Varför vi behöver Jesus Kristus
Äldste D. Todd Christofferson
i de tolv apostlarnas kvorum
”A Message at Christmas”, från ett tal under ett andligt möte vid Brigham Young University den 12 december 2017.
Sänk ljudet den här julen och reflektera över det under och majestät som är Guds Son.
Herdarnas tillbedjan av Michelangelo Merisi da Caravaggio, Bridgeman Images
Jag är tacksam för att december förutom julen också medför ett tillfälle att begrunda profeten Joseph Smiths liv och bedrifter, eftersom hans födelsedag är den 23 december. Det är svårt att till fullo uppskatta det han har uppnått som ett redskap i Herrens händer i en miljö med ständigt motstånd, förföljelse och utmaningar.
I kommande dagar kommer vi att få se profeten Joseph Smith ärad som den värdige ledaren för denna stora och sista tidsutdelning – den tidsutdelning som kommer att ha framgång trots att alla andra tidsutdelningar har slutat i avfall. Jag tror inte att någon i den här tidshushållningen har lärt sig frukta Gud och inte människor bättre än profeten (se L&F 3:7–8). Herren krävde mycket svåra saker av Joseph. Han gjorde dem och vi är alla förmånstagare.
Översättningen och publiceringen av Mormons bok var en oerhörd prestation, en som lägger grunden till den framgång Herrens verk har i denna sista tidsutdelning. Genom Mormons bok och sina syner och uppenbarelser har Joseph uppenbarat Jesus Kristus i hans sanna roll som Guds enfödde Son och mänsklighetens Återlösare.
Den här högtiden minns vi särskilt vår profets personliga relation till Frälsaren och ”det allra sista vittnesbördet som [han gav] om [Kristus]: Att han lever!” (L&F 76:22.) Josephs vittnesbörd om den levande Kristus påminner mig om det president Gordon B. Hinckley (1910–2008) sa en gång: ”Det skulle inte finnas någon jul om det inte hade funnits någon påsk. Jesusbarnet från Betlehem skulle bara vara ännu ett barn om det inte vore för att han var Getsemanes och Golgatas återlösande Kristus, och för uppståndelsens triumferande faktum.”1
Varför behöver vi Jesus Kristus?
För ett tag sedan frågade en person som har varit medlem i kyrkan i många år: ”Varför behöver jag Jesus Kristus? Jag håller buden och jag är en bra person. Varför behöver jag en Frälsare?” Jag måste säga att den här medlemmens oförmåga att förstå den mest grundläggande delen av vår lära, grundelementet i frälsningsplanen, gjorde mig oerhört förvånad.
”Till att börja med”, svarade jag, ”så har vi den lilla detaljen som kallas död. Jag utgår från att du inte vill att din död ska vara ett slutgiltigt tillstånd och utan Jesus Kristus skulle det inte finnas någon uppståndelse.”
Jag pratade om andra saker, som behovet av förlåtelse och rening som även de bästa människor har och som endast är möjligt genom Frälsarens försonande nåd.
Å andra sidan, om man tar frågan ur en annan synvinkel så skulle den kunna lyda: ”Kan inte Gud göra som han vill och frälsa oss bara för att han älskar oss, utan att vi behöver en Frälsare?” Om man uttrycker sig på det här sättet så skulle en hel del av dagens människor dela den frågeställningen. De tror på Gud och en efterjordisk tillvaro men antar att eftersom Gud älskar oss så spelar det ingen roll vad vi gör eller inte gör, för han kommer att lösa det.
Den här filosofin har gamla rötter. Ett exempel är Nehor som ”betygade … för folket att hela människosläktet skulle bli frälst på den yttersta dagen och att de inte behövde frukta eller bäva, utan de kunde upplyfta sina huvuden och fröjda sig, för Herren hade skapat alla människor och hade även återlöst alla människor, och till sist skulle alla människor få evigt liv” (Alma 1:4).
I Nehors lära känner vi igen den inställning som Lucifer, ”morgonrodnadens son”, säkerligen den sorgligaste figuren av alla, hade till frälsningen (Jes. 14:12; se även L&F 76:25–27). Som Gud en gång förklarade är Lucifer ”densamme som var från begynnelsen, och som kom inför mig och sa: ’Se, här är jag, sänd mig. Jag ska vara din son, och jag ska återlösa hela människosläktet så att inte en enda själ ska gå förlorad, och jag ska förvisso göra det, ge mig därför din ära.’
Men se, min älskade Son, som var min Älskade och Utvalde från begynnelsen, sa till mig: ’Fader, ske din vilja, och äran vare din för evigt’” (Mose 4:1–2).
