Jesu Kristi kyrkas tillkomst
Det här är åttonde kapitlet i den nya berättelsen i fyra volymer om kyrkans historia med titeln De heliga: Berättelsen om Jesu Kristi kyrka i de sista dagarna. Boken finns på 14 språk i bokform, under avdelningen Kyrkans historia i appen Evangeliebiblioteket och på deheliga.lds.org. De föregående kapitlen publicerades i tidigare nummer och finns på 47 språk i appen Evangeliebiblioteket och på deheliga.lds.org.
Oliver Cowdery ordinerar Joseph Smith, av Walter Rane
I början av juli 1829 var manuskriptet färdigt och Joseph visste att Herren ville att han skulle publicera Mormons bok och sprida dess budskap vida omkring. Men han och hans familj visste inte mycket om tryckeribranschen. Han var tvungen att beskydda manuskriptet, hitta någon som kunde trycka det och på något vis föra ut böckerna till de människor som skulle vara öppna för att det kunde finnas ny helig skrift.
Att trycka en bok som var så lång som Mormons bok skulle inte heller bli billigt. Josephs ekonomi hade inte förbättrats sedan han började översätta och allt han tjänade gick åt till att försörja familjen. Det samma gällde för hans föräldrar som fortfarande var fattiga lantbrukare och som brukade mark som de själva inte ägde. Den ende vän Joseph hade som kunde finansiera projektet var Martin Harris.
Joseph satte snabbt igång med arbetet. Innan översättningen var färdig hade han ansökt om upphovsmannarätten för boken, för att skydda texten från andra som kanske skulle stjäla eller plagiera den.1 Med Martins hjälp började Joseph även leta efter en boktryckare som ville publicera boken.
Först gick de till Egbert Grandin, en boktryckare i Palmyra som var lika gammal som Joseph. Grandin avböjde genast förslaget eftersom han trodde att boken var en bluff. Utan att låta sig avskräckas fortsatte Joseph och Martin att leta, och hittade en villig boktryckare i en stad i närheten. Men innan de accepterade erbjudandet återvände de till Palmyra och frågade Grandin igen om han ville publicera boken.2
Den här gången verkade Granden villigare att ta på sig uppdraget, men han begärde 3 000 dollar för att trycka och binda fem tusen exemplar, innan han ens påbörjade arbetet. Martin hade redan lovat att betala för tryckningen, men för att få fram en sådan summa insåg han att han kanske måste inteckna sin gård. Det var en enorm börda för Martin, men han visste att ingen annan av Josephs vänner kunde bidra med pengarna.
Bekymrad började Martin ifrågasätta hur klokt det var att finansiera Mormons bok. Han hade en av de bästa gårdarna i området. Om han intecknade sin mark riskerade han att förlora den. Välstånd som han hade ägnat ett helt liv åt att bygga upp kunde försvinna på ett ögonblick om Mormons bok inte sålde bra.
Martin berättade för Joseph om sin oro och bad honom att söka uppenbarelse å hans vägnar. Frälsaren svarade med att tala om det offer han själv hade gjort för att göra sin Faders vilja, oavsett kostnaden. Han beskrev sitt slutgiltiga lidande då han betalade priset för synden så att alla skulle kunna omvända sig och få förlåtelse. Därefter befallde han Martin att uppoffra sina egna intressen för att åstadkomma Guds plan.
