Modiga förebilder
En vänskapsgåva
Den här berättelsen ägde rum i England kort efter andra världskriget.
Hermann Mössner var nervös när han gick in i kapellet. Han och hans vänner från fånglägret var fortfarande iklädda sina uniformer markerade med bokstäverna ”P.O.W.” Alla visste att de bokstäverna stod för ”prisoner of war” [krigsfånge]. Vad skulle grenens medlemmar tycka? Skulle de se honom som deras fiende?
Kapellet låg i närheten av Leeds i England. Men Hermann kom inte från England. Han kom från Tyskland. Efter att ha tvingats strida i andra världskriget fångades Hermann av brittiska soldater och skickades till ett engelskt fångläger. Det här var första gången på väldigt länge som han var i kyrkan.
Hermann tog ett djupt andetag när han satte sig ner på en av bänkarna. Han kunde se grenspresidenten, George Camm, sitta längst fram. President Camm var Hermanns vän. Att se honom le gjorde att Hermann mådde lite bättre.
Flera månader tidigare besökte president Camm Hermann i lägret när han fick veta att han var den enda medlemmen i kyrkan där. Först kände Hermann sig lite orolig. Skulle president Camm hata honom? Deras länder hade när allt kom omkring stridit mot varandra i kriget.
Men när Hermann och president Camm möttes log bägge och skakade händer. Sedan bad de tillsammans. De sjöng sånger och pratade om evangeliet. De tog till och med sakramentet tillsammans.
”Jag älskar dig, min broder”, sa Hermann när president Camm behövde åka därifrån. Han såg tårar i president Camms ögon när han vinkade adjö.
Efter det besökte president Camm Hermann varje lördag. Under resten av veckan gjorde Hermann sitt bästa för att efterleva evangeliet. Han bar sitt vittnesbörd för de andra fångarna medan de arbetade på åkrarna. Han besvarade deras frågor medan de snidde i trä efter en lång arbetsdag. Ibland bad han med dem.
”Du, Hermann”, hade en av fångarna sagt en kväll. ”Får jag vara med dig och Mr. Camm på lördag?”
Hermann tittade upp från träbiten han täljde i. Han log. ”Självklart!”
”Får jag också?” frågade en annan fånge.
Hermann och president Camm var väldigt glada över att få undervisa fler av fångarna. Snart ville några av dem till och med döpas!
Och nu, när Hermann såg sig om i kapellet på de familjer som väntade på att kyrkan skulle börja, kände han frid. Några medlemmar kände sig nervösa i Hermanns närhet till att börja med. Men snart litade alla på honom. De andra fångarna som ville lära sig mer om evangeliet fick tillstånd att lämna lägret för att komma till kyrkan med Hermann på söndagar. Senare kallades Hermann också som söndagsskolans president i grenen.
Tiden gick och julen kom närmare. Hermann ville göra något för att tacka medlemmarna som hade varit så vänliga mot honom. Då fick han en idé! Det var nästan dags för grenens julfest. Hermann samlade på sig fler träbitar och började tälja. En efter en förvandlade han träbitarna till små bilar, elefanter, plan, tåg och hästar.
Slutligen var dagen inne för festen. Alla åt mat och sjöng julsånger tillsammans. Hermann och hans vänner från lägret sjöng julsånger på tyska.
Sedan drog Hermann fram en stor säck. I den var det 40 träleksaker! Hermann gav en till varje primärbarn. Det var en jul som de aldrig skulle glömma. ●