Sabbat i pandemitider

Liahonas lokalredaktör har återigen tagit hjälp av medlemmarna i Facebookgruppen ”Som systrar i Sion”. Den här gången har de besvarat frågor med utgångspunkt i våra söndagar utan möten i kyrkan. ”Hur har era söndagar förändrats?” och ”Vad gör ni på sabbatsdagen?” var frågor som ställdes. Flera systrar i olika livssituationer har tagit sig tid att besvara dessa frågor.

Nilla Holmin kom kanske med det charmigaste svaret när hon berättar vad hon gör varje söndag: Jag går till kyrkan och säger ”Hej kyrkan!”. Sedan går jag hem igen. Det känns bra, för då kommer jag ihåg var jag hör hemma.

Barbro Palm har suttit i karantän på Gran Canaria tillsammans med sin Håkan. Hon berättar bland annat om hur de tar del av sakramentet och om allt de kan se via nätet. Jag är tacksam för att att vi kan göra så här. Även i dessa märkliga tider finns evangeliet förberett för oss att ta del av.

Astrid Karlsson betonar också hur tacksam hon är för söndagsmöten och annat som finns tillgängligt på nätet. Hon pratar även i telefon med andra som hon vet också är ensamma. Hennes son har kunnat komma och ge henne sakramentet. Det har verkligen blivit en dag helgad åt Herren.

Gunilla Carlsson behöver inte undra vad hon ska göra med sin tid på söndagarna. Hon ägnar sig åt släktforskning.

Många har som Gunilla Girhammar berättat att de naturligtvis saknar kyrkans fysiska möten, men att dessa söndagar ändå varit mycket uppskattade. Det har känts så personligt och privat mellan mig och vår familj och Herren att förnya våra förbund här hemma.

Heidi Brändh berättar om hur sonen Gabriel blev besviken inför deras första söndag utan möten i kyrkan. Det var ju egentligen hans tur att få dela ut ”posten” på Primär. Så nu delar vi ut posten varje vecka. Alla sex familjemedlemmar får minst en uppgift. Leda mötet och musiken, inledningsbön, avslutningsbön, skriftställe, tal och att få dela ut posten. Förra veckan lade vi även till ”veckans bönesvar”. Vi upplever att upplägget där alla får post och är delaktiga gör att alla vill vara med på ett helt annat sätt.

Karin Johansson: För mig som är ensamstående har detta med söndagarna varit jättejobbigt. Jag saknar verkligen gemenskapen med medlemmarna och att kunna besöka kyrkan. Men jag har vant mig vid det nu och tycker att jag har stärkts andligen.

Ann Stigsson: Jag upplever många välsignelser. Tid frigörs, sakramentet i hemmet välsignar oss med en speciell ande som dröjer sig kvar. Utsändningarna når syskon som är sjuka eller av annan anledning inte kommer till kyrkan. Många av dessa uttrycker stor tacksamhet för det. Detta är kanske det som glädjer mig mest.

Kari Sandum: Vi har också hemmakyrka och dricker vattnet ur äggkoppar. Kerstin Karlsson har varit med oss varje söndag. Jag spelar piano, vi sjunger psalmer och vi läser eller lyssnar på något inspirerat budskap.

Margreth Mårdbys svar kretsar också runt betydelsen av sakramentet i hemmet men hon berättar även att deras söndagsskollärare lägger ut diskussionsfrågor på församlingens facebookgrupp runt de skriftställen som finns i veckans ”Kom och följ mig”. Det är så intressant. Vi brukar djupdyka lite och leta upp andra artiklar också. Vi har en så härlig stund bara vi två. Ibland tar det hela dagen.

Ellinor Bengtssons familj är inte så aktiv i kyrkan. Under denna tid har hon kunnat fokusera mer på sin egen familj. Hon känner också att hon hinner studera mer på egen hand. Det är lättare att få min familj att lyssna på budskap från tv:n än att följa med till kyrkan. Jag hoppas att de ska påverkas av Anden i budskapen.

Ulla-Britt Benjaminsson: Jag är tacksam för de söndagsmöten som Malmö stav sänder ut. Jag är ensam, men det känns inte svårt eftersom jag ju får delta i dessa utsända möten.

Pia Wallgren: I vår familj välsignar min man sakramentet och vår tolvåring delar ut det. Det är så fint! Sedan använder vi primärs material för ”Kom och följ mig”. Ritbladet som finns med är perfekt för femåringen som älskar att rita. För det mesta blir det faktiskt så att hela familjen sitter och ritar! Såklart saknar jag att komma till kyrkan, men jag tycker också mycket om att ha hemkyrka.

Harriet Klarin: Vi har på ett nytt och påtagligt sätt känt att hemmet är en helig plats.

Lena Carlsson: Jag är ju inte den som springer ner dörrarna till kyrkan precis, men nuförtiden missar jag inte ett möte.

Lydia Loeskow Söderberg har ensam suttit i karantän i Spanien i sex veckor då inga flyg hem varit möjliga. Men på sabbatsdagarna har jag ändå känt att jag varit i Sion, eftersom jag kunnat FaceTime:a med familjemedlemmar och be tillsammans med dem. Då har vi ju varit ”två eller flera renhjärtade som samlas inför Herren”. Jag hoppas att möjligheten att se utsändningar av möten kommer att finnas kvar även efter pandemin för de syskon som på grund av kronisk sjukdom eller hög ålder inte längre kan ta sig till kyrkan.

Katrin Höglund: Att se vår son och min make knäfalla vid soffbordet och välsigna sakramentet har varit heliga stunder. Även om det inte alltid är lätt att ha kyrka hemma har jag känt vilken helig plats vårt hem är, och jag försöker bekräfta den känslan hos barnen, så att de också ska känna och förstå.

Eva Mattsson: På söndagar står vi upp som vi brukar och klär oss i söndagskläder. Min man förbereder ett litet bord med vita linneservetter för sakramentet. Varje gång vi kommer till uttalandet av sakramentsbönen känns en speciell ande och vi blir rörda av tillfället vi har att uppleva denna gemenskap med Kristus. Vi sjunger psalmerna med hjälp av inspelad musik från kyrkans hemsida. Efter sakramentet ser vi ett utsänt möte eller två tal från generalkonferensen. Resten av söndagen tillbringar vi med läsning, kontakt med släkt och vänner på telefon och facetime. Vi går på promenader och jag har börjat indexera. Vi njuter av lugna söndagar utan stress, och faktum är att tv:n sällan kommer på, för det känns så bra precis som det är.