Kyrkans historia: En källa till styrka och inspiration
Äldste Quentin L. Cook
i de tolv apostlarnas kvorum
Sidopaneler av kyrkohistorikerna Kate Holbrook och Matt Grow
När vi lär oss mer om de heliga i det förflutna får vi styrka att fullfölja våra egna uppdrag som en dotter eller son till Gud.
Till höger: fotografi av kvinna från Getty Images; längst till höger: Addison Pratt och hans dagbok, Franska Polynesien, 1844
Äldste Cook: Kyrkans historia kan vara en betydelsefull källa till tro, men vissa har missförstått eller ignorerat den. Vissa personer har också medvetet förvrängt berättelser från det förflutna för att så tvivel.
När vi lär oss mer om kyrkans trovärdiga historia binder vi samman våra hjärtan med de heliga i går och i dag. Vi hittar exempel på ofullkomliga personer som du och jag som strävade framåt med tro och lät Gud arbeta genom dem för att utföra hans verk. Jag lovar att studier i kyrkans historia kan fördjupa er tro och önskan att mer till fullo leva efter evangeliet.
Berättelsen om återställelsen är en berättelse om uppoffringar, beslutsamhet och tro. Vi är alla en del av återställelsen och kyrkans historia. Var och en har ett uppdrag att fullfölja i det här livet som hjälper till att fylla jorden med evangeliet. När vi lär oss mer om de heliga i det förflutna får vi styrka att fullfölja våra egna uppdrag som en dotter eller son till Gud.
Under de 24 år jag har verkat som generalauktoritet har brödernas önskan varit att vara så tydliga som möjligt, både i fråga om kyrkans historia och dess lära. Vi känner att arbetet med att ta fram de här nya resurserna, särskilt Joseph Smith Papers, uppsatser om evangelieämnen och nu De heliga1 är ett ypperligt sätt att låta alla studera det som är sant och satt i rätt sammanhang och som hjälper dem förstå Jesu Kristi evangelium på ett trovärdigt sätt.
En av mina favoritberättelser i Saints är berättelsen om Addison Pratt som kom till Stillahavsområdet. Han hade omkring 60 dop. Min fru Mary och jag fick chansen att besöka Australöarna i Franska Polynesien där Addison Pratt undervisade.
En av de mest förunderliga upplevelser jag någonsin haft var när en ung kvinna sa: ”Jag är en sjunde generationens medlem i kyrkan.” Addison Pratt hade döpt en avlägsen förfader till henne innan de heliga begav sig till Utah.
Var ni än kommer från i världen, vilken släktlinje ni än kommer från, är ni viktiga. Ni är en del av kyrkans historia. Vi behöver er och vill verkligen ha er. Ni kommer att välsigna andra.
Varför är inte kyrkan mer öppen om en del av de kontroversiella händelserna i kyrkans historia?
Kate Holbrook
Till vänster: Illustration David Green
När jag var fyra år arbetade min mor och mormor i Beehive House, som varit Brigham Youngs hus i Salt Lake City. De lärde mig allt om Brigham Young och att han hade många fruar. Omkring tio år senare fick jag veta att Joseph Smith hade många fruar. Jag hörde inget om siarstenar, som Joseph Smith använde när han översatte Mormons bok, förrän jag var vuxen. Kyrkan dolde inte någon information för mig, men just den historiska informationen betonades inte när jag var ung.
Det jag lärde mig på söndagsmötena och i seminariet var kyrkans huvudsakliga arbete. Jag lärde mig att omvända mig. Jag lärde mig att sätta mitt liv i harmoni med Jesu Kristi evangelium. Jag lärde mig att skapa en relation till min Fader i himlen. Det är dessa saker som är viktigast för mig. Jag vet att för vissa kan det vara jobbigt att få reda på sådant som man tycker att man borde fått veta men som man inte fick veta. Det är därför Matt och jag gör det arbete vi gör. Vi hoppas att den upplevelsen för de personerna nu blir en del av det förgångna eftersom vi har boken De heliga som skildrar den fullständiga historien.
Hur vet vi om en källa om kyrkans historia är tillförlitlig?
Matt Grow
Jag har arbetat för kyrkan under de senaste nio åren och skrivit om dess historia. Jag har sett generalauktoriteternas inställning i relation till vår historia. Samtalen handlar inte om hur vi ska dölja eller censurera historien. I stället handlar de om hur vi ska göra historien åtkomlig, tillgänglig och lätt att förstå.