”Du skall inte ha begärelse till dina egna ägodelar”, sa Herren, ”utan frikostigt ge därav till tryckningen av Mormons bok.” Boken innehöll Guds sanna ord, försäkrade Herren Martin om, och den skulle hjälpa andra att tro på evangeliet.3
Även om Martins grannar inte skulle förstå hans beslut, lydde han Herren och intecknade sin gård för att säkerställa betalningen.4
Grandin skrev på ett kontrakt och började organisera det stora projektet.5 Joseph hade översatt Mormons boks text på tre månader, med hjälp av en skrivare i taget. Det skulle ta Grandin och ett dussin män sju månader att trycka och binda de första exemplaren av det 590 sidor långa verket.6
Med en boktryckare anlitad kunde Joseph återvända till Harmony i oktober 1829 för att arbeta på gården och vara med Emma. Oliver, Martin och Hyrum skulle under tiden ha uppsikt över tryckningen och skicka regelbundna uppdateringar till Joseph om Grandins framsteg.7
Joseph, som kom ihåg den förtvivlan han hade känt när de första sidorna han hade översatt gick förlorade, bad Oliver att skriva av Mormons boks manuskript, sida för sida, och göra en dubblett att ta med sig till tryckeriet för interpunktion och typsättning.8
Oliver tyckte om att skriva av boken och breven han skrev vid den tiden genomsyrades av dess språk. Som ett eko av Nephi, Jakob och Amulek i Mormons bok skrev Oliver till Joseph om sin tacksamhet för Kristi oändliga försoning.
”När jag börjar skriva om Guds barmhärtighet”, berättade han för Joseph, ”kan jag inte sluta, men tiden och papperet räcker inte till.”9
Samma ande lockade även andra människor till Mormons bok medan den trycktes. Thomas Marsh, en före detta tryckarlärling, hade försökt hitta sin plats inom andra kyrkor, men ingen av dem verkade förkunna det evangelium som han fann i Bibeln. Han trodde på att en ny kyrka snart skulle uppstå som skulle förkunna återställda sanningar.
Den sommaren kände sig Thomas ledd av Anden att resa hundratals kilometer från sitt hem i Boston i Massachusetts till västra delen av delstaten New York. Han stannade i området i tre månader innan han begav sig hemåt igen, osäker på varför han hade rest så långt. Men på vägen tillbaka frågade värdinnan där han hade övernattat, om han hade hört talas om Joseph Smiths ”gyllene bok”. Thomas sa till kvinnan att han inte hade det och kände sig driven att ta reda på mer.
Hon sa att han borde tala med Martin Harris och skickade honom till Palmyra. Thomas begav sig genast dit och hittade Martin på Grandins tryckeri. Tryckaren gav honom 16 sidor av Mormons bok och Thomas tog dem med sig tillbaka till Boston, ivrig över att få dela det första smakprovet av den här nya tron med sin hustru Elizabeth.
Elizabeth läste sidorna, och även hon trodde att de var Guds verk.10
Den hösten, medan arbetet på tryckeriet med Mormons bok stadigt gick framåt, började en före detta domare vid namn Abner Cole trycka en tidning på Grandins tryckeri. Eftersom Abner arbetade på kvällarna, då Grandins personal hade gått hem, hade han tillgång till de tryckta sidorna av Mormons bok, som ännu inte var inbunden eller redo för försäljning.
Snart började Abner göra narr av ”Guldbibeln” i sin tidning och under vintern tryckte han utdrag ur boken tillsammans med sarkastiska kommentarer.11
När Hyrum och Oliver fick veta vad Abner gjorde konfronterade de honom. ”Vad har du för rätt att trycka Mormons bok på det här viset?” begärde Hyrum att få veta. ”Vet du inte att vi har fått upphovsrätten?”
”Det har du inte med att göra”, sa Abner. ”Jag har hyrt tryckpressen och jag trycker vad jag vill.”
”Jag förbjuder dig att trycka mer av den boken i din tidning”, sa Hyrum.
”Det bryr jag mig inte om”, sa Abner.
Osäkra på vad de skulle göra skickade Hyrum och Oliver bud till Joseph i Harmony, och Joseph begav sig genast till Palmyra. Han hittade Abner på tryckeriet där denne satt som om ingenting hade hänt och läste sin egen tidning.
”Du verkar arbeta hårt”, sa Joseph.
”God dag, herr Smith”, sa Abner torrt.
”Herr Cole”, sa Joseph, ”Mormons bok och rätten att publicera den tillhör mig, och jag förbjuder dig att befatta dig med den.”
Abner kastade av sig rocken och tryckte upp ärmarna. ”Vill du slåss, min herre?” skrek han och dunkade knytnävarna mot varandra. ”Om du vill slåss, så kom an bara.”
