Bevarade tron i isolering
När krig, sjukdom eller andra omständigheter gjorde att de här medlemmarna blev ensamma i sina länder höll de sig trofasta på följande sätt.
De flesta sista dagars heliga i dag träffas i församlingar och grenar där de ofta kan komma samman ”för att fasta och be och för att tala med varandra om sina själars välfärd” (Moro. 6:5). Men Moroni, profeten som skrev de här orden, utförde sitt mest bestående arbete när han blev ensam kvar som lärjunge efter folkets undergång.
Under kyrkans historia har många sista dagars heliga bevarat tron ensamma när omständigheter har gjort dem isolerade. Vissa, som till exempel Moroni, har levt sina dagar som vittnen och exempel för framtida generationer. Andra har levt till att se en dag när de återigen kunde dela sin tro med andra.
Bad i åratal för den här dagen
Illustrationer Ken Spencer
Františka Brodilová blev medlem i kyrkan i Wien 1913 – ett år innan första världskriget började – och hade ingen kontakt med andra medlemmar i kyrkan förrän 1929.
Porträtt av Františka Vesela Brodilová med tillstånd av Visual Resources Library
Františka Brodilová kunde knappast ha förutsett rollen hon skulle spela i kyrkans historia när en missionär knackade på hennes dörr i Wien 1913. Året efter hennes omvändelse uppslukade första världskriget Österrike-Ungern, missionärerna återvände hem och många manliga medlemmar blev inkallade till militärtjänst. Františka och några andra systrar blev kvar och fick träffas själva.
Det var den mest omfattande kontakten Františka skulle få med kyrkans medlemmar på många år. Efter kriget blev Františkas make František lovad en position i Tjeckoslovakiens nya regering. När de hade flyttat till Prag var Františka den enda medlemmen i kyrkan i hela landet. František avled några månader senare och Františka blev kvar med två små döttrar – Frances och Jane – att försörja.
Františka undervisade själv sina döttrar om evangeliet. ”Jag växte upp i kyrkan”, minns Frances. ”Kyrkan var vårt hem!”1 Františka skrev också till kyrkans ledare i Österrike och bad att missionärer skulle skickas till Tjeckoslovakien. Kyrkans ledare var tveksamma eftersom den senaste missionären i Prag, omkring 40 år tidigare, hade satts i fängelse för att han predikade och sedan utvisats ur staden. Trots den nya regeringen befarade kyrkans ledare att det inte hade skett någon större förändring.
Františka fortsatte oförskräckt att skriva brev och uppsända böner om att en mission skulle organiseras. År 1928, när Františka hade varit på egen hand i ett årtionde, återvände 83-årige Thomas Biesinger – samma missionär som hade predikat i Prag många år tidigare. Det verkade som om familjens isolering hade fått ett slut. Men en kort tid senare tvingades äldste Biesinger att lämna landet på grund av sviktande hälsa.
Františka var missmodig men bestämde sig för att fortsätta skriva brev till medlemmar och ledare i kyrkan utomlands. Hennes ihärdighet belönades. Den 24 juli 1929 kom äldste John A. Widtsoe (1872–1952) i de tolv apostlarnas kvorum till Prag med en grupp missionärer. Den kvällen gick Františka och gruppen uppför en kulle nära slottet Karlštejn, där äldste Widtsoe invigde Tjeckoslovakien för evangeliets predikande och formellt organiserade en mission. ”Få personer kan förstå den glädje vi kände”, skrev Františka senare. ”Vi hade bett i åratal för den här dagen.”2
Františka var närvarande när äldste John A. Widtsoe (båda i mittenraden) invigde Tjeckoslovakien för evangeliets predikande 1929.
I nästen sex månader träffades grenen hemma hos Františka. Františka hjälpte så småningom sina döttrar med översättningen av Mormons bok till tjeckiska och lade grunden för kyrkan i det som nu är Tjeckien.
Liksom Františka har många andra sista dagars heliga utstått isolering. Följande män och kvinnor var bland de första som spred evangeliet och lade grunden för kyrkan i sina hemländer, vilket gjorde att andra senare kunde ansluta sig till de heligas gemenskap.
Den sanna trons ständiga gåva
Som presiderande äldste tog Fujiya Nara (i den mörka kostymen) ansvar för att hålla kontakt med medlemmarna när Japanmissionen stängdes 1924.
När Japanmissionen stängdes 1924 kände många medlemmar sig vilsna och övergivna. Ledarskapet för de omkring 160 medlemmarna i Japan överlämnades till Fujiya Nara, den presiderande äldsten i landet, vars anställning vid järnvägen gjorde att han kunde besöka de spridda medlemmarna. När Fujiya inte kunde göra besök behöll han kontakten genom att publicera en tidning med titeln Shuro (Palmblad) i vilken han gav evangeliebudskap och uppmuntrade de kvarvarande medlemmarna under de stormiga år som följde.
När Fujiyas anställning tog honom till Manchuriet och den presiderande äldsten som efterträdde honom plötsligt dog 1937, gick all kontakt med medlemmarna i Japan snart förlorad. ”Fastän vi inte hade någon korrespondens med Salt Lake City”, sa Fujiya, ”… var vi övertygade om att kyrkan skulle öppnas igen [här].”3
Under andra världskriget återvände Fujiya till Tokyo där han predikade för sina grannar och organiserade söndagsskolemöten varje vecka. Efter kriget hittade Fujiya en annons som satts upp av Edward L. Clissold – en sista dagars helig som tjänstgjorde i den amerikanska militären – där han inbjöd kyrkans medlemmar i landet att kontakta honom. Fujiya besökte genast Edward på hans hotellrum. När Edward gick på kyrkans möten i Tokyo blev han överraskad över att nästan 100 personer var där.