Vi vet alla att utmaningen i informationsåldern inte är att hitta svar – det finns svar överallt omkring oss – utan att kunna skilja mellan bra svar och dåliga svar, bra information och dålig information. Det pågår så många diskussioner på nätet om vår historia, och de flesta producerar mycket mer hetta än ljus.
Akta dig för informationskällor som bara försöker klanka ner på andra. Leta i stället efter informationskällor som baseras på uppteckningar som gjorts av människorna det gäller, och som försöker behandla dem rättvist. Det är lätt att ställa det förflutna mot väggen, att ta ett citat eller en händelse ur sitt sammanhang och få det att se oroande ut.
Som historiker försöker jag följa ett råd från en brittisk författare. Han sa: ”Det förflutna är ett främmande land, de gör saker annorlunda där” (L. P. Hartley, The Go-Between [1953], prolog). Det betyder att när vi besöker det förflutna vill vi inte vara en otrevlig turist. Vi vill försöka förstå människor i deras eget sammanhang och i deras egen kultur. Vi vill visa tålamod med det vi ser som deras fel. Vi vill vara ödmjuka i fråga om vår egen kunskaps begränsningar. Och vi vill ha en kärleksfull inställning till det förflutna.
Joseph Smith och Mormons bok
När jag var i tonåren trodde vi att min äldre bror inte skulle få bli missionär eftersom de bara tillät att en ung man åt gången gick ut som missionär från en församling. Alla andra skulle vara tillgängliga för militärtjänst. Men biskopen och stavspresidenten fick veta att de kanske kunde skicka en till. Så de pratade med min bror om det och han kom hem och berättade det för mina föräldrar.
Min far var en underbar människa men han var inte aktiv i kyrkan. Hans svar var negativt, men av ett ovanligt skäl. Han var inte kritisk mot kyrkan eller ens mot en mission, men min bror höll på att förbereda sig för en läkarutbildning. Min far sa: ”Du har förberett dig för en läkarutbildning. Du har gått kurserna. Du kan göra mer gott om du går läkarutbildningen än om du går ut som missionär.”
Den kvällen satt min trofaste, underbare bror med mig och vi pratade. Vi kom fram till att det bara fanns tre frågor som skulle avgöra hans svar till vår far. Den första var: ”Var Jesus Kristus världens Frälsare?” Den andra var: ”Är Mormons bok Guds ord?” Och den tredje var: ”Var Joseph Smith en profet?” Jag insåg att svaren på de här tre frågorna skulle påverka nästan varje beslut som jag fattade under resten av mitt liv.
Jag hade alltid älskat Frälsaren och jag hade läst Mormons bok, men då jag insåg hur viktiga de här svaren var bad jag den kvällen och fick genom den Helige Anden ett djupt, positivt svar på de där frågorna. Jesus Kristus är Frälsaren, Mormons bok är Guds ord och Joseph Smith var en profet. Jag vittnar om att detta är sant.
Varför är redogörelserna för Joseph Smiths första syn lite olika?
Matt Grow
Joseph Smith skrev ner eller bad sina skrivare uppteckna fyra olika redogörelser för den synen. Redogörelserna ger oss en konsekvent berättelse, men det finns skillnader. Det borde inte förvåna oss. Om redogörelserna var helt och hållet samstämmiga skulle jag som historiker bli misstänksam, för det är helt enkelt inte så minnet fungerar. Vi ser det här mönstret i andra historiska redogörelser, eller i skrifterna (se Apg. 9:7; 22:9).
Tänk också på hur svårt det är att återge en helig upplevelse med ord. Joseph kallade språket för ”ett litet smalt fängelse” (i History of the Church, 1:299). Tänk på dina egna heligaste upplevelser. Hur lätt är det att sätta ord på dem? Vi borde glädjas åt att vi har flera redogörelser eftersom de ger oss nya insikter och nya perspektiv. Gå och läs de fyra redogörelserna om den första synen i Uppsatser om evangelieämnen. När man gör det får man en djupare uppskattning för vad som hände den dagen.
Vilken roll spelade urim och tummim i översättningen av Mormons bok?
