Budskap från områdets ledare
Hur vi känner och följer Anden – och lär oss vad vi känner
Det var som missionär jag lärde mig hur det är att veta att man verkligen känner den Helige Anden. Det var inte det att jag inte hade känt Anden tidigare, jag hade bara inte vetat att jag kände den. Jag minns att jag fick känslor från den Helige Anden i mitt liv redan innan jag blev medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Anden försökte påverka mig genom känslor som jag förknippade med annan bekant vägledning, som mitt samvete. Även om känslorna liknade varandra förstod jag att känslorna från Anden inte var mitt samvete, men i likhet med samvetet kunde känslorna från Anden vara mycket obestämbara och lätta att åsidosätta när annat pockade på.
Trots allt jag då inte visste om känslor från Anden hade jag börjat lära mig att lita på känslorna när de kom. Jag minns att känslorna hjälpte mig att bestämma mig för att gå med i kyrkan och gav mig energi att tjäna andra, uppmuntran att omvända mig och glädje när jag lärde mig sanning och såg det goda i livet. Dessa känslor försäkrade mig om att Jesu Kristi evangelium gjorde mig lycklig på ett mycket viktigt sätt, och jag ville att det skulle vara en del av mitt och mina närståendes liv.
Eftersom jag inte helt ärligt kunde säga att känslorna kunde liknas vid att hjärtat brann inom mig1 och det inte kändes som om de milda känslorna i mitt hjärta kunde jämföras med de glödande, uttrycksfulla ord jag hörde från många av medlemmarna under faste- och vittnesbördsmötena, drog jag slutsatsen att jag inte hade fått den utlovade övertygelse som skulle komma från himlen. Ju mer jag jämförde mig med andra, desto obetydligare kändes mina upplevelser. Jag var tacksam för att jag hade de här pålitliga, vägledande känslorna, men jag hade inte utvecklat tillförsikten att de här milda känslorna var de utlovade känslorna från den Helige Anden.
Som missionär lärde jag mig dagligen mycket av andra vars liv genomsyrades av Andens vägledning. Det var då som Paulus ord klargjorde det hela. Jag insåg att när Paulus talade om ”Andens frukt”, talade han om den del av Anden som vi upplever. Vi smakar ju trots allt på frukten. Han försökte beskriva hur det kändes när han smakade Andens frukt. Han sa att ”Andens frukt … är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning”.2 Jag kunde inte beskriva hur en frukt smakar med bara ett eller två ord. Samma sak var det med Paulus beskrivning av Andens frukt – han beskrev de olika ”smakerna” han förnam när han kände Herrens Ande. De var smaker som också var en del av mina känslor. Detta gav mig försäkran, insikt och tillförsikt. Om Paulus hade fått vägledning från Anden så hade jag också fått det!
Min upplevelse med Andens frukt kanske hade inslag av andra smaker än upplevelserna som andra hade fått, men i båda fallen var de verkliga. Jag tog inte del av den så att andra kunde njuta av den och smakerna de upplevde var inte till för mig. Vi smakar alla av frukten för vår egen nytta och vägledning.
Sedan den gången har jag försökt uppmuntra och noga följa de här glädjande vägledande känslorna från Anden. De hjälper mig att stanna kvar på livets lyckligare vägar.3 Min erfarenhet visar att när det verkar som om vi nätt och jämt känner tillräckligt för att följa maningen, är nätt och jämnt ändå tillräckligt och vi kan fortfarande välja att följa den!
I vår strävan att få mer gudomlig vägledning i livet kan vi ta till oss president Nelsons uppmuntrande insikt att ”inget öppnar himlarna på riktigt samma sätt som kombinationen av ökad renhet, noggrann lydnad, uppriktigt sökande, att man dagligen mättar sig med Kristi ord i Mormons bok, och regelbunden tid som viks åt tempeltjänst och släktforskning”.4