig och att hemmets överhuvud skulle vara den som bestämde vad som skulle göras. Men den här brodern var tacksam för erbjudandet om en välsignelse, och han var synbart rörd när stavspresidenten och jag var färdiga.

Men när han ställde sig upp frågade han om någon av oss kunde välsigna hans fru. Han sa att fastän de hade varit gifta i tio år så hade han aldrig gett henne en välsignelse och kände sig inte redo att göra det.

”Vi hjälper dig”, sa jag uppmuntrande till honom.

När vi hade förklarat hur man ger en välsignelse och hjälpt honom öva på vad man säger i början och slutet, gav han sin fru en underbar välsignelse. När han var färdig hade alla tårar i ögonen, och han och hans fru ville följa vår uppmaning att komma tillbaka till evangeliet.

Till följd av den här fina upplevelsen kände sig stavspresidenten manad att under sitt tal till stavsmedlemmarna dagen därpå uppmana prästadömsbärarna att ge prästadömsvälsignelser till sina familjemedlemmar när de hade återvänt hem.

Manad att välsigna

När det söndagsmötet var över fick jag en annan maning – den här gången att prata med en ung syster som satt ungefär tio rader bort och fråga om hon behövde en välsignelse. Jag kände henne inte, men maningen var stark.

Systern kände sig lite överrumplad och sade tveksamt ”nej tack”.

Jag var faktiskt lite tacksam för hennes svar, men kände att jag hade gjort som Anden manade mig. Jag gick tillbaka till förhöjningen för att hälsa på medlemmar när samma kvinna kom fram och frågade om jag fortfarande ville ge henne en välsignelse. Jag sa ”javisst” och föreslog att hon skulle gå till stavspresidentens kontor, så skulle jag komma inom kort.

När stavspresidenten och jag var på väg till kontoret frågade jag lite om henne. Han förklarade att hon just hade återvänt till kyrkan efter att inte ha kommit på omkring 10 år. Hon bodde ensam, men under de tio åren hade hon levt ett liv som inte stämde överens med evangeliet.

Före välsignelsen berättade den unga systern för oss att hon kände sig ovärdig. Under sin tid utanför kyrkan, sa hon, hade hon bara gjort vad hon ville utan någon tanke på andliga konsekvenser. Hon hade sedan dess upptäckt evangeliet på nytt men kände att hon hade kommit så långt efter i sin andliga utveckling att hon inte hade något hopp om att någonsin komma ifatt.

Vi berättade för henne att arbetarna som kommer till vingården sent – och de som återvänder till vingården efter att ha varit borta ett tag – får samma lön som de som har arbetat där länge (se Matt. 20:1–16). Sedan gav vi henne en prästadömsvälsignelse.

Jag var den som uttalade välsignelsen och blev överväldigad av den stora kärlek som jag kände att Herren hade till henne. Det var en mäktigare känsla än jag någonsin tidigare haft – en som gjorde mig medveten om att jag var i en särskilt ädel andes närvaro. När vi var färdiga med välsignelsen ställde sig systern upp från stolen. Två svarta ränder av maskara rann nerför kinderna. Jag rördes också till tårar.

Herren hade låtit mig se att den här underbara unga kvinnan befann sig i början av en process som vi alla måste gå igenom för att uppnå vår fulla potential här på jorden. När vi går vilse andligen och när vi begår överträdelser, måste vi alla ödmjuka oss och omvända oss.

Som aposteln Paulus sa till galaterna är det under detta liv som anden ska underordna sig köttet. ”Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill” (Gal. 5:17).

Huruvida vi uppnår vår potential beror på om våra andar styr våra kroppar, om vi kan besegra ”den naturliga människan” (Mosiah 3:19). I dagens värld verkar det som om många inte vill ta den striden. Köttets begär styr deras liv, och köttet betvingar anden.

Den här unga kvinnan befann sig på en väg som skulle hjälpa hennes ande att tygla köttet. Hon hade påbörjat en tävling som hon var fast besluten att vinna.

”Vandra i Anden”

När jag lämnade staven den dagen bad jag stavspresidenten ge mig kontaktinformationen till dem jag hade träffat den helgen så att jag kunde uppmuntra dem att fortsätta på evangeliets väg och minnas besluten som de har fattat.

Den unga systern fortsatte utvecklas, och gjorde det snabbt. Genom sin tro började hon ”vandra i Anden” och ”följa Anden” (Gal. 5:16, 25). Hon höll kontakten med mig och berättade för mig om de svåra prövningar hon hade övervunnit och som hon har ställts inför sedan dess. Hon har blivit en kär vän till vår familj, och vi har sett styrkan i hennes ande när hon har strävat efter att komma Frälsaren närmare.

Hon gläds nu åt templets välsignelser, har verkat som tempeltjänare och utstrålar de andliga gåvorna barmhärtighet och godhet. Hon har gift sig med en värdig ung man i templet.

Det andliga har förvisso övervunnit det timliga i den här unga kvinnan. Vi har sett hennes hjärta renas, och hon har ”inte längre … någon benägenhet att göra ont, utan att ständigt göra gott” (Mosiah 5:2).

Kanske var det Herrens vetskap om hennes själs ädelhet som var orsaken till maningen jag fick den där dagen. Den maningen har hjälpt mig se vår himmelske Faders makt och nåd i hennes liv.

Vi har alla ett ansvar att hjälpa våra mindre aktiva bröder och systrar, och vi kan alla få maningar om hur vi kan välsigna dem. När vi lever i harmoni med Anden och söker Herrens hjälp, välsignar han våra ansträngningar för att föra dem tillbaka ”till hjorden” (”Herren om fåren sig vårdar”, Psalmer, nr 153; se även Alma 26:4).