Bönens kraft i ett fängelse
Jag ska alltid komma ihåg den här julaftonen.
Illustration Phil Art
Jag satt i federalt fängelse i fyra och ett halvt år för fastighetsbedrägeri. De flesta av kvinnorna där var tysta och respektfulla. Sedan flyttade tio kvinnor in i cellen mitt emot min.
De stannade uppe sent på kvällen och skrattade och lyssnade på hög musik. De verkade inte bry sig om hur deras beteende påverkade andra. Mina rumskamrater bad mig att prata med dem, men sådana här samtal går vanligtvis inte så bra i ett fängelse. I stället bad jag för dessa kvinnor, att de skulle ändra sitt beteende och att det skulle bli lugnt igen, men det blev bara värre.
En kväll när jag bad insåg jag att jag inte hade ansträngt mig för att lära känna mina grannar. Nästa dag gick jag till deras cell och pratade med dem. De visade mig bilder av sina familjer och närstående. De bad om ursäkt för att de hade varit så högljudda. Från den stunden vinkade de och verkade glada när de såg mig.
Några veckor innan jul bjöd de in mig att äta middag med dem på julafton. Vi planerade också att berätta om andliga upplevelser som vi hade haft för varandra. På julaftonen samlades vi och satte upp några pappersdekorationer. Vi hade ingen julgran men alla kände en fridfull ande. Efter vår enkla middag bestående av tonfisk och chips berättade vi om våra upplevelser. Alla hade olika religiösa bakgrunder och varje berättelse var unik, men våra hjärtan var förenade och Anden var där.
April berättade att hennes mamma dog av en överdos när April var 14. Hon bodde på gatan och födde ett barn som hon adopterade bort när hon var 15. Hon kämpade med ett eget drogmissbruk, började sälja droger och hamnade så småningom i fängelse.
”En dag undrade jag varför jag ens levde”, sa April. ”Det skulle inte ha gjort någon skillnad om jag dog. Ingen visste att jag satt i fängelse. Ingen skulle ens märka om jag var borta.” Sedan bad hon och frågade Gud om han visste vem hon var.
Veckan därpå gav en kurator i fängelset henne ett brev från flickan hon hade adopterat bort.
”Gud måste ha koll på dig”, sa kuratorn.
”Jag skriver till min dotter nu och hon har besökt mig en gång”, sa April. ”Jag vet inte mycket om religion, men jag vet att Gud bryr sig om mig, för han besvarade min bön.”
När April hade berättat om sitt liv satt vi alla tysta med tårar i våra ögon.
När jag satt i fängelse utgöt jag mitt hjärta i bön och bad vår himmelske Fader att vaka över och beskydda min familj. Men när jag bad för mina grannar i fängelset började jag inse deras gudomliga potential och kunde tydligare känna vår Frälsares kärlek och barmhärtighet.
Den julaftonen i fängelset var vacker.