De goda människorna i S:t George

Claudio Gonzalez, Antofagasta, Chile

När jag var omkring 12 år gammal såg jag en kyrkans film som visade hur president Lorenzo Snow (1814–1901) bad för de sista dagars heliga i S:t George i Utah, som led på grund av svår torka.

”Herre”, bad president Snow, ”välsigna de goda människorna i S:t George”.

De orden, ”de goda människorna i S:t George”, gjorde ett bestående intryck på mitt unga sinne. Eftersom jag bodde i Chile, försökte jag förställa mig vad för slags trofasta heliga ”de goda människorna i S:t George” var. Jag ville träffa dem.

Över 30 år senare, år 2005, tog jag och min familj vår andre son till Provo i Utah, där han skulle förenas med sin bror som studerade vid Brigham Young University. Kvällen efter vår ankomst sa jag: ”Jag vill åka och träffa de goda människorna i S:t George.”

”Men Papá”, protesterade min äldste son, ”S:t George ligger långt bort”.

”Hör på”, svarade jag, ”Papá betalade för flygbiljetterna. Papá betalar för maten. Papá betalar för bensinen. Papá vill bara en sak för sin egen del. Han vill träffa de goda människorna i S:t George!”

”OK”, sa min son när han insåg att jag menade allvar.

Nästa dag reste vi de 42 milen. När vi hade kommit fram till S:t George åkte vi till templets besökscenter och visades runt i president Brigham Youngs (1801–1877) vinterhem. Vi besökte också stadens tabernakel och jag fick lov att tala en liten stund till min familj från samma talarstol där president Snow hade talat till ”de goda människorna i S:t George”. Vi promenerade runt i staden och tittade på och träffade folk. De verkade vara normala, trofasta sista dagars heliga.

Jag var glad att vi åkte dit. Men när vi återvände till Chile insåg jag något: Jag hade sett ”de goda människorna i S:t George” förut.

Tack vare mitt arbete och mina ämbeten i kyrkan har jag rest över hela Chile. I Calama har jag sett unga vuxna som strävar efter att hålla buden. I La Serena har jag sett hängivna föräldrar som kommer tidigt med barnen till möteshuset för att delta i kyrkans möten. I Antofagasta har jag sett sista dagars heliga som dagligen kämpar för det som är rätt. I Vallenar, Copiapó, Caldera, Tocopilla och andra städer har jag sett medlemmar som böjer knä i bön och sedan fortsätter framåt, även när det är svårt.

När jag ser trofasta sista dagars heliga som lyder och håller ut – oavsett var de bor eller vilka utmaningar de ställs inför – säger jag till mig själv: ”Dessa är de goda människorna i S:t George.”