Sista ordet
En sista dagars helig ger inte upp
Från ett tal under generalkonferensen i april 2015.
I sin barmhärtighet lovar Gud att han förlåter oss när vi omvänder oss och vänder oss bort från det orättfärdiga – till den grad att våra synder inte ens blir omnämnda. Tack vare Kristi försoning och vår omvändelse kan vi se tillbaka på våra tidigare gärningar och säga: ”Jag var, jag är det ej. Men den ogudaktige som jag var då, är jag inte i dag.”
President Thomas S. Monson (1927–2018) har sagt: ”En av de största gåvor Gud gett oss är glädjen att försöka igen, för inget misslyckande behöver vara slutgiltigt.”1 Även om vi medvetet och avsiktligt valt att synda eller upprepade gånger har upplevt misslyckanden och besvikelser, kan Kristi försoning hjälpa oss i samma stund som vi bestämmer oss för att inte ge upp. Och vi ska minnas att det inte är den Helige Anden som säger att vi har gått för långt och lika gärna kan ge upp.
Guds önskan är att sista dagars heliga fortsätter göra mer än att bara övervinna synden. Vare sig vi lider på grund av svåra relationer, ekonomiska utmaningar, sjukdomar eller följderna av någon annans synder, kan Frälsarens oändliga försoning hela även – och kanske speciellt – dem som har lidit oskyldigt. Han förstår precis hur det känns att lida oskyldigt på grund av andras överträdelser. Enligt profetiorna ska Frälsaren ”förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, … [ge] huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorg, lovprisningens klädnad i stället för en modfälld ande” (se Jes. 61:1–3; se även Luk. 4:16–21). Vad det än är vill Gud att sista dagars heliga, med hans hjälp, inte ska ge upp.
Min inbjudan till oss alla är att omvärdera våra liv, omvända oss och fortsätta försöka. Om vi inte försöker är vi bara sista dagars syndare. Om vi inte håller ut är vi sista dagars svikare, och om vi inte låter andra försöka är vi bara sista dagars hycklare. När vi försöker, håller ut och hjälper andra göra det, är vi sanna sista dagars heliga. Om vi ändrar oss ska vi finna att Gud verkligen bryr sig mycket mer om vilka vi är och vilka vi blir, än om vilka vi en gång var.