Sista dagars heliga berättar
Behövde jag sakramentet?
Illustration Joshua Dennis
Bara fem minuter in på sakramentsmötet, och vi hade redan haft ett vredesutbrott, två turer till toaletten, ett blöjbyte och hört många ”jag är hungrig!”
Som mamma till fem barn under åtta år, och med en man vars arbete gör att han bara är hemma på helgerna, känner jag mig oftast utmattad när det väl är söndag. När vi kommer till kyrkan på söndagarna brukar min man och jag bereda oss på en tålamodsprövande timme.
Femton minuter in på ett möte började vårt barn på nio månader skrika. Jag försökte trösta och tysta ner henne. Det misslyckades, så till slut tog jag ut henne från sakramentssalen för att lugna ner henne. När jag satte mig ner började jag fokusera på hur trött jag var och alla krav under den kommande veckan. Jag kände mig överväldigad.
Plötsligt spratt jag till när en ung man stod där med en sakramentsbricka i handen. ”Behöver du det här?” frågade han. Det var en enkel fråga, men den berörde mig. Jag kände genast Anden och fick tårar i ögonen. Jag tänkte för mig själv: ”Mer än du vet.”
De dagliga kraven och ansvaren kan tömma oss under veckans lopp, men sakramentet kan fylla oss. När jag tog del av sakramentet kände jag hur frid och helbrägdagörelse strömmade genom mig. I det ögonblicket insåg jag att jag behövde sakramentet mer än något annat, för jag behövde Andens sällskap.
Jag såg en målning i foajén av Frälsaren med händerna utsträckta. Hjärtat svällde av tacksamhet när jag tänkte på hur han alltid är redo att hela och stärka oss. Jag påminns om det här varje söndag när jag tar del av sakramentet. Jag är tacksam för att Anden genom en enkel fråga lärde mig att Frälsaren är vår källa till styrka och frid mitt i livets prövningar.