Budskap från områdets ledare
Tecknet på en sann troende
Aposteln Paulus tillbringade över tre år bland de heliga i Efesos. Under den tiden upplevde efesierna underverk, helbrägdagörelser och andra häpnadsväckande händelser. Som Paulus vittnade: ”Ordet [fick] framgång … och visade sin styrka.”1
Men Paulus predikningar och manifestationerna av Guds makt orsakade en viss uppståndelse bland de icke troende, till den grad att han tvingades lämna Efesos. Han färdades från plats till plats för att predika, men innan han återvände till Jerusalem kände han att han behövde undervisa och varna sina vänner ännu en gång. Han kunde inte återvända till Efesos, så han sände efter kyrkans äldster där. Han påminde dem om att han hade ägnat all sin tid i Efesos åt att undervisa om det som är ”till nytta” – ”omvändelsen till Gud och tron på vår Herre Jesus”2 – och sedan uppmanade han dem att ”ge akt på er själva och hela hjorden, för när jag lämnat er ska rovlystna vargar tränga in bland er, och de kommer inte att skona hjorden.”3 Han tillade att dessa ”rovlystna vargar” skulle ”förvränga sanningen” och på så sätt ”dra över lärjungarna på sin sida”.4
När han anlände till Jerusalem arresterades han och fördes till Rom. Paulus ägnade sig åt att predika det sanna evangeliet även som fånge i Rom, med vetskapen att hans liv snart var till ända, och han kände ett brådskande behov av att skriva till kyrkans medlemmar i Efesos.
När Paulus hade varit där hade han först lagt ”händerna på dem” och då ”kom den helige Ande över dem”.5
När Paulus skriver sina avslutande, undervisande ord till sina älskade vänner och medtjänare i Efesos börjar han med att berömma dem för ”[deras] tro på Herren Jesus, och … kärlek till alla de heliga”.6 Han säger vidare att även om de tidigare hade varit ”döda genom … överträdelser och synder” och ”av naturen [varit] … vredens barn” hade de nu blivit ”levande med Kristus”.7
Paulus jämför fientligheten som kyrkans medlemmar i Efesos kände mot varandra innan de omvände sig, utövade tro och tog emot den Helige Anden med hur de nu var ”medborgare med de heliga och medlemmar i Guds familj … genom Anden”.8
Han uttrycker sedan sitt hjärtas önskningar när han säger: ”Därför böjer jag mina knän inför Fadern och ber att han ska ge er kraft att bli rotade och grundade i kärleken och lära känna Kristi kärlek. … Så ska ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet.”9
För att hjälpa de heliga att bli uppfyllda av den Guds fullhet som Paulus just nämnde framlägger han en detaljerad lista över beteenden som försäkrar att dessa goda män och kvinnor inte ”bedrövar Guds helige Ande”10.
Han säger till dem: ”Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och förolämpningar och all annan ondska [och ont tal]. Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, så som Gud i Kristus har förlåtit er.”11
Paulus var medveten om sina vänners godhet som manifesterats genom att de omvänt sig och haft tro och varit värdiga den Helige Andens manifestationer, men han varnade dem för ordets potentiellt destruktiva makt, både de ord som uttalas av rovlystna vargar utanför hjorden och de ondskefulla ord som uttalas av människor i hjorden.
Tidigare i livet hade Saulus använt ord för att förgöra de troende. Nu, efter att ha tagit emot Herren, vill Paulus att hans sätt att prata ska vara ett bevis på att han har förändrats och ett tecken på att han är en sann troende. Paulus verkar antyda att det inte räcker att ta emot förrättningarna och ha den Helige Anden, för tecknet på sanna troende är att de är ”goda … mot varandra”.