Tro att sträva framåt

Äldste Ronald A. Rasband

i de tolv apostlarnas kvorum

Från ett budskap under ett morgonmöte på pionjärdagen som hölls i tabernaklet i Salt Lake City den 24 juli 2007.

Beväpnade med ett vittnesbörd om Herren Jesus Kristus kämpade medlemmarna i Willies handkärrekompani vidare trots svårigheter och hunger.

Gloucester countryside — Till vänster: Dagens Gloucester, England, landsbygd

Berättelsen jag vill återge börjar bland de böljande gröna kullarna på Englands landsbygd, där John Bennett Hawkins föddes i Gloucester 1825. Han döptes som medlem i kyrkan 1849 och begav sig samma år till Amerika med en grupp sista dagars heliga på fartyget Henry Ware. Han kom fram till Utah i augusti 1852 och var en av pionjärsmederna i början av Utahs bosättning.

Hans framtida brud Sarah Elizabeth Moulton kom också från Englands landsbygd. Irchester är en liten by nära floden Nene, omkring tio mil norr om London, och ungefär lika långt öster om Birmingham. Sarah Elizabeth föddes där 1837. Hon var dotter till Thomas Moulton och Esther Marsh. Sarah Elizabeths mor dog när hon bara var två år, och 1840 gifte hennes far om sig med Sarah Denton.

I juni 1837 var äldste Heber C. Kimball (1801–1868) i de tolv apostlarnas kvorum och andra ledare i kyrkan i England och utförde missionsarbete. Bland alla omvända som undervisades av de här missionärerna var en familj som gav paret Moulton ett exemplar av häftet A Voice of Warning, av äldste Parley P. Pratt (1807–1857) i de tolv apostlarnas kvorum. När Thomas och Sarah hade läst det blev de omvända och döptes den 29 december 1841. Vid den tiden hade de bara två barn – Sarah Elizabeth, fyra år, och Mary Ann, sju månader.

Insamlingens ande var stark hos de nyomvända i Europa. Deras stora önskan var att emigrera till Amerika där de kunde vara med den största gruppen heliga. Liksom många andra hade paret Moulton inte tillräckligt med pengar för att uppfylla sin önskan. Men de var fast beslutna och de började spara pengar i en glasburk.

Ständiga emigrationsfonden

År 1849 startade president Brigham Young (1801–1877) Ständiga emigrationsfonden för att hjälpa kyrkans medlemmar att ta sig till Amerika. De första som färdades med hjälp av fonden gjorde det med vagnståg, men det var ett dyrt och långsamt sätt att ta sig fram. Trots hjälpen från Ständiga emigrationsfonden var det få som hade råd med resan. Kyrkans ledare undersökte möjligheten att använda handkärror och upptäckte att handkärror skulle göra resan snabbare och billigare.

Vid det laget hade paret Moulton fått sju barn, men med besparingarna i glasburken, hjälpen från Ständiga emigrationsfonden och det billigare sättet att resa, blev deras dröm om att emigrera verklighet. För en familj på nio personer krävde resan noggrann planering. För att spara ännu mer till inköpen de behövde göra, levde de i stort sett på kornmjöl i nästan ett år.

När tiden för avresan närmade sig var Thomas tveksam att företa resan eftersom hans fru väntade barn. Men Sarah Denton Moulton var en kvinna med stark tro och hon lät sig inte avskräckas. Innan de lämnade England gav en av missionärerna Sarah en välsignelse i vilken han lovade henne att om hon färdades till Utah så skulle hon genomföra resan i säkerhet, utan att förlora en enda medlem i familjen. Vilken löftesrik välsignelse till en familj på snart tio!

Familjen, som avseglade från Liverpool i England 1856 på fartyget Thornton, välkomnade en liten pojke bara tre dagar efter avresan. Ombord på fartyget Thornton fanns 764 danska, svenska och engelska heliga. De stod under ledning av en missionär som hette James Grey Willie.

Sex veckor senare seglade Thornton in i New Yorks hamn. Därpå klev familjen Moulton på ett tåg för den långa resan västerut. I juni 1856 anlände de till Iowa City, Iowa, som var startpunkten för handkärrekompanierna. Bara tre dagar före deras ankomst hade kapten Edward Bunkers handkärrekompani påbörjat färden från Iowa City, och de hade tagit många av de tillgängliga handkärrorna i anspråk.

Handkärreproblem

Omkring två veckor senare anslöt sig ett annat kompani heliga till Willies kompani. De leddes av Edward Martin. Kyrkans representanter i Iowa City, som hade arbetat flitigt för att utrusta och sända iväg de tre första handkärrekompanierna, tvingades nu att frenetiskt försöka utrusta en oväntat stor grupp som anlänt sent. De behövde bygga 250 handkärror innan alla heliga kunde fortsätta sin resa.

Alla arbetsföra män fick bygga handkärror medan kvinnorna tillverkade dussintals tält inför resan. Många av de här amatörerna i fråga om att bygga handkärror lyssnade inte på instruktionerna utan byggde kärror av olika storlekar och styrka, vilket skulle bli till nackdel för dem. Nöden krävde att handkärrorna byggdes av nyfällt, fuktigt trä, och i vissa fall användes råläder och tenn för tillverkningen av hjulen. Varje kärra skulle bära mat och många av de heligas alla jordiska ägodelar.