Kate Holbrook
Till vänster: Illustration David Green
Joseph Smith översatte Mormons bok genom Guds gåva och kraft. Urim och tummim, som nämns i Mormons bok, var nedgrävda tillsammans med plåtarna. När Moroni gav Joseph guldplåtarna, gav han honom också urim och tummim. Siarstenen, som Joseph också använde när han översatte, var inte nedgrävd med plåtarna. Den hade Joseph hittat på egen hand flera år tidigare, och den hjälpte honom känna sig på rätt våglängd för andliga uppenbarelser. Så han använde båda.
Emma Smith, en av hans skrivare, mindes senare att när Joseph satte sig ner för att börja översätta igen sa han aldrig: ”Var var jag nu då? Var slutade jag?” Han började bara precis där de hade slutat. Om man ser på en sida i Joseph Smiths dagbok som han skrev tre år efter att ha översatt Mormons bok, är den full av överstrukna ord, ofullständiga tankar och avbrutna meningar. När man ser på en sida ur Mormons bok som han dikterade finns inget sådant. Det är komplett, vacker prosa – fullständiga meningar, inget överstruket.
Det här är mycket intressant att tänka på, men det som betyder mer för mig är innehållet i Mormons bok. Mormons bok är den text där kung Benjamin lärde mig att vara generös hellre än dömande, där Alma lärde mig vad det innebär att bli döpt, vad jag lovar att göra för andra heliga. Och Mormons bok är den text där Mormon och Moroni lärde mig hur viktig människokärleken är och vad jag kan göra för att få den. Den här boken har format mig till den jag är och sättet jag ser på världen.
Månggifte
Jag vill ta upp tre punkter angående månggifte. För det första är det tydligt att det gjordes många uppoffringar i sådana äktenskap. Det fanns mycket kärlek och enighet, men det gjordes också uppoffringar, och föräldrarna i sådana äktenskap lärde sina barn att göra uppoffringar. En hel del av barnen som föddes i de här månggiftesäktenskapen tog med sig Jesu Kristi evangelium överallt i världen och välsignade många.
För det andra fanns det några, till exempel Vilate Kimball, som fick egen personlig uppenbarelse innan de helt och fullt visste vad det här var som kom – att den här läran kom från Gud.2
Och för det tredje finns känslan i kyrkans högsta råd att månggiftet som det utövades tjänade sitt syfte. Vi ska hedra dessa heliga, men det syftet har åstadkommits.
Nu finns det en del obesvarade frågor. Men jag vill att ni ska veta att vi har en kärleksfull himmelsk Fader som har en fullkomlig plan, att hans plan handlar om glädje och att vi har en Frälsare som gjorde allt för oss. Vi kan lita på dem.
Varför utövades månggifte under kyrkans första dagar?
Kate Holbrook
Den instruktion vi får i Mormons bok om månggifte är att monogami är Herrens önskan för sitt folk, men det finns några få undantag när Herren ger en befallning om att utöva månggifte för att uppresa ett rättfärdigt folk (se Jakob 2:30). Det här är ett av de få undantagen som Joseph Smith befalldes införa. Joseph väntade i flera år med att införa månggifte, men till slut införde han det eftersom han ville lyda Guds befallning till honom. Han försökte utöva månggifte i mitten av 1830-talet, men det var egentligen 1841 han sakta, mer officiellt, började introducera utövandet av månggifte för sina betrodda medhjälpare. De blev chockade. De vädjade i bön till sin himmelske Fader om att kunna förstå den här principen och fick en personlig andlig bekräftelse om att det var rätt för dem vid den tidpunkten.
Månggifte utövades officiellt under cirka 50 år, men det var alltid något man kunde välja. Forskare försöker fortfarande fastställa hur många vuxna sista dagars heliga som faktiskt levde i månggifte, men vi vet att det var en minoritet av folket som gjorde det. Och vi vet att många av dem var de mest hängivna och starkaste medlemmarna i vår kyrka. År 1890 publicerade Wilford Woodruff (1807–1898) ett manifest som var avsett att få månggiftet att upphöra. En del blev lättade när de fick höra manifestet. Månggiftet hade varit svårt för dem. Andra som fick höra om manifestet blev förtvivlade. De hade offrat så mycket, och de hade ett vittnesbörd om principen.