Joseph log. ”Behåll rocken på”, sa han. ”Det är kallt och jag tänker inte slåss med dig.” Han fortsatte lugnt. ”Men du måste sluta trycka min bok.”
”Om du tror att du är bättre än mig”, sa Abner, ”så ta bara av dig rocken och försök.”
”Det finns en lag”, svarade Joseph, ”och det kommer du att få reda på om du inte redan visste det. Men jag ska inte slåss med dig, för det tjänar ingenting till.”
Abner visste att han var på fel sida av lagen. Han lugnade ner sig och slutade trycka utdrag ur Mormons bok i sin tidning.12
Solomon Chamberlin, en predikant på väg mot Kanada hörde först talas om ”Guldbibeln” av en familj han övernattade hos nära Palmyra. Liksom Thomas Marsh hade han gått från kyrka till kyrka i hela sitt liv men var missnöjd med det som han såg. En del kyrkor predikade evangeliets principer och trodde på andliga gåvor, men de hade inte Guds profeter eller hans prästadöme. Solomon kände att tiden skulle komma då Herren skulle föra fram sin kyrka.
När Solomon hörde familjen han bodde hos prata om Joseph Smith och guldplåtarna kände han sig elektrifierad från topp till tå och han bestämde sig för att hitta familjen Smith och få veta mer om boken.
Han begav sig mot familjen Smiths hus och mötte Hyrum i dörren. ”Frid vare över detta hus”, sa Solomon.
”Jag hoppas det blir frid”, svarade Hyrum.
”Finns det någon här”, frågade Solomon, ”som tror på syner och uppenbarelser?”
”Ja”, sa Hyrum, ”i det här huset tror vi på syner.”
Solomon berättade för Hyrum om en syn han hade haft flera år tidigare. I den hade en ängel sagt att Gud inte hade någon kyrka på jorden men att han snart skulle resa upp en som hade makt liksom apostlarnas kyrka i forna dagar. Hyrum och de andra i huset förstod vad Solomon berättade och sa att de delade hans tro.
”Jag skulle önska att ni ville berätta lite om några av era upptäckter”, sa Solomon. ”Jag tror att jag kan ta dem till mig.”
Hyrum bjöd honom att bo som gäst på familjen Smiths gård och visade honom Mormons boks manuskript. Solomon studerade det i två dagar och följde med Hyrum till Grandins tryckeri där tryckaren gav honom 64 tryckta sidor. Med de oinbundna sidorna i sin ägo fortsatte Solomon mot Kanada och predikade allt han visste om den nya tron på vägen dit.13
Den 26 mars 1830 hade de första exemplaren av Mormons bok bundits in och fanns till försäljning på entréplanet av Grandins tryckeri. De var hårt inbundna i brunt kalvskinn och luktade läder och lim, papper och trycksvärta. Orden Mormons bok stod med guldbokstäver på bokryggen.14
Lucy Smith värderade den nya skriften högt och såg den som ett tecken på att Gud snart skulle samla sina barn och återupprätta sitt forntida förbund. Bokens titelblad förkunnade att bokens syfte var att visa de stora ting som Gud hade gjort för sitt folk i det förgångna, att erbjuda samma välsignelser till hans folk i dag och att övertyga hela världen om att Jesus Kristus var världens Frälsare.15
Längst bak i boken fanns vittnesbörden från de tre vittnena och de åtta vittnena, som förkunnade för världen att de hade sett plåtarna och visste att översättningen var sann.16
Trots de här vittnesbörden visste Lucy att en del trodde att boken var rent påhitt. Många av hennes grannar ansåg att Bibeln var tillräcklig som skrift för dem och de insåg inte att Gud hade välsignat fler nationer än en med sitt ord. Hon visste också att en del förkastade bokens budskap eftersom de trodde att Gud hade talat till världen en gång och inte skulle tala igen.
