Jag attraheras av personer av samma kön som jag – skulle kyrkans medlemmar välkomna mig tillbaka?
Illustration från Getty Images
Den 27 juli 2013 dog min livspartner sedan 25 år efter en lång kamp mot Alzheimers sjukdom. Jay Eldredge var en världskänd kardiolog. Vi hade båda verkat som missionärer för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga när vi var yngre men sedan tagit avstånd från kyrkan på grund av vår samkönade attraktion.
Jays död var inte oväntad, men förkrossande. Jag kände mig förtvivlad och vilsen och ensam.
När jag var på väg hem efter att ha ordnat med begravningsarrangemangen kände jag Andens inflytande så starkt att jag var tvungen att köra åt sidan av vägen. Jag visste att Gud talade till mig och kallade mig tillbaka till honom, men jag var motsträvig. ”Kan du inte se att jag har det svårt?” sa jag högt. ”Jag kan inte tänka mig att gå tillbaka till kyrkan just nu.”
Men ju mer jag protesterade, desto mer manade Anden på mig att komma tillbaka till kyrkan.
Skulle de acceptera mig?
Jag var djupt oroad över att återvända till kyrkan. Jag hade inte varit på ett sakramentsmöte på 25 år. Skulle de acceptera mig? Skulle jag acceptera dem? Vad skulle biskopen säga? Jag var orolig och obeslutsam och kände fortfarande stor sorg.
Men jag hade aldrig vacklat i mitt vittnesbörd om evangeliet. Jay och jag älskade kyrkan och dess vägledande principer, nämligen kristuslik kärlek, barmhärtighet och förlåtelse. Jag visste att Kristus var min Frälsare och att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga var hans kyrka. Jag hade vetat det sedan jag blev omvänd och döpt som 14-åring. Jag tänkte inte förneka det nu.
När jag till slut hade samlat tillräckligt med mod ringde jag Linwoods församling i New Jersey för att få veta vilken tid sakramentsmötet började.
När söndagen närmade sig satte motståndaren många hinder i vägen som lätt kunde ha fått mig att stanna hemma. Jag är så tacksam för att den Helige Anden envisades.
Jag var nervös när jag gick in i byggnaden, men inledningspsalmen försäkrade mig om att jag var hemma igen. Psalmen ”Kom, kom Guds folk” (Psalmer, nr 19) inbjöd Anden så starkt att mina tårar flödade. Jag visste i det ögonblicket att min himmelske Fader var medveten om mig och den djupa sorg jag kände.
Den psalmen har blivit något av ett inofficiellt ledmotiv i kyrkan, men den har också blivit mitt personliga ledmotiv.
Psalmen kallar på mig: ”Kom … Fast lång och svår dig resan syns, dock gläds, nåd du får, ny var dag.”
Min resa var svår. Dock fick jag nåd, enligt löftet.
Biskop Darren Bird och resten av församlingen var underbara och välkomnande. De accepterade mig som en bror i evangeliet.
Förlikning med Gud genom Kristus
Men orden ”kom, kom Guds folk” antog en ny betydelse för mig när jag kände min himmelske Fader hjälpa mig med hur jag skulle gå tillväga.
Vi platsen nått, som Gud för oss berett,
fjärran hän, långt i väst,
undgått den värld som smädat och belett,
där Guds folk trives bäst.
Jag åkte västerut och köpte ett hus i Fountain Hills i Arizona där jag träffade biskop Jerry Olson. När jag bad att få prata med honom och skakade hans hand talade Anden om för mig att den här mannen skulle hjälpa mig tillbaka till full aktivitet i kyrkan.
Jag såg många andliga underverk när jag började prata regelbundet med biskopen och påbörjade förlikningen med min himmelske Fader. Jag var öppen mot biskopen, vilket han var tacksam för. Han sa att det hjälpte honom förstå bättre var jag hade varit och var jag var nu i min relation med Gud. Han talade också kärleksfullt om för mig att det här var första gången han hade haft möjlighet att hjälpa någon som kände samkönad attraktion och bad mig om ursäkt ifall han sa eller gjorde något som förolämpade mig under den här processen.
Jag tackade honom för hans ärlighet och sa: ”Ja, det här är första gången för mig också. Vi får lära oss tillsammans.”
