Sista dagars heliga berättar
Gud kallade på mig igen
När jag var klar med min högskoleutbildning blev jag forskare. Utbildad inom den vetenskapliga metoden accepterade jag bara vad som kunde förnimmas och bevisas. Jag levde utan Guds inflytande. Jag var praktiskt taget ateist.
Så en morgon fick jag ett telefonsamtal om att min son hade varit med om en allvarlig bilolycka. På vägen till sjukhuset kände jag mig manad att be Fader vår, som jag hade lärt mig som barn. Jag kunde inte komma ihåg den, men jag kände att jag behövde be ändå.
Fastän Gud hade kallat på mig fortsatte jag att leva utan honom när krisen var över och min son hade återhämtat sig.
Flera år senare började jag dejta en kvinna som heter Rubí. Hon var medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, men hon var inte aktiv. Vi hade varit tillsammans i tre år när hon började få en önskan att gå i kyrkan. Hon frågade mig om jag ville följa med henne, men jag vägrade varje gång.
En dag kom missionärerna på besök. De gav mig en Mormons bok och några läsuppgifter. Jag läste det som de hade bett mig läsa, men kände ingenting. Jag gick också i kyrkan men var alltid skeptisk. Ändå kände jag att jag behövde läsa Mormons bok. Gud kallade på mig igen.
Medan jag läste började jag känna att boken var sann. Min tro började spira. När jag kom till 3 Nephi 13:9–13 och läste Herrens bön kände jag Anden oerhört starkt. Jag brast ut i gråt. Gud kallade på mig en tredje gång. Den här gången lyssnade jag.
Min tro på Gud växte. Jag ville veta mer. Jag läste alla standardverken på kort tid. Jag fortsatte gå i kyrkan, och när Rubí och jag hade gift oss blev jag döpt. Jag ska aldrig glömma glädjen jag kände när jag konfirmerades som medlem i kyrkan.
Jag är fortfarande forskare. Men nu ser jag Guds hand i allting. Jag instämmer med Alma som sa: ”Allt tyder på att det finns en Gud. Ja, hela jorden och allt som finns på dess yta, ja, och dess rörelse, ja, och även alla planeterna som rör sig i sina regelbundna banor vittnar om att det finns en högste Skapare” (Alma 30:44).