Några medlemmar undrar vad vårt tidigare utövande av månggifte betyder för livet efter detta. Kyrkans ledare har sagt att månggifte inte är nödvändigt för upphöjelse eller för evig härlighet. Även om jag personligen är tacksam för att monogami är regeln och månggifte är undantaget, förbiser jag inte de vittnesbörd och den hedervärda lydnad våra andliga förfäder visade när de utövade den här principen. De var lydiga och hade ett vittnesbörd om att det var rätt.
Templet och förbund
Ovan: Kirtlands tempel, av Al Rounds; till höger: Mose, Elias och Elia, av Gary Ernest Smith
I Kirtland, Ohio, hände det otroliga att ett tempel byggdes och att det templet invigdes. Invigningsbönen som Joseph fick genom uppenbarelse, finns i kapitel 109 i Läran och förbunden. I den bönen bad han Herren att ta emot de heligas händers verk och uppoffringarna de hade gjort för att bygga templet.
En vecka efter invigningen av templet fick Joseph Smith och Oliver Cowdery ytterligare en syn. Den inträffade på påsken, som också var Pesach. Herren kom i en syn och godtog huset. Han sa till de heliga där att de skulle glädjas eftersom de ”av all sin kraft har byggt detta hus åt mitt namn” (L&F 110:6). Efter att synen var förbi kom tre forntida profeter: Mose som återställde nycklarna till Israels insamling från jordens fyra väderstreck, Elias som överlämnade Abrahams evangeliums tidsutdelning och Elia som återställde beseglingsmaktens nycklar (se L&F 110:11–16).
Återställelsen av de nycklarna var absolut nödvändig för att åstadkomma Herrens syften. Vi behövde inte bara Mormons bok utan också de här nycklarna och tempelförrättningarna. De här nycklarna har aldrig varit viktigare än de är nu.
Jag har märkt att när en av de tolv apostlarna kallas som profet så vänds hans hjärta mot templets förrättningar på ett mycket dramatiskt sätt. Jag hade förmånen att närvara vid invigningen av templet i Nauvoo, Illinois, med president Gordon B. Hinckley (1910–2008). Jag minns hur djupt berörd han var av att det här templet blev byggt och hur viktigt det var för honom att få ut templen till de heliga. President Thomas S. Monson (1927–2018) fortsatte med det arbetet och fick samma inspiration från himlen som president Hinckley hade fått. Och vi har sett den inspirationen på ett dramatiskt sätt med president Russell M. Nelson. Profetmanteln har lagts över honom och han har fått en ökad känsla för hur dyrbara tempelförrättningarna är.
I ett av sina första tal som kyrkans president uppmuntrade han folket att besöka templet, ta emot sina förrättningar och stanna kvar på förbundsstigen. Direkt efter det sa han att om du av någon orsak fallit av förbundsstigen så kom tillbaka på den.3
Hur välsignades de tidiga sista dagars heliga av tempeltjänsten?
Matt Grow
När Joseph Smith dog var väggarna på Nauvoo tempel mindre än halvfärdiga och snart blev det uppenbart för president Brigham Young (1801–1877) att de heliga återigen skulle bli utdrivna. Därför frågade han Herren: ”Borde vi stanna kvar och färdigställa templet med vetskap om att vi måste överge det nästan så snart det är klart, eller bör vi ge oss av nu?” Svaret var tydligt: ”Stanna kvar” (se Brigham Youngs dagbok, 24 jan. 1845, kyrkans arkiv; Ronald K. Esplin, ”Fire in His Bones”, Ensign, mars 1993, s. 46). Begåvningens och beseglingens förrättningar var så viktiga att de heliga behövde stanna kvar.
Så under påföljande år gav de allt de hade åt templet. Mot slutet brändes de heligas bostäder omkring Nauvoo och de förberedde sig för att dra västerut precis när templet höll på att färdigställas. I december 1845 var templet så pass färdigt att de heliga kunde inviga en del av det, ge begåvningar till dem som var värdiga och besegla män och hustrur till varandra.
De arbetade dygnet runt under de följande månaderna för att förbereda alla andligen för den stora färden västerut. För mig är det högtidligt och heligt att jag är beseglad genom samma makt till min fru, till våra barn, till våra föräldrar, till generationer som gått före och till ännu ofödda släktled. Detta är vad återställelsen har gjort möjligt.
Kan du nämna en händelse under återställelsen som har stärkt ditt vittnesbörd?
