Sabbatsblues
Författaren bor i Utah, USA.
Jag visste att jag borde tycka om sabbaten men jag visste inte hur.
Fotoillustration David Stoker
I skrifterna står det att sabbatsdagen är en helig dag, en dag av fröjd och glädje, en vilodag, en dag att fira.1 Men för några år sedan, när jag var i övre tonåren, tyckte jag att söndagarna var bedrövliga. I stället för frid kände jag stress. I stället för glädje, missmod. I stället för hopp, skuld. Jag hade verkligen ”sabbatsblues”.
Varje söndagsmorgon, efter att ha gömt mig pinsamt länge under täcket, fick jag till slut erkänna att det faktiskt var söndag och klä mig för att gå till kyrkan. I kyrkan tänkte jag på den gångna veckan. Under sakramentet brukade jag räkna upp alla mina misslyckanden och slutade inte förrän den förste talaren ställde sig upp. Resten av tiden i kyrkan blev en kamp för att hålla tillbaka tårarna medan skuldkänslorna förstärktes av att jag kände mig så urusel i kyrkan.
Eftermiddagen såg ungefär likadan ut. Jag kände skuldkänslor för gamla val, stress över framtida val och var ledsen över mina nuvarande omständigheter. Utan skola eller fritidsaktiviteter till att distrahera mig gick min tid åt till att älta negativa tankar.
Efter att ha lyssnat på, läst och sedan läst om president Russell M. Nelsons tal från generalkonferensen i oktober 2015 om hur sabbaten är en glädje, bad jag om att få känna frid på, och kärlek till, sabbaten istället för det missmod jag kände då.2 Och det kom ett svar.
Fokusera på din himmelske Fader och Jesus Kristus
Jag kände mig manad att sluta tänka på mina bedrövelser och börja fokusera på min relation till min himmelske Fader och Frälsaren. I stället för att begrunda mina misslyckanden, lade jag tid på att begrunda min Faders och min Frälsares engagemang i mitt liv.
När negativa tankar kom upprepade jag för mig själv vad jag visste och trodde om Gud och Jesus Kristus: Jag är ett Guds barn. Han älskar mig. Jesus Kristus är min bror och han sonade mina synder. De vill att jag ska vara lycklig och återvända till dem. Sabbaten är en gåva från Gud.
Jag började utöva tro på det här vittnesbördet.
Acceptera sakramentet på ett aktivt sätt
När jag ändrade fokus började jag också tänka om när det gällde hur jag såg på sakramentet. Under lång tid hade jag behandlat sakramentet som en stund då jag skulle straffa mig själv. Men det är inte dess syfte. Sakramentet är en helig förrättning där vi förnyar våra förbund. Det är en möjlighet att bli rena igen genom Jesu Kristi sonande kraft. Genom att fokusera på förrättningen och förbundet med tro och ett ångerfullt hjärta, insåg jag att sakramentet erbjöd frid när jag accepterade förlåtelsens gåva, höll mina förbund och tog emot Herrens ande (se L&F 20:77, 79).
När jag tänkte på Kristi försoning under sakramentet kom jag att tänka på en annan gåva. Jag kunde inte bara bli förlåten, utan jag kunde dessutom bli helad eftersom min Frälsare tog på sig min smärta och mina skröpligheter (se Alma 7:11–12). Genom hans försoning och sakramentet kunde jag få frid och styrka på sabbaten – och alla andra dagar – i stället för stress och missmod.
Och jag fick frid. Min Frälsare finns där för mig på söndagar, och alltid!
Utöva tro tålmodigt
Det här var inget som hände på en vecka. Det var en kamp och det tog tid. ”Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt” (Rom. 8:25). Jag fortsatte arbeta på mitt fokus och bad om att få känna kärlek till sabbaten.
Med tiden kände jag frid och glädje under den heliga dagen, men jag kunde inte sluta där utan att riskera att halka tillbaka i sabbatssvackan. Varje vecka krävs det att jag flitigt fokuserar på Frälsaren och sabbatens syfte, men jag vet att löftet om frid och glädje är sant.