Att välja den trånga och smala stigen framför den breda

Äldste Takashi Wada

i de sjuttios kvorum

Jag hade två stigar framför mig, och jag visste att det bara fanns ett sätt att få veta vilken jag skulle ta.

Illustrationer Chris Ede

Jag växte upp i Nagano i Japan med mina föräldrar. Religion var en del av allt som vi gjorde. Min pappa knäböjde framför det buddistiska altaret varje morgon och kväll. Jag såg inte buddism som en religion – det var vårt sätt att leva. Det skulle ha varit lätt för mig att fortsätta vara buddist under resten av mitt liv, men Gud har bevisat för mig många gånger att den lätta eller populära stigen inte alltid är den bästa.

Skolbok eller helig bok?

Som tonåring funderade jag mycket på min identitet. Jag undrade varför jag fanns här på jorden och vem det var meningen att jag skulle bli. När jag var omkring 13 år gav rektorn i min skola varje elev ett exemplar av Nya testamentet på engelska och japanska, sida vid sida. ”Det är inte i religiöst syfte”, sa han. ”Det är en mycket bra översättning, så jag använder den till att studera engelska.” När jag slog upp den fanns det skriftställehänvisningar för när man känner sig ensam, behöver svar på frågor eller har det svårt. Jag kunde relatera till alla de situationerna!

Jag läste om Jesus Kristus. ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila” (Matt. 11:28). ”Ta [ditt] kors och [följ] mig” (Matt. 16:24). Orden berörde mig fastän jag inte riktigt förstod dem. Jag undrade vem Jesus Kristus är och vad det betyder att ha honom som Frälsare. Jag undrade om jag var den enda som kände en sådan dragning till något som skulle vara en skolbok.

Springa iväg eller stanna och lyssna?

Några år senare träffade jag missionärer för första gången. Mina föräldrar hade varnat mig för unga kristna som gick runt och predikade. När jag var på väg hem stoppades jag av en lång amerikansk missionär med ett vänligt leende. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var rädd att han skulle prata om sin kyrka. Om han hade gjort det skulle jag kanske ha sprungit åt andra hållet! Allt han frågade var hur man hittar till postkontoret. Jag berättade det för honom och gick sedan hem.

Medan jag gick iväg kände jag något. Om jag ser missionärer igen, tänkte jag, ska jag prata med dem.

Det dröjde inte så länge förrän jag sprang på två andra missionärer. Jag var chockad över att Gud hade hört och besvarat bönerna från en pojke som jag – tills jag läste om Joseph Smith. Jag hade läst i Nya testamentet att man alltid ska be, men att Gud uppenbarar sig för en människa? Det kändes både radikalt och rätt. I stället för att springa iväg bestämde jag en tid med dem när de skulle undervisa mig.

Komma med ursäkter eller upptäcka sanningen?

När missionärerna hade undervisat mig i en månad uppmanade de mig att döpas. Jag ville inte tacka nej, men jag var tveksam över att lämna den tradition som mina föräldrar och alla andra omkring mig följde. Jag hade två stigar framför mig, och jag visste att det bara fanns ett sätt att få veta vilken jag skulle ta – jag måste be som Joseph Smith. Jag frågade min himmelske Fader, i Jesu Kristi namn, om det som missionärerna hade undervisat mig om var sant.

Det var min vändpunkt. Efter det visste jag för egen del att det återställda evangeliet är sant. Ingen kunde ta den vetskapen ifrån mig. Jag visste vilken stig jag skulle ta, och inget kunde ändra på det.

Jag hade många frågor när jag var yngre. Jag lärde mig att jag är ett Guds barn, att han älskar mig, att han har en plan för mig och att han vill besvara mina böner. Den vetskapen förändrade hela mitt perspektiv på livet. Jag lärde mig att den jag är och det jag gör har betydelse.

Smälta in eller sticka ut?

Innan jag lärde mig att jag är ett Guds barn ville jag smälta in bland alla andra. Jag var rädd för att sticka ut. Men när jag hade lärt mig att jag är ett Guds barn insåg jag att jag kan sticka ut. Jag kan vara annorlunda.

Genom att be och inse att jag är en Guds son fick jag modet att förklara mina känslor för mina föräldrar, men de förstod inte riktigt. De ansåg att jag var rebellisk och alltför omogen för att fatta beslutet att döpas. De skämdes för att deras son följde den här konstiga religionen i stället för deras traditioner. Jag visste vem jag var och vad jag ville, men jag ville också hedra mina föräldrar och hoppades att de skulle respektera min religion.

Hedra mina föräldrar eller ignorera deras oro?

Jag förklarade min situation för systermissionärerna. De fick en idé – de skulle komma och prata med mina föräldrar så att de kunde känna sig bättre till mods inför den här religionen. Jag sa att jag var rädd att mina föräldrar inte ville prata med dem. Då föreslog en av systrarna att vi skulle fasta tillsammans.

När jag inte åt frukost blev mamma orolig. ”Varför åt du inget?” frågade hon. Jag förklarade att jag fastade, och det gjorde henne ännu oroligare.

”Först går du till den här ingenmanlandsreligionen och nu äter du inte. Jag är orolig för dig. Jag är chockad! Jag ska ringa de där missionärerna.”

Hon ringde faktiskt systrarna, och på något sätt blev de hembjudna till oss på middag!

Det blev mycket trevligt. Missionärerna lärde mina föräldrar psalmen ”Jag är Guds lilla barn” (Psalmer, nr 194) och vi sjöng den tillsammans. Min pappa älskade det. Efter middagen med systrarna var ingen av mina föräldrar oroliga för att jag gick i kyrkan. Och jag kände att jag kunde hedra dem genom att följa evangeliet eftersom det faktiskt omfattar allt som de har lärt mig. Jag tänkte att om jag älskade dem tillräckligt mycket och behandlade dem tillräckligt vänligt så skulle de förstå en dag. Det dröjde 35 år efter mitt dop, men mamma döptes och gick igenom templet för bara några år sedan!

Vetskapen om att jag är ett Guds barn har påverkat många av mina stora beslut i livet. Jag vet också att när vi följer Anden och gör det som vår himmelske Fader ber oss om, även när det känns svårt, så välsignar han oss. Det är alltid det bästa valet.