”Trots allt”, sa Fujiya senare, ”har den största gåvan, och en beständig gåva, varit att känna och omfamna den sanna tron – vilket innebär att känna vår himmelske Fader, Jesus Kristus och den Helige Anden.”4
Bygger upp kyrkan i Hawaii
Jonathan Napela var en av de första omvända i Hawaii, och han hjälpte till att översätta Mormons bok till hawaiiska.
Porträtt av Jonathan Napela med tillstånd av kyrkans historiska bibliotek och arkiv
Jonathan H. Napela var en respekterad domare på ön Maui innan han och hans fru Kiti döptes 1851. När Jonathan tvingades avgå domarsätet därför att han hade gått med i kyrkan, ägnade han sin energi åt att bygga upp kyrkan bland dem som talade hawaiiska. Jonathan undervisade missionären George Q. Cannon i språket, hjälpte till att översätta Mormons bok och utvecklade det första programmet för att lära ut främmande språk till missionärer.
Det resulterade i att över 3 000 infödda hawaiibor blev medlemmar i kyrkan inom tre år. ”Det är mycket tydligt för oss att det här är Guds kyrka”, skrev Jonathan. ”Det finns många på de här öarna som har fått stark tro genom Guds nåd, tack vare Jesus Kristus Herren, så att vi kunde få den Helige Anden.”5
År 1872 drabbades Kiti Napela av spetälska och tvingades flytta till en leprakoloni på ön Moloka’i. I stället för att stanna hos de heliga ansökte Jonathan om att kolonin skulle anta honom också. ”Under den korta tid vi har kvar”, skrev han till socialstyrelsen, ”vill jag vara med min fru.”6 Jonathans ansökan godkändes och han blev grenspresident på Moloka’i. Jonathan hade ett nära samarbete med den lokala katolska prästen fader Damien för att hjälpa alla som drabbats av sjukdomen. Till slut dog Jonathan i spetälska som han smittats av i kolonin.
”Jag gläds åt att vara ett redskap i Guds händer”
Wilhelm Friedrichs (andra från vänster) och Emil Hoppe (mitten, i bakre raden) var med på de första dopen i Argentina.
Familjerna Friedrichs och Hoppe var de enda sista dagars heliga i Argentina när de flyttade dit från Tyskland i början av 1920-talet. Wilhelm Friedrichs och Emil Hoppe försökte sprida evangeliet i sitt nya land genom att dela ut broschyrer och inbjuda andra till sina möten. ”Jag har fullständig tilltro till min himmelske Fader att han ska sända uppriktiga vänner som tar emot evangeliet”, skrev Wilhelm, ”för jag gläds åt att vara ett redskap i Guds händer.”7
Men de ställdes inför stora utmaningar. Familjerna bodde långt från varandra och behövde resa i två timmar för att kunna träffas. Eftersom Emil var diakon och Wilhelm lärare i aronska prästadömet kunde de inte utföra sådana förrättningar som sakramentet eller att ge prästadömsvälsignelser.
År 1924 födde Hildegard Hoppe en flicka som dog efter två månader. I sin sorg frågade Hildegard hur barnets namn kunde tas med i kyrkans uppteckningar. Det fick till följd att Wilhelm började korrespondera med kyrkans ledare i Salt Lake City.
Ett och ett halvt år senare sändes äldste Melvin J. Ballard (1873–1939) i de tolv apostlarnas kvorum med andra missionärer för att träffa den växande gruppen omvända i Buenos Aires. När de anlände i december 1925 döpte äldste Ballard flera omvända och organiserade en gren. På juldagen invigde äldste Ballard Sydamerika för missionsarbete och organiserade den första missionen på kontinenten.
För tillbaka evangeliet till sitt folk
När Phillipe och Annelies Assard (till vänster) träffade Lucien och Agathe Affoué i Elfenbenskusten gladdes båda paren åt att veta att de inte vara de enda i kyrkan där.
Phillipe och Annelies Assard hade skapat sig ett bekvämt liv när missionärerna knackade på deras dörr i Köln, Tyskland 1980. De omfamnade snabbt evangeliet och kände sig ”överväldigade av alla välsignelser”. Phillipe fick snart en stark önskan att återvända till sitt hemland Elfenbenskusten och predika det återställda evangeliet. ”Så 1986, efter att ha bett och fastat tillsammans med min hustru”, minns Phillipe, ”bestämde jag mig för att återvända till Elfenbenskusten för att ge det som jag hade fått, för att förbättra min familjs och mitt folks situation.”8
Innan Phillipe lämnade Tyskland rådgjorde han med kyrkans ledare. Kyrkan hade inga enheter i Elfenbenskusten, men det fanns ett antal medlemmar där som hade anslutit sig till kyrkan medan de var i andra länder. Paret Assard fick en lista över namnen och under året som följde skrev de flitigt till var och en. Gradvis tände paret Assard på nytt trons gnista hos andra och fick tillstånd att börja hålla söndagsmöten i sitt hem. Församlingar och grenar bildades efterhand och 1997 organiserades den första staven i Elfenbenskusten.