Det handlar inte om stolarna
Janessa Orgill
Iowa, USA
Illustration Dan Burr
Det var ingen i kyrkan när jag som Unga kvinnors president kom för att ställa upp stolar i kulturhallen kvällen före en aktivitet för de unga kvinnorna. Jag var gravid i sjunde månaden och fick ställa upp nästan alla stolar helt själv. Men snart kom min sekreterare och en rådgivare och hjälpte mig. Sedan började vi hänga upp dekorationer.
Då stack en kvinna in huvudet genom dörren. ”Jag är ledsen”, sa hon, ”men Hjälpföreningen har reserverat det här rummet för vårt yogapass i kväll.”
Vi frågade om det fanns något annat rum de kunde använda, men de andra rummen var upptagna. Så vi gjorde det enda vi kunde göra: Vi ställde undan stolarna. Jag var trött när jag åkte hem den kvällen, och jag visste att jag skulle behöva ställa upp stolarna igen dagen därpå.
Ibland känns livet så. Med ett nyfött barn och fyra småttingar känns det som om mina hjul snurrar dagen lång, och att jag sedan vaknar för att göra samma sak igen nästa dag. Det finns alltid magar att fylla och klädhögar, leksaker och disk att plocka undan – jag ställer upp stolar och ställer undan stolar. Det är mitt liv.
Men handlar det om stolarna? När jag ställde undan stolarna efter aktiviteten för de unga kvinnorna kunde jag inte låta bli att le när jag tänkte på de roliga och underbara tjejer som jag hade kommit att älska så innerligt. Jag var tacksam för tiden jag hade tillbringat med dem.
Det är samma sak hemma. Det handlar inte om fläckarna av jordnötssmör på soffan eller sockorna som det aldrig tycks finnas två likadana av. Det handlar om min lilla familj som fyller mitt hjärta med glädje.
Herren sa: ”Bli därför inte trötta av att göra gott, ty ni lägger grundvalen till ett stort verk. Och av det ringa kommer det som är stort” (L&F 64:33).
”Det ringa” har blivit så viktigt för mig: kramar, påhittade sånger, kritteckningar, skuttandet till brevlådan och tillbaka, och att äta bränt rostat bröd för att det lagades just åt mig.
Vi kanske gör samma saker dag efter dag, som att ställa upp stolar och ställa undan dem igen. Men det handlar inte om stolarna – det handlar om dem vi älskar som sitter på dem. Det handlar inte om själva uppgiften – det handlar om personerna vi tjänar. När jag tänker på dem och hur mycket jag älskar dem, tackar jag Herren för livets skönhet och för morgondagen, när jag går upp och glatt ställer upp stolarna igen.