Jultraditionens välsignelse
Författaren bor i Utah, USA.
Inget kändes speciellt med att fira jul i ett nytt hus, men en prästadömsvälsignelse förändrade allting.
Illustration av Tracy Walker
Jag var 14 år när jag upplevde min första jul utan snö. Min familj hade precis flyttat från bergen i Utah till Texas, USA. För mig kändes Texas alldeles för platt och hett. Det var svårt att känna julens anda när jag inte hade några vänner i min nya skola och särskilt eftersom det inte fanns någon snö på marken. Det kändes som att jag inte passade in någonstans, så jag var ofta ensam och ledsen.
Julen var bara en vecka bort och trots att jag var dyster litade jag på att vår familjs jultraditioner skulle göra mig gladare. De roliga saker min familj hade gjort tillsammans under tidigare år fick mig alltid att bli glad. Traditioner var en stor del av vårt julfirande, så jag trodde inte att jag behövde oroa mig för det. De kallades traditioner av en anledning, så jag visste att vi behövde hålla fast vid dem.
Att hålla julens anda levande
Dagarna innan jul segade sig fram. Vi hade inte gjort något tillsammans än för att fira som familj, så jag kände mig rätt nedslagen. När julafton äntligen kom väntade jag hela dagen på att något skulle hända – vad som helst som sa att våra älskade familjetraditioner skulle fortsätta i vårt nya hem. Jag är säker på att jag skulle ha kunnat sätta igång dessa dyrbara traditioner på egen hand, men jag ville inte. På sätt och vis väntade jag på ett tecken att julens anda fortfarande var levande.
Dag blev till kväll och jag blev mer och mer upprörd. Tårar vällde upp i mina ögon när min familj samlades för att be kvällsbön. Hela huset kändes kallt och tomt trots att alla bodde där. Plötsligt bröt pappa tystnaden med en fråga.
”Skulle någon vilja ha en prästadömsvälsignelse?”
Mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag hade oroat mig så mycket över om vi skulle sätta upp julbelysningen eller baka julkakor att jag hade glömt en väldigt speciell tradition som vi hade varje julafton – alla fick en prästadömsvälsignelse. Att få en prästadömsvälsignelse av pappa hade alltid gett mig så mycket frid, men alla i familjen tyckte inte om att få en. Ibland brukade mina syskon eller mamma säga att de inte behövde någon. Jag ville inte börja hoppas igen om alla andra skulle säga nej.
Men den här gången var det annorlunda. Mamma ställde sig upp och satte sig på stolen som pappa hade tagit fram åt oss.
”Jag skulle vilja ha en”, sa hon lågt.
Alla blev väldigt överraskade, men pappa tvekade inte. Han lade händerna på mammas huvud och började prata. Jag kunde känna hur lyhörd pappa var för mammas känslor och personliga svårigheter. Han talade trösterika och fridfulla ord till henne nu när allt hade förändrats.
Jag kände plötsligt en brinnande känsla i bröstet – nästan som om någon hade tänt en tändsticka inom mig. Jag visste att det jag kände var den Helige Anden trots att den där brinnande känslan i bröstet inte var hur Anden vanligen berörde mig. Det var som om min himmelske Fader talade direkt till mig och det var inte ens min egen prästadömsvälsignelse!
När pappa tyst sa ”amen” och jag öppnade mina tårfyllda ögon insåg jag att hela familjen grät. Vi hade alla hört Anden säga på ett milt och kärleksfullt sätt att allt skulle bli okej. Mamma och pappa kramades och det kändes som att det mörker som hade hängt över mig så länge äntligen släppte igenom ljuset.
Alla fick välsignelser, jag också. I min välsignelse försäkrade Herren att han alltid är medveten om mig och vill att jag ska vara lycklig. Det fick mig att känna frid och värme, något jag inte hade känt sedan jag flyttade till Texas.
Prästadömets kraft är verklig
Vi kanske inte höll varje tradition det året, men vi kom alltid ihåg hur det kändes att bevittna Guds kraft flöda genom pappas prästadömsvälsignelse. Jag kommer alltid att minnas hur min nedstämdhet blev till frid och glädje. Jag lärde mig också något viktigt om prästadömets kraft. När allt omkring dig känns fel kan en prästadömsvälsignelse påminna dig om Herrens vakande och kärleksfulla närvaro i ditt liv.