Kallad på mission till skandinaviska Amerika Om husaren Bengt P. Wolff (1832–1888)
Mellan åren 1845–1930 emigrerade 1 250 000 svenskar, 850 000 norrmän och 309 000 danskar till Nordamerika. Många skandinaver flockades till de bördiga och skogrika områdena i det som i dag är delstaten Minnesota i USA. 1850 uppskattas Minnesota ha haft 4000 invånare – följande år hade befolkningen ökat till 100 000 och i folkräkningen år 1857 bodde 150 037 personer i området. 1858 inträdde delstaten Minnesota i den amerikanska unionen.
Området var på intet sätt okänt för kyrkans ledare eller medlemmar. Under 1840-talet sändes hundratals bröder till Minnesota för att hugga och såga timmer. Sedan flottades det den långa vägen på Mississippifloden ända till byggnationen av templet i Nauvoo i Illinois, vilket stod klart år 1846. Minneapolis Minnesota stav har publicerat en mycket intressant och läsvärd historik över sin stavs historia och utveckling. (Se: Minnesota Mormons: A History of the Minneapolis Minnesota Stake, skriven av Fayone B. Willes, 1990)
En av de allra första att kallas som missionär med specifik uppgift att missionera i Minnesota bland skandinaverna var Bengt P. Wolff. Han var född i Billinge i Skåne år 1832, som den yngste av fyra söner till husaren Pehr Pehrsson Wolff (1783–1858) och hans hustru Bengta Persdotter (1771–1828). Liksom sin far hade gjort tog Bengt värvning i de beridna trupperna och tjänstgjorde där som husar. Men evangeliet skulle komma att korsa hans väg och den 26 juli 1862 lät Bengt döpa sig i Malmö gren i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Han emigrerade två år senare, 1864. I Amerika kallade han sig för Wulff, Woolfenstein eller Wulffenstein. Strax efter framkomsten till Saltsjödalen 1865 kallades han av apostel Ezra T. Benson att leda Logans femte församling i Utah. I församlingen hade han många svenska och danska vänner. Viktiga projekt för församlingens medlemmar var att gräva bevattningskanaler och bygga bostäder. Efter nio år som församlingens ledare flyttade Bengt 1874 tillsammans med sin familj till St. George i södra Utah, bara för att följande år, per telegram, kallas till en heltidsmission i Minnesota. Han ordnade sina affärer och två veckor senare reste han till Salt Lake City, där han blev avskild av aposteln Orson Pratt.
Det var mycket enklare att resa till och från Utah år 1875 än det hade varit att komma vandrande över prärien 1864. Genom att järnvägen som förband västra och östra delarna av den stora amerikanska kontinenten blivit färdig och invigd 1869, kunde nu äldste Wulffenstein åka tåg till sin mission. Han var 43 år gammal. Vid den här tiden fanns inget missionskontor eller något av den organisation som dagens missionärer är en del av. De få tillhörigheterna han hade rymdes i en enkel väska. Inte mycket pengar i börsen, och kost och logi fick han förlita sig på att få från vänliga människor utefter vägen. Transporter skedde till fots. Han var ändå väldigt framgångsrik i sitt tjänande. Han organiserade bland annat Minnesotas första församling och flera därefter. Hans tillvägagångssätt var enkelt. När han kom till en ny plats förhörde han sig om där fanns några medlemmar i kyrkan. När han hade lokaliserat dessa och presenterat sig hade han tagit för vana att sedan be att få låna ortens skola, vilken förutom som skola fungerade som allmän samlingslokal och kyrka. Där höll han sedan ett allmänt möte. Vid ett tillfälle rapporterar han att han hållit 54 möten sedan han senast skrivit. Han höll regelbunden brevkontakt med apostel Orson Pratt och med tidningen Deseret News. Ett annat sätt att få kontakt med medlemmar i samhällen utan organiserad församling var att annonsera i lokalpressen.
Ibland besökte han också andra kyrkors möten och det hände att han blev ombedd att tala till de församlade. Trots denna vänlighet var det inte alltid som människor i hans omgivning uppskattade hans tjänande eller evangeliet som han predikade. Livet som missionär bland skandinaverna i Minnesota 1875–1877 hade många likheter med att vara missionär i Skåne på 1850-talet.
Eftersom äldste Bengt P. Wulffenstein förutom engelska pratade svenska, danska och något tyska kunde han effektivt kommunicera budskapet om evangeliet till sina undersökare och kyrkans medlemmar i Minnesota. Erfarenheterna av äldster med kunskaper i sina hemländers språk ledde kyrkans ledare att på 1880-talet uppmana medlemmarna att lära det uppväxande släktet sina fäders språk, så att de kunde vara effektiva missionärer.
Efter avslutad mission återvände Bengt P. Wulffenstein till sitt hem i St. George där han avled 1888. Innan dess tjänade han i templet och såg till att utföra tempelarbete för de närmaste generationerna i sin egen familj och släkt.