En bön bland bergen
Förra året var jag på en fotvandring med min pappa och bror. Vi gick långt in i en dal bland bergen. Snart började vi gå på en sidoled. Vi hittade stora grottor och fina utsiktsplatser. Vi klättrade högre och högre över lösa stenar och branta kullar.
Efter ett tag hade vi helt gått vilse. Vi visste inte vart vi skulle gå för att komma ner igen. Vi fastnade i de täta buskagen och såg varken toppen eller botten av dalen. Jag började bli riktigt orolig. Jag visste inte vart vi skulle gå, och inte heller pappa.
Det började bli mörkt och kallt och vi var långt från att komma ut ur dalen. Jag visste att min himmelske Fader visste hur vi skulle gå.
Jag sa: ”Om vi ska kunna ta oss härifrån behöver vi be!” Så vi knäböjde alla tre och bad vår himmelske Fader leda oss ut ur dalen.
När vi började gå fick jag en känsla av att när vi såg ett rakt högt träd så skulle vi ta åt vänster. När vi hade tagit åt vänster fick jag syn på vår bil. Jag visste att vår himmelske Fader hade hjälpt oss komma ut ur dalen. Vår himmelske Fader besvarade vår bön och vi klarade oss ut utan problem – precis när solen gick ner.
Jag är så tacksam för bönens kraft och för att vår himmelske Fader lyssnar.