Detta handlade inte endast om att Jesus understödde Faderns plan och att Lucifer föreslog en lätt modifiering. Lucifers förslag skulle ha förstört planen genom att ta bort vår möjlighet att handla självständigt. Lucifers plan grundades på tvång vilket skulle ha förvandlat alla Guds söner och döttrar – oss alla – till hans marionetter. Som Fadern sammanfattar det:
”Och eftersom denne Satan nu gjorde uppror mot mig och försökte omintetgöra människans handlingsfrihet som jag, Herren Gud, hade gett henne, och även ville att jag skulle ge honom min egen makt, lät jag nedstörta honom genom min Enföddes makt.
Och han blev Satan, ja, djävulen, alla lögners fader, för att bedra och förblinda människorna och leda dem som fångar enligt sin vilja, ja, alla som inte vill hörsamma min röst” (Mose 4:3–4; betoning tillagd).
Att göra det på Faderns sätt ger oss i jämförelse en väsentlig jordisk upplevelse. Med ”jordisk upplevelse” menar jag att välja vår inriktning, ”[smaka] det bittra så att [vi] kan värdesätta det goda” (Mose 6:55); lära oss, omvända oss och växa, bli varelser som kan verka på egen hand i stället för att bara ”påverkas” (2 Ne. 2:13); och slutligen övervinna ondska och visa vår önskan och förmåga att leva efter en celestial lag.
Detta kräver kunskap om gott och ont för vår del med förmågan och möjligheten att välja mellan dessa två. Och det kräver ansvarighet för utförda val – annars är de egentligen inte val. Val kräver å sin sida lagar eller förutsägbara resultat. Vi måste – genom en särskild handling eller val – kunna orsaka ett särskilt resultat eller utfall och med det motsatta valet orsaka motsatt resultat. Om gärningar inte har fasta konsekvenser så har man ingen kontroll över resultaten, och valfrihet är meningslös.
Den ene efter den andre, av Walter Rane
Lag och rättvisa
Alma använde rättvisa som en synonym för lag när han sa: ”Nu kan inte rättvisans verk [alltså lagen] omintetgöras. Om så skedde skulle Gud upphöra att vara Gud” (Alma 42:13). Det är hans perfekta förståelse för och användning av lagen – eller med andra ord hans rättvisa – som ger Gud hans kraft. Vi behöver Guds rättvisa, ett system bestående av fastställda och oföränderliga lagar som han själv följer och använder så att vi kan ha och utöva handlingsfrihet.2 Denna rättvisa är grunden för vår handlingsfrihet och vår enda väg till fullkomlig lycka.
Herren säger till oss: ”Det som styrs genom lag upprätthålls också genom lag och fulländas och heliggörs genom den” (L&F 88:34). Men vi måste erkänna att ingen av oss alltid och hängivet ”styrs genom lag”. Och vi kan verkligen inte räkna med lagen eller rättvisans förmåga att upprätthålla och fullända oss när vi har brutit mot lagen (se 2 Ne. 2:5). Så vår himmelske Fader, i sin rättvisa och även motiverad av kärlek, skapade barmhärtighet. Han gjorde det genom att ge sin enfödde Son som försoningsoffer för våra synder, en varelse som genom sin försoning kunde tillfredsställa rättvisan för oss, rättfärdiga oss inför lagen så att den än en gång kunde upprätthålla och stödja oss, inte döma oss. Alma förklarar:
”Och nu kunde barmhärtighetens plan inte genomföras om inte en försoning ägde rum. Därför sonar Gud själv världens synder för att genomföra barmhärtighetens plan och tillfredsställa rättvisans krav, så att Gud kan vara en fullkomlig och rättvis Gud och även en barmhärtig Gud. …
Men en lag är given, och ett straff [eller konsekvens] är bestämt och omvändelse förunnad, vilken omvändelse barmhärtigheten kräver. Annars gör rättvisan anspråk på människan och tillämpar lagen, och lagen tilldelar straffet. Om så inte vore skulle rättvisans verk omintetgöras, och Gud skulle upphöra att vara Gud.
Men Gud upphör inte att vara Gud, och barmhärtigheten gör anspråk på den ångerfulle. Och barmhärtigheten kommer till följd av försoningen” (Alma 42:15, 22–23).
Den ångerfulle är självklart de som tar sitt ansvar och accepterar hans barmhärtighet genom omvändelse.3 Eller, med andra ord, omvändelse är vad vi gör för att kunna göra anspråk på den nåderika förlåtelsens gåva som en rättvis Fader i himlen kan erbjuda oss tack vare att hans Son försonade för våra synder.