Ofta lastades omkring 200 kilo mjöl, sängkläder, matlagningsutrustning och kläder på varje handkärra. Endast åtta kilo personligt bagage per person tilläts lastas på en kärra.

Thomas Moulton och hans familj på tio personer sattes i det fjärde handkärrekompaniet, återigen under ledning av kapten Willie. Det bestod av över 400 heliga, med ett större antal äldre personer än vanligt. En rapport från september det året listade ”404 personer, 6 vagnar, 87 handkärror, 6 par oxar, 32 kor och 5 mulåsnor”.¹

Familjen Moulton tilläts få en täckt och en öppen handkärra. Thomas och hans fru drog den täckta kärran. Babyn Charles och hans syster Lizzie (Sophia Elizabeth) åkte i den kärran. Lottie (Charlotte) fick åka med när kärran gick nerför. Åttaårige James Heber gick bakom med ett rep runt midjan för att han inte skulle irra iväg. Den andra tunga kärran drogs av de två äldsta flickorna – Sarah Elizabeth (19) och Mary Ann (15) – och av bröderna William (12) och Joseph (10).

I juli 1856 tog familjen Moulton farväl av Iowa City och påbörjade sin drygt 200 mil långa färd västerut. Efter att ha färdats i 26 dagar nådde de Winter Quarters (Florence) i Nebraska. Som seden var tillbringade de flera dagar där. De lagade kärrorna och skaffade förnödenheter eftersom det inte fanns några större samhällen mellan Winter Quarters och Salt Lake City.

Det var så pass sent på året innan Willies kompani var redo att lämna Winter Quarters att ett rådsmöte hölls för att avgöra om de skulle ge sig av eller stanna kvar till våren. Några som redan hade företagit resan varnade dem på det bestämdaste för faran med att färdas så sent på året. Men kapten Willie och många medlemmar av kompaniet kände att de skulle ge sig av eftersom de inte hade någonstans att bo under vintern i Florence.

Knappa förnödenheter

Med otillräckliga förnödenheter påbörjade medlemmarna i Willies kompani sin resa igen den 18 augusti. De trodde att de kunde fylla på med förnödenheter i Fort Laramie (norr om dagens Laramie, Wyoming). Med tanke på varningen de hade fått lade de ytterligare 45 kilo mjöl på varje kärra och litade på att de skulle möta vagnar med förnödenheter som sänts ut från Salt Lake City. Men de som körde vagnarna med förnödenheter trodde att det inte fanns några fler immigranter på leden så de vände tillbaka till Salt Lake City i slutet av september, innan Willies kompani hade nått fram till dem.

I Florence insåg paret Moulton att det var nödvändigt att lämna kvar en låda med förnödenheter eftersom lasset de behövde dra på för en familj med 10 personer helt enkelt var för tungt. Vid det laget hade de lämnat kvar bagage vid hamnen i Liverpool, en låda kläder på fartyget, en koffert med kläder i New York och en koffert som innehöll de flesta av deras personliga ägodelar i Iowa City. Även på leden försökte de komma på sätt att lätta på bördan.

Scotts Bluff National Monument i västra Nebraska, USA

Det är svårt för personer som åtnjuter nutidens alla bekvämligheter att föreställa sig den dagliga mödan för familjen Moulton och för andra anmärkningsvärda män och kvinnor i de där handkärrekompanierna. Kan vi föreställa oss de såriga händerna och fötterna, de smärtande musklerna, dammet och smutsen, solbrännan, flugorna och myggorna, de flyende buffelhjordarna och mötena med indianer? Kan vi föreställa oss vadandet över floderna och svårigheterna med sand och hala stenar när de försökte dra handkärrorna över forsande och djupt vatten? Kan vi förstå svagheten till följd av brist på tillräcklig näring?

Under resan gick barnen i familjen Moulton ut på fälten med sin mor för att plocka vildvete som tillägg till deras snabbt sinande matförråd. Vid en punkt hade familjen bara kornbröd och ett äpple per dag som tre personer skulle dela på.

Precis före skymningen den 12 september kom en grupp missionärer som återvänt från Brittiska missionen till lägret. De leddes av äldste Franklin D. Richards (1821–1899) i de tolv apostlarnas kvorum, min frus mormors farfar. När äldste Richards och de andra såg handkärrekompaniets svåra omständigheter lovade de att skynda sig till Saltsjödalen och skicka hjälp så fort som möjligt.

Den 30 september nådde Willies kompani Fort Laramie, Wyoming, omkring 65 mil öster om Salt Lake City.