Kate Holbrook
Till vänster: Illustration David Green
Jag minns berättelsen om när Emma Smith försökte undfly förföljelserna i Missouri. Mississippifloden var bara delvis igenfrusen. Den höll inte för att en vagn med människor och deras ägodelar skulle kunna färdas över den. Det var en bred flod och det var farligt att ta sig över den. Emma hade en sexåring som höll sig fast vid ena sidan av hennes kjol, en åttaåring på andra sidan, en tvååring på ena armen och ett spädbarn i den andra.
En av Josephs skrivares svägerskor hade sytt några bommullspåsar som knäpptes runt midjan. I de här påsarna under sin kjol bar Emma det enda exemplaret av Joseph översättning av Bibeln, som han hade arbetat på i månader. Med dokumentet och sina barn gick hon steg för steg över den frusna isen och hoppades hon inte skulle ramla i.
För mig är detta det yttersta tecknet på mod och tro – att när man behöver göra något för det man tror på så går man bara framåt genom att sätta ena foten framför den andra.
Ovan: ILLUSTRATION DAN BURR; Underverket vid Quincy, av Julie Rogers; Joseph Smith i Libertyfängelset, av Greg K. Olsen
”Var vid gott mod”
Många av er upplever prövningar och bedrövelser. En del av det beror på den fria viljan. En del beror på att det finns en motståndare. Men var försäkrad om att vi har en kärleksfull Fader i himlen och att Jesu Kristi försoning kan välsigna oss på ett sätt som vi kanske inte helt förstår.
Vissa historiker säger att antalet heliga som flydde från Missouri till Nauvoo under vintern 1838–1839 uppgick till 8 000. Det var vinter. Var fanns Joseph? Han var i fängelset i Liberty, förtvivlad över det som de heliga tvingades genomlida. Han kände att han hade övergetts.
Under dessa svåra förhållanden tog han emot några av de vackraste skriftställena – kapitel 121, 122 och 123 i Läran och förbunden. De är så betydelsefulla. Jag hoppas att du läser dem. I Saints finns det en kort redogörelse för den här händelsen:
”Joseph ropade till förmån för de oskyldiga heliga. ’O Herre’, vädjade han, ’hur länge ska de lida dessa oförrätter och olagliga förtryck innan ditt hjärta uppmjukas för deras skull?’
’Min son, frid vare med din själ’, svarade Herren. ’Dina motgångar och dina lidanden ska endast vara ett ögonblick, och därefter ska Gud, om du har uthärdat väl, upphöja dig i höjden. Du ska triumfera över alla dina fiender.’
Herren försäkrade Joseph om att han inte var bortglömd. ’Om själva helvetets käftar spärrar upp sitt gap efter dig, så vet, min son, att allt detta ska ge dig erfarenhet och tjäna dig till godo.’
Frälsaren påminde Joseph om att de heliga inte kunde lida mer än han hade gjort. Han älskade dem och kunde ta bort deras smärta, men han valde i stället att lida med dem, bära deras smärta och sorg som en del av sitt försoningsoffer. Detta lidande fyllde honom med barmhärtighet och gav honom kraft att hjälpa och förädla alla som vände sig till honom i sina prövningar. Han uppmanade Joseph att hålla sig kvar på sin väg och lovade att aldrig överge honom.”
Äldste Heber C. Kimball (1801–1868) trodde att domarna i Missouris högsta domstol skulle frige Joseph, men de bestämde sig för att inte göra det. Heber återvände till fängelset i Liberty, och eftersom han inte fick komma ner i fängelsehålan ropade han ner till Joseph och gav honom den dåliga nyheten.
Och Joseph var varm och vänlig mot honom. ”Var vid gott mod”, sa han. Sedan uppmanade han Heber att ”föra bort de heliga så fort som möjligt”.4
Det finns något att lära sig av det här: Var vid gott mod oavsett dina svårigheter. Om det finns saker som frestar dig, gå bort från dem. Lita på den Helige Anden. Josephs vistelse i fängelset i Liberty och de heligas flykt från Missouri till Nauvoo är underbara exempel på styrka och tro på Herren Jesus Kristus.
Som apostel bär jag vittne om Jesus Kristus. Jag är ett säkert vittne om hans gudomlighet. Jag vill att ni ska veta att han leder kyrkan på ett sätt som välsignar oss alla. Jag vittnar för er om att han lever.
För att se hela andakten, gå till devotionals.ChurchofJesusChrist.org.