Du vet inte det du inte vet

Lori Fuller

Kyrkans tidningar

Om vi bara kunde lyssna utan att försöka få någon att ändra sig tror jag att vi skulle bli förvånade över vad vi kan lära oss.

När jag gick på college studerade jag en termin utomlands i Storbritannien. På den tiden kämpade jag verkligen med att känna mig närmare min himmelske Fader. Jag gick till sakramentsmötet och kyrkan på söndagen och jag gick till katolska mässan och ett vackert, stilla möte med kväkarna. Jag gick ofta till aftonsång, en underbar anglikansk körgudstjänst. Jag sökte efter platser där jag kunde känna frid. Jag läste bönböcker i katedraler och samtalade om den apostoliska trosbekännelsen med andra vars tro på så många sätt låg nära min. Och jag fann Gud igen.

Jag kände så mycket kärlek och sanning på dessa platser. Budskapet jag fick var att om Gud älskade alla sina barn tillräckligt för att ge dem så mycket sanning och skönhet, så älskade och kände han också mig.

Det är faktiskt något av det bästa med vår lära, att Gud ger sanning till alla sina barn och att de har sanning att dela med oss (se 2 Ne. 29:7–13). I vår kyrka brukar vi tala om att vi har ”evangeliets fullhet”. Men det betyder inte att vi vet allt, och vi är inte de enda som har svar. Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum uttryckte det så vackert: ”[Jesus Kristus] lever i dag, och förlänar barmhärtigt alla nationer så mycket ljus som de kan ta emot och förser dem med egna budbärare som undervisar dem (se Alma 29:8).”¹

Och det är inte bara religiös sanning som Gud ger till sina barn. Som president Russell M. Nelson förklarade: ”Vare sig tron kommer fram i ett vetenskapligt laboratorium eller genom uppenbarelse, kommer all sanning från Gud. All sanning är en del av Jesu Kristi evangelium.”²

Jag har sett det ljuset och den sanningen i så många böcker och människor och på så många platser – när jag läst böcker om konst, besökt moskéer, hört vetenskapsmän tala, arbetat som volontär med agnostiker. De hade alla sanning att undervisa mig om – hur man behandlar andra bättre, att vara vänligare i de antaganden jag gör. Med andra ord har de lärt mig hur jag kan följa Jesus Kristus. Men jag behövde vara där – även om det kändes ovant – och jag behövde lyssna.

Oavsett om det rör sig om religion eller politik eller livsstil är vår värld högljudd och vi bombarderas ofta av budskap från dem som är säkra på att de har rätt och inte kan övertygas om annat. Ibland är vi en sådan person. Äldste Quentin L. Cook i de tolv apostlarnas kvorum sa: ”Det omfattande förfallet av den respektfulla samtalstonen är … ett bekymmer. Handlingsfrihetens eviga princip kräver att vi respekterar många val som vi inte håller med om.”³

Vi vet att också Frälsaren bekymrades över detta. Något av det första han undervisar om när han besöker nephiterna i Mormons bok är att ”det är inte [hans] lära att hetsa människors hjärtan till vrede mot varandra”. Vi ska upphöra med sådant (se 3 Ne. 11:29–30).

Om vi verkligen kunde lyssna på en person och försöka förstå deras utgångspunkt, om vi bara lyssnade utan att försöka ändra någons åsikt, tror jag att vi skulle förvånas över det vi skulle lära oss. Vi skulle kunna finna mer sympati och respekt för deras synvinkel eller åsikt, eller åtminstone inte hata dem för den. Kanske skulle vi till och med lära oss en ny sanning som belyser vår egen insikt. Eller upptäcka att vi delat samma sanning hela tiden. Nyckeln är ödmjukhet – och att erkänna att vi har något att lära av andra.

Det finns en post-it-lapp på mitt skrivbord där det står: ”Du vet inte det du inte vet.” Den finns där för att påminna mig om att jag, utöver det jag själv upplevt, i stort sett är okunnig. Den finns där för att hålla mig ödmjuk – jag hoppas att det fungerar.

Den finns också där för att påminna mig om att inte fortsätta i okunnighet – att jag har ett ansvar att ständigt utbilda mig och lyssna och söka sanning, även när den sanningen kommer från oväntat håll. Vår himmelske Fader har mer att ge oss, om vi är villiga att lyssna.