Att hitta hem
Tänk att en knackning på vår dörr en råkall februaridag kunde förändra våra liv. Den tanken hade jag inte ens varit i närheten av någon gång tidigare. Alla vet ju att dörrknackande människor försöker pracka på en något man inte behöver eller vill ha. Det må vara kakor, strumpor, tidningar, säkerhetsalarm eller en måhända en tro som erbjuds, och så gott som alltid blir svaret ett vänligt, men bestämt ”nej, tack”.
De som erbjuder mig en tro på ett himmelrike där i dörrhålet, bara jag lyder och underkastar mig värderingar och regler som på olika sätt står i strid mot det jag själv värdesätter – de är de som är mest ihärdiga. Men här stod nu två unga män och förmedlade något helt annat. De frös och fick komma in, men bara precis innanför dörren. Mest för att inte katten skulle kunna smita ut. Jag kan väl lyssna artigt en stund, tänkte jag, men slogs av ödmjukheten i deras framtoning. Eftersom dottern inte var hemma och jag visste att också hon uppskattar diskussioner om livet, våra värderingar och vår tro, bad jag de unga männen att återkomma nästkommande dag. De återkom nästa dag, om möjligt än mer ödmjuka och trevliga än dagen före.
Nu var också dottern hemma och hon hade beslutat sig för att ställa många frågor. En del kunde uppfattas vara provokativa, men de som känner min dotter vet att de är uppriktiga och ärliga utan baktanke. Hon är född nyfiken.
Och som dessa pojkar fick svara! Och varje fråga landade i en respektfull vilja att kunna tjäna. Inga baktankar, inga krav, ingen domedagshets. Det visade sig snarare att det de berättade om rimmade alltmer med våra egna värdegrunder. De värdegrunder jag fått med mig sedan barndomen om alla människors lika värde är djupt rotade i mig. Jag har också alltid burit med mig min barnatro och läser aftonbönen varje kväll, går i kyrkan ibland, har vänner som arbetar inom Svenska kyrkan. Min andlighet har jag aldrig ifrågasatt. Däremot har jag känt mig något vilsen i utbudet. Jag har mest varit på det klara med var jag inte är. Möjligtvis nuddat vid tanken att jag kan vara lite av varje. Det kunde väl räcka så?! Måste man kategoriseras?
Samtalet med missionärerna var avslappnat och fyllt av glädje. Det gav mersmak och vi bestämde oss för att ses igen. Och igen. Och igen.
Så blev det vår och vi slogs av denna förödande pandemi, vilket gav oss möjligheten att tänka annorlunda och finna nya sätt att mötas på. Videomöten eller att ses utomhus fungerade fint. Dottern och jag insjuknade i covid-19 och blev liggande i några veckor. Ständigt i kontakt med missionärerna ändå.
På något oförklarligt vis så blev det som så att denna pandemi med dess begränsningar och restriktioner gav åtminstone oss en möjlighet att stanna upp och känna efter lite. Rent existentiellt alltså. Vår himmelske Fader kändes närmare oss än någonsin. Genom våra lektioner med missionärerna lärde vi oss så mycket. Vi hade gränslöst med frågor och de tog sig tid att hitta svaren. Fantastiska och lärorika diskussioner förde oss allt närmare något odefinierbart som bara kändes fint. Helt nytt för oss. Och så mycket vi har skrattat och gråtit tillsammans. Mest skrattat. Varje möte har lämnat oss i en känsla av glädje och tacksamhet.
Det har liksom alltid varit vi två. Dottern och jag. Vi har prövats svårt på olika sätt genom åren och aldrig haft någon att finna tröst, styrka och trygghet hos. Den fann vi hos varandra, vilket har gjort oss fantastiskt nära på så många vis.
Andliga kan vi väl kalla det vi var. Inte aktivt sökande, men sökande ändå. Jag har dessutom alltid älskat kyrkorummet. Alla dessa otroligt vackra medeltidskyrkor vi har i vårt vackra land – men också nyare kyrkorum för all del. Känslan att bokstavligt talat gå in i stillheten då man träder in i ett kyrkorum, oavsett när eller hur det uppfördes, är påtaglig och berörande. Men att bara gå in i kyrkorummet har inte varit tillräckligt på något vis.
Dessa lektioner med missionärerna blev (och är fortfarande) mer som själfulla samtal om livet. Eftersom jag upplevt många svårigheter i livet – själsligt såväl som kroppsligt – känner jag en stor och djup tacksamhet för livet i stort. Jag har lärt mig att inte ta något för givet. Känner mig ödmjuk över allt vår himmelske Fader ger oss varje dag, varje stund.
Jag har aldrig riktigt förstått de människor som inte tror på Gud för att de inte kan ”se” honom. Alltså, de vill se den skäggiga farbrodern sittandes på ett moln … typ. Han finns ju överallt! I det minsta lilla såväl som i det mäktiga stora. I varje situation och i allt jag ser, tänker och känner närvarar han. I varje växt som ger oss liv och syre, i regnet som skänker oss liv, i solen som får allt att växa, i en medmänniskas godhet och leende, i vänners hjälpsamhet och i familjens gemenskap. Överallt. Alltid.
Så planerades vårt dop. Vi fick veta att vi var redo. Kände jag mig redo? Tveksamt, som den kontrollfreak jag är. Men vi kör, tänkte jag.
När vi kom till kyrkan upplevde vi en obeskrivlig glädje. En otrolig förväntan. Människor vi aldrig tidigare mött. Några hade vi hört talas om tidigare men de flesta var nya själar att lära känna och de var där för vår skull. Helt otroligt och överväldigande. Och våra högt älskade och uppskattade missionärer var givetvis där. Inte bara de nuvarande, utan även några från tidigare. Flera missionärer har passerat sedan den första dörrknackningen och alla är de för evigt en del av vårt liv. De hade ordnat allt och vi var i sanning överväldigade.
Denna glädje, all denna kärlek och innerliga godhet vi översköljdes av. Varenda tanke om vilsenhet, osäkerhet – varenda känsla av att inte höra till, att vara ensamma – försvann genom dopet in i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Äntligen var vi en del av en stor familj. Tacksamheten är oändlig. Äntligen hade vi hittat hem.