Hur vi lyckades sprida evangeliet
Som nyomvända visste min fru och jag inte mycket om hur vi skulle vara missionärer. Men vi satte upp ett mål att berätta om evangeliet för 100 personer.
Never och Everjoyce Chikunguwo
Min fru Everjoyce och jag kommer från den lilla staden Mutare vid Zimbabwes östra gräns. Kort efter att vi hade blivit döpta och konfirmerade blev vi ivriga att göra missionsarbete. Vi läste att ”fältet har redan vitnat till skörd” (L&F 33:7), och fastän vi inte visste så mycket om hur man är missionär bestämde vi oss för att ”svinga … [våra] skäror och skörda av all [vår] förmåga, allt [vårt] förstånd och all [vår] styrka”.
Vi tillhörde den nyligen bildade Dangamvura gren som låg i ett av bostadsområdena i Mutare. Vid den tiden, 1991, hade grenen 25 medlemmar. Snart kallades vi som grensmissionärer. Vi lärde oss mycket av ett äldre missionärspar som tjänade i vårt område. Ett förslag de gav oss var att sätta upp mål.
Vi ville sprida evangeliet till alla, så vi satte upp ett mål att berätta om evangeliet för 100 personer under vårt första år som grensmissionärer. Vi var kanske naiva, men det kändes realistiskt för oss. Vi litade på att Herren skulle hjälpa oss.
När vi sjöng psalmer under kyrkans möten upptäckte vi att vi hade en dold musiktalang. Vi bestämde oss för att använda våra talanger, så vi började sjunga för – och med – personer som visade intresse för evangeliet när vi träffades för att undervisa dem. Anden var med oss när vi sjöng andliga sånger, och han berörde dem som vi undervisade. Det gjorde också budskapet om det återställda evangeliet. Vi inbjöd alla att gå med i vår grenskör, och många gjorde det, oavsett om de var medlemmar i kyrkan eller inte. Allteftersom fler lärde sig om evangeliet gick många ner i dopets vatten.
Illustration Oriol Vidal
När vi fortsatte med vårt missionsarbete fortsatte vi också att fasta och be för de familjer som hade blivit medlemmar i kyrkan. Vi kände att andra i samhället såg de här familjernas rättfärdiga exempel. Vi fick fler och fler möjligheter att undervisa familjer, och vår undervisningslista med potentiella medlemmar blev allt längre.
Som resultat av att lära sig och följa evangeliet kom nydöpta makar närmare varandra och visade varandra större kärlek. Föräldrar kunde lägga bort traditioner som inte var i samklang med evangeliets kultur. De avstod från alkohol och tobak. De lärde sina barn korrekta principer. Många som tidigare hade varit överdrivet upptagna med världsliga angelägenheter kunde nu tacka ja till ämbeten i kyrkan. De blev till välsignelse för sin gren och sin kommun. Herrens hand åstadkom en mäktig förändring i deras liv.
Fastän kyrkan blev allvarligt förföljd i Mutare vid den tiden, hindrade det inte kyrkans tillväxt. Allteftersom förföljelserna tilltog, ökade också antalet personer som ville lära sig om evangeliet. När till exempel några män från landets armé kom förklädda för att undersöka vilka fel kyrkan gjorde, berördes de av Anden. Många döptes senare och ordinerades till prästadömet.
Med Herrens hjälp spridde vi till slut evangeliet till många fler än vad vårt ursprungliga mål var. Eftersom vi var villiga att leta efter sätt att nå ut till andra, kunde vi se en mäktig förändring hos många i hela vår kommun.