Ska du gå?

Äldste David F. Evans

i de sjuttios kvorum

Om Herren ber dig att gå ut som missionär, ska du då göra det?

Mina år på high school och mitt första år på college inträffade under Vietnamkriget. När jag började på college hade kyrkan ingått en överenskommelse med USA:s regering om hur många missionärer som skulle få verka. Överenskommelsen var att varje församling fick skicka ut två missionärer per år, och resten av de unga männen skulle inte kallas, men kanske bli inkallade till militärtjänst. Fastän jag hade velat gå ut som missionär i hela mitt liv verkade det inte troligt att jag skulle få göra det.

Jag började studera vid University of Utah hösten 1969. I slutet av januari 1970 träffade jag och började dejta min framtida fru, och när våren kom hade vi blivit kära.

Biskopen ringde

En varm eftermiddag i juli kom jag hem och mor sa till mig: ”David, biskopen ringde. Han vill träffa dig.”

Jag svarade: ”Jag är upptagen.”

Mamma tittade på mig och sa: ”Om du är för upptagen för att träffa biskopen kan du ta telefonluren och ringa honom och berätta det.”

Jag var egentligen inte så upptagen, så jag åkte och träffade biskopen på hans kontor. Han satt vid skrivbordet som var ovanligt tomt. Jag förstod genast att den här intervjun inte alls var vad jag trodde den skulle vara.

”David”, sa han, ”det finns en församling som inte kan använda en av de båda missionärsplatserna. Vi har fått möjlighet att skicka en till missionär. Som biskopsråd kände vi oss manade att fråga vår himmelske Fader om det fanns någon som borde åka just nu. Det jag kan säga dig är detta: Herren vill att du ska verka som missionär nu.”

Jag blev förbluffad av det han sa. Jag hade trott att jag aldrig skulle få åka ut som missionär på grund av kriget och kvoten. Jag frågade om jag kunde få lite tid att tänka på saken. Han frågade hur mycket tid jag behövde, och jag sa att jag behövde en vecka.

Sedan avslutade vi intervjun, och jag gick ut – fortfarande i chocktillstånd – till min bil. Jag började köra runt i Salt Lake City och lät eftermiddagens händelser sjunka in.

Beslutet att åka

Inom några minuter körde jag tillbaka till kyrkan, parkerade bilen och gick tillbaka in till biskopens kontor. Han satt fortfarande där med absolut ingenting på skrivbordet.

Jag tittade på honom och frågade: ”Vad gör du?”

Han svarade vänligt: ”Jag väntar på dig.”

Sedan sa jag: ”Ja, om det är nu Herren vill att jag ska gå ut som missionär så ska jag naturligtvis göra det.”

När jag kom hem var mor i köket. Jag var rädd att jag skulle börja gråta om jag berättade allt vad jag kände. Så i stället sa jag: ”Mamma, jag kan inte prata om det just nu, men jag vill bara att du ska veta att jag går ut som missionär, och snart.”

Senare på eftermiddagen pratade jag med far om beslutet. Han gav mig ett mycket fint och uppmuntrande råd. Sedan åkte jag till min flickvän (som nu är min fru) och berättade för henne om mitt beslut. Vi promenerade och pratade och grät och pratade lite mer. Men det fanns ingen tvekan hos någon av oss. Om jag kunde åka så borde jag åka, och jag skulle åka.

Jag fick kallelsen att verka i Japan i augusti, och den 10 oktober 1970 åkte jag iväg på min mission.

När Herren kallar, går du då?

I kapitel 24 i Alma lovar de nyomvända anti-nephi-lehiterna att de aldrig mer ska utgjuta blod. När deras fiender kom för att attackera dem var de villiga att dö hellre än att bryta det löftet. Sedan i kapitel 27 föreslår Ammon för kungen att de ska lämna sina landområden och förena sig med nephiterna, men kungen avböjer i tron att inte heller nephiterna ska ta emot dem (se Alma 27:3–6). Ammon frågar kungen: ”Jag skall gå och fråga Herren. Och om han säger till oss att gå …, följer ni då med? (Alma 27:7). Anti-nephi-lehiternas kung svarade: ”Fråga Herren, och om han säger till oss att gå så går vi. Annars skall vi förgås här i landet” (Alma 27:10). Ammon frågar, och Herren befaller dem att gå. Anti-nephi-lehiterna går utan att tveka.

Herren kommer att be dig ”gå” under hela ditt liv. När han gör det, går du då? Gör du det när han ber dig att göra det? Jag vet av egen erfarenhet att mycket av vår andliga tillväxt och de välsignelser vi får i livet i slutändan är knutna till det första beslutet om vad vi ska göra när Herren kallar oss. President Russell M. Nelson har sagt: ”Varje dag är en dag av beslut och våra beslut avgör vår bestämmelse” (”Beslut för evigheten”, Liahona, nov. 2013, s. 109).

Under min mission i Japan fick jag möjlighet att undervisa om evangeliet för människor som jag kom att älska. År 1998, 26 år efter min mission, kallades jag som missionspresident i Japan. Jag var i ett annat område den här gången, men jag var tillbaka hos folket jag älskade och som har älskat mig. Hela min familj fick möjlighet att ta del av den anmärkningsvärda upplevelsen att bygga upp Herrens kyrka i Japan.

Några år efter att min fru och jag kommit hem från vår mission bad president Gordon B. Hinckley (1910–2008) oss att ha ett samtal med honom. Under samtalet kallade han mig att verka som generalauktoritet. Han nämnde mina upplevelser som ung missionär och som missionspresident och sa att det fanns många som var kvalificerade att vara generalauktoriteter, men Herren ville använda mig på grund av mina tidigare upplevelser och beslut.

Ända sedan president Thomas S. Monson tillkännagav sänkningen av missionärsåldern har ungdomarna uppmanats att rådgöra med sina föräldrar, rådgöra med sin biskop och rådgöra med Herren genom bön. När du vet att det är rätt tid att göra det, då bör du göra det. När du har tålamod och utövar tro vet jag att Herren låter dig veta sin vilja.

Jag vittnar om att när du böjer dig för Herrens vilja, får du omätliga välsignelser.