Porträtt av tro
Shelly Ellegood
Kentucky, USA
Shelly är tacksam för de församlingsmedlemmar som brydde sig om henne. ”De hjälpte mig att börja gå i kyrkan, men de pressade mig aldrig”, säger hon. ”De lät mig veta att de fanns där.”
Även om det har varit smärtsamt är Shelly tacksam för styrkan hon har fått av Frälsaren till att övervinna och lära av sina misstag: ”Det finns ingen som inte gör några misstag. Det enda som betyder något är att vi lär oss av dem.”
Shelly känner att hon kan vara ett exempel för sina barn på hur evangeliet kan välsigna och förändra liv. ”Jag hoppas de kan se att jag har övervunnit många utmaningar”, säger hon. ”Jag vill att de ska veta att de kan ta sig igenom svårigheter. Det handlar om att ha tro och att aldrig ge upp.”
Genom sina svårigheter har Shelly insett att Jesus Kristus är hennes källa till hjälp. ”Herren har hjälpt mig längs vägen”, säger hon. ”Han har byggt upp mig och gjort mig starkare.”
Olika val i livet höll Shelly borta från kyrkan i åratal. Med hjälp av vänner i kyrkan fann Shelly så småningom styrkan och tron att gå vidare och vara ett gott exempel för sina barn.
Cody Bell, fotograf
Jag var 13 när mamma och jag blev medlemmar i kyrkan. Min styvfar hade varit medlem, men han hade blivit mindre aktiv. En dag bestämde han sig för att gå tillbaka till kyrkan. Mamma och jag döptes. Min syster döptes en kort tid därefter.
Vi bodde i Missouri och tillhörde en pytteliten gren som träffades i ett rum på andra våningen i en lokal byggnad. På lördagskvällarna var vi där och tog bort affischer och askfat. Jag spelade på ett litet elektroniskt piano under mötena. Medlemmarna i grenen var som vår familj.
När jag hade fyllt 16 flyttade vi till Arizona. Det var en jobbig förändring, men kyrkan är ganska stark i Arizona. Senare studerade jag vid Brigham Young University och gifte mig. Min man och jag fick fyra barn och vi levde vårt liv.
Men saker och ting hände, och när vi hade skilt oss blev jag utesluten ur kyrkan. Det tog mig omkring 15 år att komma tillbaka till kyrkan. Det tog sin tid, men jag ville inte stressa. Jag ville gå i kyrkan av de rätta anledningarna.
Jag minns att när vi nyss hade flyttat till Kentucky, körde jag min son till kyrkan och satt kvar i bilen när han gick in. Det var en svår tid. Min dotter var den första av mina barn som gifte sig i templet, och jag kunde inte vara där. Det sårade mig verkligen, men det var förstås mitt eget fel.
Det tar bara lång tid för personer som jag att reda ut saker och ting. Församlingens medlemmar och vänner hade tålamod med mig. De lät mig veta att de fanns där. Särskilt en familj sträckte ut handen mot mig och var verkligen som min familj, eftersom jag inte hade någon annan här. De hjälpte mig att börja gå i kyrkan, men de pressade mig aldrig. Det häftiga är att när det var dags, var det min son som döpte mig.
Jag har fattat många dåliga beslut i livet. Jag önskar att jag inte hade gjort de misstagen, men jag är tacksam för det jag lär mig under omvändelseprocessen. Ingen av oss går genom livet utan att göra misstag – det var bara Frälsaren som kunde göra det. När vi gör misstag är det viktigt att vi vänder oss till honom för att få styrka och för att lära oss av misstagen.
Jag vet att jag inte kan gå tillbaka och ändra något, men mitt mål nu är att göra allt jag kan för att vara ett bra exempel för mina barn, eftersom det var många år som de inte hade det. Jag hoppas att de ser att jag har övervunnit många utmaningar.
Jag vill att de ska veta att de kan ta sig igenom svårigheter när de vänder sig till Frälsaren för att få hjälp. Det handlar om att ha tro och att aldrig ge upp. Herren har hjälpt mig längs vägen och jag vet att han kan hjälpa dem också. Utvecklingen har varit smärtsam, men Herren har byggt upp mig och gjort mig starkare.