”Jag vet att Gud lever”

Donaldson Izekor

Utah, USA

Jag är från Nigeria, ett engelsktalande land, så när jag kallades att verka i Beninmissionen Cotonou och insåg att jag skulle prata franska, blev jag nervös. Hur skulle jag kunna undervisa om evangeliet? Som väntat hade jag svårt att lära mig franska på missionärsskolan i Ghana. Många gånger kändes det hopplöst.

När jag sedan var i mitt första område blev jag ombedd att bära mitt vittnesbörd för grenen på franska! Alla satt tysta när jag sakta gick fram till talarstolen. Jag kände i fickan efter det korta vittnesbörd som jag hade skrivit ner. Men jag hittade det inte! Jag blev jätterädd!

När jag såg ut över de vackra ansiktena fylldes ögonen av tårar. Jag hade så mycket att berätta men visste inte hur jag skulle säga det. Jag sa det enda jag kunde på franska: ”Jag vet att Gud lever.”

Jag satte mig ner igen och hade en bön i hjärtat under resten av mötet. Jag sa till min himmelske Fader att jag verkligen ville prata franska, och om han hjälpte mig så skulle jag tjäna honom av hela mitt hjärta.

Tre månader senare kom ett nytt missionärspar från Förenta Staterna på besök till grenen. De blev också ombedda att bära sina vittnesbörd. Systern gick fram till talarstolen, sa några ord på franska och blev tyst. Tårar rann nerför hennes ansikte. Det var tyst i rummet. Jag gick fram till henne och frågade om jag fick tolka åt henne.

”Å, det skulle vara underbart”, sa hon. Jag kände Anden när hon pratade engelska, och jag tolkade hennes vittnesbörd, ord för ord, på franska.

Efter mötet sa grenspresidentens fru till mig: ”Jag minns hur lång tid det tog för dig att säga ’jag vet att Gud lever’ när du precis hade kommit hit. Ja, Gud lever verkligen och har rört vid din tunga.”

Jag vet att Gud förstår alla språk och alla problem vi ställs inför. Han är där för att hjälpa oss om vi har tillit till honom, och han välsignar våra ansträngningar när vi försöker. Tack vare att han besvarade min bön har jag kunnat predika evangeliet på franska, och jag har blivit välsignad.