Så började en underbar resa och vänskap!
Snart hade jag en handlingsplan för hur jag skulle bli medlem igen. Jag tog emot de kärleksfulla och eftertänksamma råden med tacksamt hjärta och påbörjade processen.
Illustration Jenna Palacios
Frid i templet
Allteftersom jag följde råden och arbetade flitigt på att komma närmare Kristus fick jag prästadömet och templets välsignelser återställda till mig och jag tackade ja till kallelsen att verka i äldstekvorumet. När jag bad till min himmelske Fader i det heliga templet visade han mig hur mycket han älskar alla sina barn. Jag kände frid och en djup önskan att glädja honom.
Flera månader senare kallades en ny biskop som jag också har utvecklat en kärleksfull vänskap med. Biskop Larry Radford kände till mina omständigheter och uppskattade mitt tjänande i äldstekvorumet där han sa att jag tjänade med kärlek och hängivenhet, inte bara kvorumet utan också – vilket var ännu viktigare – Gud. Hans vänliga ord och uppmuntran hjälpte mig känna att Herren och mina medsyskon var nöjda med mitt tjänande.
Nu tjänar jag trofast som församlingens kamrer.
Insikt om vem jag är
Det är inte alltid lätt att känna dragning till det egna könet och vara aktiv medlem i kyrkan. Men när jag har fullkomlig tro på och tillit till Gud kan jag känna att han stärker mig. Kritiker säger utan tvekan att jag inte är sann mot mig själv eller att jag sviker HBTQ-samhället.
Jag förstår deras frustration och jag har uppenbarligen inte alla svar. Jag kan bara tala av egen erfarenhet. Och den erfarenheten har lärt mig detta: Jag är son till en himmelsk Fader, ett Guds barn. Det är den enda benämning som har någon betydelse för mig. Till följd av det försöker jag att inte låta mig definieras av världens stämplar. Jag är rädd att det skulle begränsa min potential och eviga utveckling.
Satan är oerhört listig. Han vet att han genom att sätta stämplar kan skapa en klyfta mellan oss som samhälle och som kyrka.
Med det perspektivet i åtanke är valen jag gör inte baserade på min samkönade attraktion utan på hur jag kan vara en sann lärjunge till Kristus med min samkönade attraktion. Som Nephi sa:
”O Herre, jag har förtröstat på dig och skall för evigt förtrösta på dig. Jag ska inte sätta min lit till köttslig arm …
Ja, jag vet att Gud ger frikostigt åt den som ber. Ja, min Gud ska ge mig, om jag inte ber orätt. Därför vill jag upplyfta min röst till dig, ja, jag vill ropa till dig, min Gud, min rättfärdighets klippa. Se, min röst ska för evigt uppstiga till dig, min klippa och min evige Gud” (2 Ne. 4:34–35).
Kärlek från mina medsyskon
Under min resa tillbaka har ledare och medsyskon, inklusive aktiva och mindre aktiva HBTQ-medlemmar, visat kärlek och vänskap. Jag hittade en plats där jag kunde blomstra. Bland dem hittade jag de kristuslika attribut som jag alltid hade kopplat till min tro: barmhärtighet, medkänsla, förståelse och, framför allt, kärlek.
I min strävan fram längs stigen med min Frälsare fick jag tröst och frid när jag vände mig till honom med vetskap om att jag inte gick längs stigen ensam. Flera biskopar fanns där vid min sida. Medlemmarna i mitt kvorum. Systrar i församlingen. En ung man i församlingen frågade mig till och med om jag ville ordinera honom till präst. Hans vänliga fråga berörde mig djupt. Han såg mig som en man som bär Guds prästadöme och som kan utöva det prästadömet för att tjäna andra.
De här möjligheterna att tjäna och tillbe tillsammans med mina medsyskon har lyft mig och – tillsammans med välsignelserna jag har fått av Herren – hjälpt mig uppleva den kärlek, förståelse och acceptans som jag behövde.
Frälsaren sa: ”Jag ska inte lämna er faderlösa, jag ska komma till er” (Joh. 14:18). De här orden är sanna! Jag behövde tröst och han kom till mig, i större utsträckning än jag kunde ha anat.