Porträtt av tro
Victor Barbinyagra
Charkiv, Ukraina
Victor föddes tre månader för tidigt. Det gjorde att han fick flera funktionshinder och inte kunde gå förrän han var sju år. Trots svårigheterna Victor ställs inför har han valt att vara en glad person. Han blir glad av att nå ut till andra och visa dem kärlek.
Leslie Nilsson, fotograf
Jag föddes tre månader för tidigt. Läkarna sa att jag förmodligen inte kunde göra någonting, men mamma försökte alltid hitta olika resurser som kunde hjälpa mig. Jag fick olika behandlingar i flera år, men kunde ändå inte gå.
Till slut hittade mamma en behandling som kanske kunde hjälpa mig att gå. Hon bestämde sig först för att be missionärerna ge mig en välsignelse. När jag hade fått välsignelsen besökte vi läkaren. Behandlingen bestod av olika fysiska övningar. När jag hade gjort övningarna kunde jag så småningom börja gå.
Ibland blir jag ledsen på grund av mina funktionshinder, men jag försöker att inte visa det. Jag är oftast en glad person, och jag vill inte visa andra att jag är frustrerad.
Men när jag var tonåring var jag deprimerad en tid.
Jag ville inte gå i kyrkan. Jag frågade Gud: ”Varför är jag så här? Varför kan du inte göra mig bättre? Varför har jag inga bra relationer till andra?” De här frågorna gjorde mig missmodig och mycket ledsen, och jag visste inte hur jag skulle förändra min situation så jag tänkte att svaret kanske var att göra slut på mitt liv.
Men sedan tänkte jag på mamma och hur hon skulle reagera. Jag tänkte att hon förmodligen skulle bli mycket ledsen och känna att hon hade gjort något fel eller att hon inte hade gjort tillräckligt för att hjälpa mig. Då bestämde jag mig för att fortsätta leva och fortsätta kämpa.
När allt kommer omkring tycker jag att jag är en ganska glad person.
Jag har problem precis som alla andra. De är inte större eller mindre, och även om vi kanske inte kan lösa dem till 100 procent så vet jag att vi kan hantera våra problem och att vi absolut kan fortsätta framåt.
Jag vet att Gud har en plan för alla människor oavsett vilka de är.
Mamma brukade säga att den mest attraktiva personen kan vara den mest olyckliga och att en ful person kan vara mycket glad.
Tack vare kyrkan vet jag att man kan vara glad oavsett vad som händer eftersom Guds plan är en lycksalighetsplan. Jag tror att glädje är något som kommer inifrån, inte utifrån.
Glädje kommer av att ha tro, lita på Gud och följa evangeliet. Det hjälper oss att ha rätt inställning och använda det vi har för att bli bättre.
Det finns alltid något bättre för oss i framtiden, och om något negativt händer så kan vi hantera det.
Jag försöker älska andra eftersom det viktigaste i livet är kontakten med andra människor. Jag försöker älska min familj eftersom familjen är vår framtid, den är vårt allt. Jag är tacksam mot Gud för allt jag har.
Till alla som har det svårt vill jag säga: Försök att acceptera dig själv som du är just nu, med alla dina brister, och tro på att du kan bli bättre.
”Jag vet att man kan vara glad oavsett vad som händer”, säger Victor Barbinyagra, ”eftersom Guds plan är en lycksalighetsplan.” De här sanningarna har kommit till Victor genom skrifterna.
Skrifterna ger Victor behövlig vägledning i livet. Han säger: ”Jag vet att Gud har en plan för alla människor oavsett vilka de är.”
När Victor pratar om familjen, säger han: ”Den är vårt allt.” Han bor hos sin mormor Tamara Kovalyova.
Trots utmaningarna Victor ställs inför blir han glad av att nå ut till andra och visa dem kärlek. ”Jag försöker älska andra eftersom det viktigaste i livet är kontakten med andra människor”, säger han.
Victor besöker sin vän Anton Mikhailovskiy som verkar som grenspresident i Charkiv.