När jag kände mig lurad angående kyrkan
Varför jag lämnade kyrkan. Och varför jag kom tillbaka.
Illustrationer Mark Smith
För flera år sedan följde jag en konversation på sociala medier mellan två av mina tidigare missionärskamrater. De var män som jag älskade och respekterade.
De diskuterade frågor de hade om kyrkan och dess lära. Det blev snart uppenbart att båda hade lämnat kyrkan. Det gjorde mig chockad och upprörd. Jag hade aldrig hört talas om vissa saker som de diskuterade. Det kändes som om jag behövde få veta om det låg någon sanning i det de sa. Så jag började undersöka argument från personer som hade frågor om kyrkan.
En del av det jag läste under åren som följde ledde till att jag började ifrågasätta allt som rörde kyrkan. Vissa som går igenom detta blir ledsna. De sörjer förlusten av sin tro. Jag blev arg. Det kändes som om kyrkan hade lurat mig. Jag visste inte vad som var riktigt eller vem jag kunde lita på.
Det blev svårt att vara i kyrkan. Jag bad att få bli avlöst från mitt ämbete. Relationerna med min fru Cheri och mina barn blev spända. Jag fortsatte gå i kyrkan, men det var egentligen bara för syns skull och ett försök att hålla ihop familjen. Livet var en enda röra. Jag kunde inte känna Anden och undrade om jag egentligen någonsin hade känt den Helige Anden.
När mitt äldsta barn Kayson skulle åka iväg som missionär lade jag sordin på det som skulle ha varit en glad händelse. Efter två år visste de flesta i familjen vad jag gick igenom. När Kayson besökte templet för första gången, tillsammans med alla andra, var jag inte där.
Medan allt det här pågick kände jag mig så ensam.
Stöd överallt omkring mig
En dag samlades mina bröder för att prata med mig om det jag gick igenom. Jag minns egentligen inte vad de sa, men jag visste att de sa allt av kärlek. Medan vi pratade började jag inse vad jag gick miste om. Det blev en katalysator för förändring. Det borde ha varit jag som ordinerade Kayson till äldste. Det borde ha varit jag som ledsagade honom i templet. Det borde ha varit jag som gav honom en fars välsignelse före hans mission. Det var meningen att jag skulle vara med på de viktigaste händelserna i hans liv, inte någon annan. Jag minns att jag frågade mig: ”Vad håller jag på med?”
En kort tid därefter kände en god vän sig manad att presentera mig för en medlem i hans stavspresidentskap. Denne vänlige man lyssnade noga på min berättelse och tycktes veta vad jag skulle säga innan jag sa det. Vi pratade i timmar. Min berättelse, mina frågor, logiken jag hade ställts inför liknade mycket av det som andra hade berättat för honom. Jag började inse att det fanns rimliga svar på många av mina frågor och att många av dem, även om de var uppriktiga, hade planterats av personer som hade för avsikt att skada min tro.
Fick jag svar på alla mina frågor och stillades min oro omedelbart? Nej, naturligtvis inte. Men mitt hjärta mjuknade tillräckligt mycket för att inse en stor sanning: Frågor är bra, men vissa frågor är viktigare än andra.1 Var några obesvarade frågor värda förlusten av min familj och min ställning inför Gud? När jag fokuserade på frågorna som var viktigast först och satte tillbaka Gud på första plats i hjärtat började jag få svar som försäkrade mig om att jag var på väg tillbaka på rätt spår.
Min stavspresident och biskop hade också varit i kontakt med mig. De var till stor hjälp för mig och Cheri under några mörka stunder. De gav aldrig upp. De och min släkt på båda sidor av slöjan var till hjälp för mig. Jag vet att vår himmelske Fader känner och älskar oss. Han sätter människor i vår väg när vi behöver dem. Vi behöver bara vara villiga att ta emot deras hjälp.
Vad du kan göra om det händer dig
Jag vet att det finns andra som går igenom liknande saker. Det kanske är du eller någon du känner.
Jag vet att Frälsaren etablerade sin kyrka med myndigheten att tillhandahålla de förrättningar och förbund som vi behöver för att kunna återvända till honom. Satan arbetar på övertid för att misskreditera Herrens kyrka på alla sätt som går. Det är lätt att frågor och tvivel dyker upp. Det kan hända oss alla att vi fångas i hans fällor. Att lita på den information och de svar som andra ger kan vara mycket lättare än att själv anstränga sig för att upptäcka sanningen ”genom studier och även genom tro” (L&F 88:118; betoning tillagd). Men i slutändan är det detta som Gud kräver.
Om du kämpar med frågor eller tvivel om kyrkan eller din tro så hittar du inte sanningen genom att läsa bloggar eller lyssna på poddsändningar av personer som argumenterar mot kyrkan eller som har lämnat den. Men du nöjer dig förmodligen inte heller med ytliga svar, och du kanske inte gillar förslaget att ”lägga frågorna på hyllan”.
Jag har lärt mig att vi inte kan leva på lånat ljus för alltid, utan vi måste vända oss till Gud som är källan till allt ljus och all sanning (se L&F 93:26). Vi måste utforska det i vårt eget sinne, men vi måste också fråga Gud om det vi tänker är rätt (se L&F 9:8). Vi måste för egen del lära oss sanningen, liksom Joseph Smith gjorde (se JS–H 1:20) och vara tålmodiga i vårt sökande (se Alma 32:41). Men att lära genom tro innebär att vi måste bevisa sanningen genom att följa den (se Joh. 7:17; 1 Tess. 5:21).
När jag studerade sådant som gick emot kyrkan kändes det bokstavligen som om jag var i en mörkrets dimma (se 1 Ne. 8:23–24; 12:17). När jag fattade tag i Guds ord och tog det första steget mot honom var det allt han behövde för att sända sin Ande som berörde mitt hjärta.
Räcker det med hopp?
Några veckor efter att Kayson åkt iväg som missionär fick jag besök av min stavspresident. Jag berättade för honom vad som hade hänt under veckorna efter att mina bröder hade pratat med mig. Jag sa att jag ville ha en ny tempelrekommendation. Han frågade om jag kunde besvara rekommendationsfrågorna helt och hållet. Jag medgav: ”Jag tror inte att jag kan säga att jag vet att kyrkan är sann än, men jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att den är det. Och jag tänker leva mitt liv efter det hoppet. Räcker det?”
Han var tyst ett ögonblick och sa sedan: ”Travis, det räcker alltid.”
Det finns saker som jag fortfarande väntar på att förstå, men andra har blivit mycket uppenbara för mig. Jag vet att min himmelske Fader älskar mig. Jag inser att vi kanske irrar omkring och våndas en tid. Men jag vet att det är möjligt – genom Kristus och hans försoning och det hopp den ger – att återvända till stigen som leder tillbaka till honom.
Författaren bor i Utah, USA.