Av den och andra anledningar köpte de flesta i Palmyra inte boken.17 Men några studerade dess sidor, kände kraften i dess lärdomar och gick ner på sina knän för att fråga Gud om boken var sann. Lucy själv visste att Mormons bok var Guds ord och ville dela den med andra.18
Nästan omedelbart efter publiceringen av Mormons bok förberedde sig Joseph och Oliver för att organisera Jesu Kristi kyrka. Flera månader tidigare hade Herrens forntida apostlar Petrus, Jakob och Johannes visat sig för dem och förlänat dem melkisedekska prästadömet, såsom Johannes Döparen hade lovat. Den här ytterligare myndigheten gjorde det möjligt för Joseph och Oliver att förläna den Helige Andens gåva till dem som de döpte. Petrus, Jakob och Johannes hade även ordinerat dem till att vara Jesu Kristi apostlar.19
Runt den tiden, medan de bodde hos familjen Whitmer, hade Joseph och Oliver bett om mer kunskap om den här myndigheten. Som svar befallde Herrens röst dem att ordinera varandra till äldster i kyrkan, men inte förrän det fanns troende som ville följa dem som ledare i Frälsarens kyrka. De blev också befallda att ordinera andra ämbetsmän i kyrkan och förläna den Helige Andens gåva till dem som hade döpts.20
Den 6 april 1830 träffades Joseph och Oliver i familjen Whitmers hem för att följa Herrens befallning och organisera Herrens kyrka. För att uppfylla lagens krav valde de sex personer till att bli den nya kyrkans första medlemmar. Omkring 40 kvinnor och män skockades också i och runt det lilla hemmet för att bevittna händelsen.21
För att följa Herrens tidigare instruktioner bad Joseph och Oliver församlingen att understödja dem som ledare i Guds rike och att uttrycka om de tyckte att det var rätt av dem att organisera sig som kyrka. Varje medlem i församlingen gav sitt samtycke och Joseph lade sina händer på Olivers huvud och ordinerade honom till äldste i kyrkan. Sedan bytte de plats och Oliver ordinerade Joseph.
Efteråt välsignade de och delade ut sakramentets bröd och vin till minne av Kristi försoning. De lade sedan händerna på dem som de hade döpt och konfirmerade dem som medlemmar i kyrkan och gav dem den Helige Andens gåva.22 Herrens Ande utgöts över de närvarande och några i församlingen började profetera. Andra prisade Herren, och alla gladdes tillsammans.
Joseph fick också den första uppenbarelsen som riktades till hela den nya kyrkan. ”Se, en uppteckning skall föras ibland er”, befallde Herren och påminde sitt folk om att de skulle skriva sin heliga historia och bevara en berättelse om sin verksamhet, samt vittna om Josephs roll som profet, siare och uppenbarare.
”Jag har inspirerat honom till att främja Sions sak med mäktig kraft för det goda”, förkunnade Herren. ”Hans ord skall ni ta emot som från min egen mun, med största tålamod och tro. Ty om ni gör detta skall helvetets portar inte få överhand över er.”23
Senare stod Joseph vid ett vattendrag och såg sin mor och far döpas in i kyrkan. Efter att i åratal ha gått på olika stigar i sitt sökande efter sanningen var de slutligen förenade i tron. När Josephs far kom upp ur vattnet tog Joseph honom vid handen, hjälpte honom upp på land och omfamnade honom.
”Min Gud”, utbrast han och begravde huvudet mot sin fars bröst. ”Jag har fått se min egen far döpas in i Jesu Kristi sanna kyrka!”24
Den kvällen smög Joseph bort till en liten skog i närheten, med hjärtat fyllt till bristningsgränsen av känslor. Han ville vara ensam, utom synhåll från vänner och släktingar. Under de tio år som gått sedan den första synen hade han sett himlarna öppna sig, känt Guds ande och undervisats av änglar. Han hade även syndat och förlorat sin gåva, bara för att sedan omvända sig, ta emot Guds barmhärtighet och översätta Mormons bok genom Guds kraft och nåd.
Nu hade Jesus Kristus återupprättat sin kyrka och bemyndigat Joseph med samma prästadöme som apostlarna hade haft i forna dagar då de förde ut evangeliet till världen.25 Den lycka han kände var för stor för att hålla inne och när Joseph Knight och Oliver hittade honom senare den kvällen grät han.
Hans glädje var fullkomlig. Verket hade påbörjats.26