I början av oktober kom vintern, och svårigheterna fördubblades för kompaniet som försökte kämpa vidare. De hade så dåligt med förnödenheter att kapten Willie tvingades sänka ransonen till 425 gram mjöl för män, 370 gram för kvinnor, 255 gram för större barn och 140 gram för mindre barn. Snart skulle de möta tjutande vindar och virvlande snö. Morgonen den 20 oktober hade snötäcket blivit 10 cm djupt, och tälten och vagnskapellen hade sjunkit ihop av tyngden. Fem medlemmar av kompaniet och några av dragdjuren hade dött av kyla och hunger natten före stormen, och ytterligare fem medlemmar dog under de följande tre dagarna. Många av de någorlunda starka männen gav först mat till kvinnor, barn och sjuka och fick själva gå utan mat.

Hjälptrupper sänds ut

Tre kilometer nedanför Rocky Ridge vid Sweetwater River slog kompaniet läger och väntade uthungrade, frusna och bedrövade på att stormen skulle bedarra.

När gruppen med Franklin D. Richards i spetsen anlände till Salt Lake City rapporterade de genast för president Young om immigranternas svåra situation. De heliga i dalen hade inte väntat sig att det skulle komma några fler immigranter förrän året därpå, och nyheten om deras situation spred sig som en löpeld.

Två dagar senare, den 6 oktober 1856, hölls en generalkonferens i gamla tabernaklet. Från talarstolen tillkännagav president Young att män, mat och förnödenheter i vagnar dragna av mulåsnor eller hästar behövde sändas ut dagen därpå för att tillhandahålla hjälp.²

John Bennett Hawkins var i gamla tabernaklet den dagen och anmälde sig som villig att hjälpa till. Han var en av hundratals personer i hjälptrupperna som sändes ut från Salt Lake City. Kvällen den 21 oktober nådde räddningsvagnarna äntligen Willies läger. De möttes av glädje och tacksamhet från de frusna och utsvultna medlemmarna. Det här var första gången John Bennett Hawkins och Sarah Elizabeth Moulton träffades – de blev min farmors föräldrar.

Den 22 oktober åkte några bland räddningsmanskapet vidare för att hjälpa de andra handkärrekompanierna medan William H. Kimball, och de återstående vagnarna, vände tillbaka till Salt Lake City med ansvar för Willies kompani.

De som var för svaga för att dra handkärror lade sina ägodelar i vagnarna och gick bredvid dem. De som inte kunde gå åkte i vagnarna. När de var framme vid Rocky Ridge drabbades de av ännu en snöstorm. När de kämpade sig uppför bergskammen fick de svepa filtar och täcken om sig för att inte frysa ihjäl. Omkring 40 medlemmar i kompaniet hade redan dött.³

Det var så kallt att många av de heliga förfrös händer, fötter och ansikten medan de gick över bergskammen. En kvinna blev blind av köldskadorna.

Vi kan föreställa oss familjen Moulton med de åtta barnen, hur de kämpade och drog sina två kärror genom den djupa snön. En kärra drogs av Thomas och hans fru med dess dyrbara last; Lottie, Lizzie och babyn Charles. Och lille James Heber stapplade och drogs fram med repet runt midjan. Den andra kärran drogs av Sarah Elizabeth och de andra tre barnen. En vänlig, äldre kvinna som såg hur lille James Heber kämpade, tog hans hand där han pulsade fram bakom handkärran. Den här vänliga gärningen räddade hans högra hand, men den vänstra handen som var utsatt för den bittra kylan, förfrös. När de hade anlänt till Salt Lake City amputerades flera fingrar på den handen.

Tidigt på eftermiddagen den 9 november stannade vagnarna med lidande medlemmar framför tiondekontorets byggnad där Joseph Smith Memorial Building nu står i Salt Lake City. Många anlände med förfrusna fötter, armar och ben. Sextionio personer hade dött under resan. Men välsignelsen som familjen Moulton fick i England hade uppfyllts. Thomas och Sarah Denton Moulton hade inte förlorat något barn.

Från räddning till romantik

Kompaniet välkomnades av hundratals invånare i Salt Lake City som ängsligt väntat på deras ankomst och som var redo att stå till tjänst. Tacksamhet och uppskattning mot en av de unga hjältar som hade hjälpt till att rädda familjen Moulton från dödens grepp blomstrade snart till romantik och kärlek för Sarah Elizabeth.

Den 5 december 1856, till lyckönskningar från nära och kära, gifte Sarah Elizabeth sig med John Bennet Hawkins, hennes räddare. De beseglades för tid och evighet i juli påföljande år i Endowment House. De bosatte sig i Salt Lake City och välsignades med tre söner och sju döttrar. En av döttrarna, Esther Emily, gifte sig med min farfar Charles Rasband 1891.

Den 24 juli firar vi pionjärdagen, och vi uttrycker tacksamhet för alla de pionjärer som gav allt för att bebygga Saltsjödalen och många andra samhällen i västra Förenta staterna. Vi uttrycker också vår tacksamhet för sista dagars heliga pionjärer i hela världen som har banat – och banar – en evangelieväg för andra att följa.

Vad motiverade dem? Vad fick dem att kämpa vidare? Svaret är ett vittnesbörd om Herren Jesus Kristus. Som barnbarnsbarn till pionjärer vittnar jag om att deras mödosamma arbete inte var förgäves. Det de kände, känner jag. Det de visste, vet jag och vittnar jag om.