Ett underverk i Herrens hus i Kiev

Doru Vasile

Bukarest, Rumänien

Illustration Allen Garns

Min familj och jag var glada över att göra en bilresa från Rumänien till Kiev i Ukraina för att vara med på invigningen av templet i augusti 2010. Vi visste att det här skulle vara templet för de heliga i Rumänien/Moldavienmissionen och reste i omkring fjorton timmar bara för att vara där. När vi kom fram träffade vi en annan grupp som också hade rest från Rumänien. Vi var alla glada över att vara i Kiev för den här heliga händelsen.

Dagen när invigningen skulle ske blev vår grupp från Rumänien anvisade att titta på invigningen via en utsändning i ett rum på bottenvåningen i templet. Några började uttrycka sin besvikelse. De hade hoppats på att få vara med på invigningen med profeten i celestiala rummet. Några sa till och med att de lika gärna kunde ha stannat hemma och tittat på utsändningen i sitt möteshus i Rumänien.

Jag började be inom mig: ”Himmelske Fader, hur kan vi hjälpa de här medlemmarna från Rumänien att få en oförglömlig upplevelse i ditt hus?”

Jag hade fortfarande inte fått något svar när invigningssessionen började. Snart fick vi veta att profeten Thomas S. Monson (1927–2018) skulle komma ner och lägga hörnstenen på plats. Kanske skulle det vara vårt svar! Jag bad för att profeten skulle kunna komma och hälsa på de rumänska medlemmarna.

”Jag ber inte om det här för egen del”, bad jag, ”utan för mina bröder och systrar.”

Efter hörnstensceremonin gick president Monson förbi vårt rum tillbaka till celestiala rummet. Plötsligt kände jag inom mig att jag skulle ställa mig upp och be honom komma in i vårt rum.

Jag ställde mig upp och sa: ”Vår profet! Kom och träffa oss. Vi är från Rumänien.”

Han verkade inte höra mig. Men ett ögonblick senare kom han tillbaka. ”Rumänien!” sa han och kom in i rummet.

Han hälsade på oss alla och sa att han älskade oss mycket. Mitt hjärta var fullt när jag såg våra kära medlemmars glada ansikten. ”Tack, käre Fader”, bad jag, ”för det här underverket i ditt hus.”

När profeten lämnade rummet var ingen ledsen längre. Jag kände att vi var i det mest välsignade rummet i templet. Det var en upplevelse jag aldrig ska glömma.