Kristus ber i Getsemane trädgård, av Hermann Clementz
Jesu Kristi försoning
Tack vare Jesu Kristi försoning kan vi hämta oss från dåliga beslut. Tack vare Jesu Kristi försoning är den påverkan andras synder och misstag och all annan orättvisa har på oss återställd. För att göras hela och bli heliggjorda behöver vi en Frälsare. Så svaret på frågan är: ”Nej, Gud kan inte göra precis som han vill för att rädda en person. Han kan inte vara godtycklig och samtidigt rättvis. Och om han inte är rättvis är han inte Gud. Därför måste frälsning och upphöjelse uppnås på ett sätt som upprätthåller och efterlever oföränderlig lag och rättvisa. Och Gud vare tack, han har upprätthållit rättvisan genom att ge oss en Frälsare.”
Kom ihåg att Lucifer inte erbjöd sig att vara vår frälsare i det stora förjordiska rådet. Han hade inget intresse av att lida eller dö eller att utgjuta sitt blod för vår skull. Han ville inte förkroppsliga rättvisan utan ville bestämma godtyckligt.4 Det är min åsikt att när Lucifer sa ”ge mig därför din ära” (Mose 4:1) till Fadern sa han egentligen ”ge mig rätten att regera” med avsikten att utöva den makten enligt sin egen vilja. Lagen skulle bli det han sa närhelst han sa det. På det sättet skulle ingen kunna ha förmågan att handla oberoende. Lucifer skulle vara oöverträffad och ingen annan skulle kunna utvecklas.
Jesus förstod å andra sidan att både oföränderlig rättvisa och barmhärtighet skulle krävas för att hans bröder och systrar skulle kunna gå framåt. Tillsammans med Fadern sökte han inte att tvinga eller dominera oss utan att befria och upplyfta oss så att vi skulle vara ”över allt” och ”[ha] all makt” med Fadern (L&F 132:20).
Vi borde glädjas över att denne förstfödde Son i anden var villig att bli den enfödde Sonen i köttet, att lida ofattbart och dö vanhedrande för att återlösa oss. Han förenar rättvisa och barmhärtighet på ett perfekt sätt. Han räddar oss från – inte i utan från – våra synder (se Hel. 5:10–11; se också Matt. 1:21).
Och han räddar oss också från fallet, från andlig och fysisk död. Han öppnar dörren till odödlighet och evigt liv. Det är omöjligt att mäta djupet av hans kärlek. ”Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig. …
Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” (Jes. 53:4–5).
Tillbedjan av Jesusbarnet, av Matthias Stomer, Bridgeman Images
Ära ske Gud
När julen närmar sig inser jag att vissa kan känna oro och kanske rädsla inför framtiden. Det kan finnas mycket ”ljud” i ditt liv, mer eller mindre ständig uppkoppling på nätet utan pauser, utan tid för tystnad, reflektion och tankar, utan tid att se inåt och urskilja var du befinner dig och vart du borde vara på väg. Du kanske påverkas av orealistiska förväntningar såsom ”perfektion borde uppnås direkt” eller ”oavbruten glädje och framgång borde vara standard i livet”.
Jag hoppas att du kan lägga dessa missuppfattningar åt sidan, sänka ”ljudet” och ta dig lite tid den här julen, åtminstone en timme – kanske mer – att begrunda ”det förunderliga och majestätiska hos denne Guds Son.”5 Låt det bli en timme av försäkran och förnyelse för dig.
En annan jul skrev jag följande budskap:
”När vi talar om Jesu Kristi födelse bör vi också tänka på det som skulle följa. Hans födelse var av oändlig betydelse på grund av det han skulle uppleva och genomlida för att veta hur han skulle bistå oss, vilket allt kulminerade i hans korsfästelse och uppståndelse (se Alma 7:11–12). …
[Men jag tror också] det är lämpligt vid den här tiden på året att bara tänka på det lilla barnet i krubban. Låt dig inte överväldigas av det tillkommande. … Ta en stilla, fridfull stund till att begrunda början av hans liv – kulminationen av himmelska profetior men den jordiska begynnelsen för honom.
Ta dig tid att koppla av, vara stilla och föreställa dig det här lilla barnet. Var inte alltför orolig över vad som [kan] hända i hans eller ditt liv. Ta i stället ett stilla ögonblick att begrunda det kanske mest fridfulla ögonblicket i världshistorien då hela himlen fröjdade sig med budskapet: ’Ära åt Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar’ (Luk. 2:14).”6